Svårigheten att leva med UMS och hjärntrötthet när skedarna inte räcker till
UMS och hjärntrötthet är ju som vi alla vet inte bara att känna en konstant trötthet och utmattning, ja vi som har det vet ju det, men det är ju svårt för omgivning att förstå ,eftersom det inte syns utåt hur vi har det, samt hur lätt det kan förvärras och vi hamnar i ett bakslag .
Nu kan ju både UMS och hjärntrötthet yttra sig på olika plan men det jag nu kommer att beskriva är hur de är för mig.
Jag skulle vilja beskriva min vardag med UMS och hjärntrötthet att jag är konstant bakfull med lättare yrsel och illamående och känner mig trög i huvudet som ständigt susar. Min värk i kroppen gör det inte lättare då den finns där hela tiden.
Så har jag det varje dag.
När bakslagen kommer helt plötsligt töms jag på all den lilla kraft och energi jag har. Ett mycket starkare illamående sköljer över mig och huvudet spränger och susandet excellerar.Värken i kroppen blir ännu värre och likaså yrseln. Som att insjukna i en kraftig influensa ungefär.
Det som lindrar då är att jag går och lägger mig i ett tyst och nedsläckt sovrum och försöker sova mig igenom bakslaget samt att jag får ta det extremt lugnt i ett par dagar.
Nu kanske du tycker att jag vid detta lag borde veta vad som triggar och ger mig bakslag men så enkelt är det inte då det kan vara allt från minsta lilla överansträngning till oförutsedda förändringar. Jag har nu en väldigt inrutad vardag som jag försöker förhålla mig till och acceptera och det är inte lätt då det är totalt tvärtom hur jag är van att leva mitt liv.
Innan UMS och hjärntrötthet levde jag mer impulsivt, intensivt, effektivt och älskade när oförutsedda möjligheter dök upp! Tackade aldrig nej oavsett om det var med kort varsel osv. Tackade ja och dubbelbokad mig gärna då jag såg det som effektivt – typ slå två flugor i en smäll.
Ja, det var då innan jag drabbades av slaget,
värken,stressen,prestationskraven,skammen,skulden,ilskan,frustrationen,besvikelsen och tillslut nu en acceptans som är så tuff att bära då jag inte
känner mig hemma i min sjuka kropp. Men acceptansen måste jag bära för utan den fungerar ingenting.
Min kropp har ingen varningslampa utan helt plötsligt tar ”bränslet” slut oavsett om jag försöker ”snåla” så att det räcker hela dagen.
Det finns en teori som jag kom i kontakt med när jag gick en smärt -och stress rehab på 9 veckor när jag precis hade fått min UMS diagnos. Den kallas för ”spoon-theory” och beskriver hur energi kan uppfattas och fördelas hos oss människor som lider av sjukdomar som inte syns jämfört med hur energin kan uppfattas i friskt tillstånd.
Teorin utgår ifrån att se dagsenergin i ett ex antal skedar. Kontentan är att jag som är sjuk i UMS och hjärntrötthet har ett väldigt lågt begränsat antal skedar med energi att disponera per dag medan en fullt frisk kan ha en riktigt stor bunt eller t o m oändlig tillgång skedar. Mer ingående information kan du läsa i följande länk :
aspekt.nu | The Spoon Theory
Kruxet för mig är att jag fortfarande inte riktigt har kommit underfund med hur få skedar jag har att hushålla med under en dag för det verkar variera från dag till dag hur få de är?
Frustrerande men eftersom jag inte har den kognitiva förmågan eller energin till att klura ut detta i mitt tillstånd så försöker jag att ta det lugnt, vilket inte riktigt är min natur. Jag får helt enkelt avstå att lösa det och istället ha tillit till att det löser sig så småningom. Detta i sig är ytterligare frustrerande. Jag är ju van vid att lösa problemen själv när dem uppstår och gärna lösa dem fort och effektivt.
Som du förstår sliter detta på mig men jag är så tacksam över att jag har mina nära och kära, familj och vänner, som tröstar, stöttar och månar om mig, mina två fyrbenta älskade husdjur Nimbus och Ciara som öser ovillkorlig kärlek och terapeutiskt välgörande energi ,mitt fantastiska rehab-team som hjälper, peppar, lyssnar och utmanar mig ,mitt fackombud på Lärarförbundet och min handläggare på Försäkringskassan som hela tiden visat att dem finns där för mig samt min egen grundande tilltro och optimism på att det kommer att bli bättre så småningom – det hjälper mig att härda ut!
Utan allt detta stöd ,som ger mig trygghet och mod att förhålla mig till detta på det lugnaste sättet jag kan ,vågar jag inte ens tänka tanken på hur det skulle vara.
Tack för att du läser mina inlägg och du, var rädd om dina skedar även fast de inte är så många eller matchar så fint att lägga upp på fint dukat bord – de är dina och de är värdefulla!
En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar jag dig!
/ Maja
”Vinkbussen” – ovärderlig hjälp!
I min kommun finns det en ”vinkbuss” som kör en speciell tur runt i kommundelen och stannar dels i centrum och utanför entrén till sjukhuset där jag har min rehab .
Det finns fasta hållplatser den stannar längs sin runda men man kan även vinka in så stannar den och släpper på. Nu har jag det så bra att den kör sin tur in på gatan där jag bor så jag kan åka från dörr till dörr de dagarna jag har min rehab.
Innan jag blev sjuk åkte jag den aldrig då det kändes onödigt…Jag kunde ju ”raska” dit jag skulle! Det gick liksom snabbare att raska ner mot centrum då vinkbussen åker sin vanliga runda som tar lite tid samt att den endast går en gång i timmen.
Sen, om jag ska vara ärlig, hade jag väl en förutfattad mening om att den var till för de gamla som har svårt att gå. Jag kunde ju raska ner till centrum på 7 min.
Jo, jag klockade t o m hur fort jag kunde ta mig olika sträckor… Allt för att spara så mycket tid som möjligt samt att vara så effektiv som möjligt. När jag tänker tillbaka så gick jag aldrig i vanlig promenadtakt – jag raskade eller t o m ”powerwalkade” vart jag än skulle oavsett hur gott om tid jag än hade. Fast det var väl det jag inte tyckte jag hade då all min tid skulle effektiviseras. Får ta och skriva ett inlägg om det framöver för nu åter till min kära vinkbuss.
Jag är så tacksam att denna vinkbuss finns och att jag bor på den gatan den kör sin runda på då den hjälper mig att spara, planera och hålla energin i balans. Visst skulle jag önska att den gick minst två ggr i timmen men en gång är bättre än ingen.
Den är ovärderlig på det sättet att det verkligen blir från dörr till dörr för mig så jag kan minimera både energiåtgång samt minimera stimuli-intryck som ev byten av färdmedel skulle orsaka.
Nu känner jag igen chaufförerna som kör och de känner igen mig och det hälsas glatt och trevligt. De är trevliga och hjälpsamma och finns till för de passagerarna som behöver och det ska dem ha en stor eloge för då jag ser vilken stor betydelse det har för många av passagerarna. Jag tror att dessa chaufförer fyller en social funktion också då många av passagerarna gärna sitter och pratar med chauffören under turens gång. Kanske är det dagens enda samtal?
Jag sitter inte med i samtalen som du säkert redan förstår. Jag sätter mig längre bak och försöker att minimera all slags yttre stimuli och lyssnar på lugn musik på låg volym i mina hörlurar ,samt att är det minsta soligt så har jag solglasögonen på
– som Greta Garbo, en av Sveriges mest världskända skådespelerskor genom tiderna!
Ja, jag brukar ha den glamorösa liknelsen för mig själv för att inte dras in i negativa tanker om att jag kan ses som en enstöring eller en uppblåst typ etc.
Greta Garbo hade alltid solglasögon på och det blev ju hennes signum på nått sätt.
Mina solglas hjälper mig då jag är extremt ljuskänslig. Min stimulikänslighet är ,till större del ,orsakad av hjärntröttheten men jag vet också att UMS kan orsaka detta och då jag har bägge dessa diagnoser så är det inte så konstigt att jag är så känslig som jag är.
Min stimulikänslighet är säkert svår för omgivningen att förstå då den inte syns utåt men den känns som sagt. I början brukade jag beskriva det som om hjärnan brann. Nu när jag har kunskap om vad det är som sker när jag utsätts för mycket stimuli så skulle jag vilja beskriva det som att hjärnan blir överarbetad eftersom den just nu inte kan sålla, sortera eller kategorisera inflödet utan tar in ALLT!
Att vara sjuk i UMS och hjärntrötthet är som att leva i ständig beredskap i krisläge samtidigt som du har noll resurser för att agera.
Jag tror att du nu förstår hur värdefull denna vinkbuss är för mig då allt som kan förenkla min vardag är av stor betydelse för hur min återhämtning och rehab ska fungera. Jag skulle beskriva det som en vågskål som helst ska stå helt still men som oftast tippar över men ibland finns det sånt som håller den från att tippa för mycket.
Tänk att det kan vara en buss du kan vinka in.
Tack för att du läser mina inlägg och har du en vinkbuss där du bor, var inte rädd för att använda dig utav den. Spar på din energi så du håller.
/ Maja
Ciara och jag möter en klass underbara elever
Jag har en fd kollega som jobbar som lärare på en grundsärskola i området där jag bor och jag hade ett ärende till henne nu i veckan och jag tog med mig Ciara.
Att ha med mig Ciara fungerar som en lugnande katalysator för mig när jag ska interagera med andra och hjälper mig att hålla energin på den nivån så att den räcker – jag blir lugnare, har lite lättare att fokusera och koncentrera mig och känner mig mer här och nu när hon är med. Hon är min ”terapihund” helt enkelt.
Vi hade bestämt att vi skulle ses utanför skolgården på hennes lunchrast.
När jag och Ciara kommer dit är det fullt av elever och personal på skolgården och min fd kollega kommer ut genom skolgårds-grinden och vi avklarar ärendet, jag hade beställt handstöpta ljus, nu inför jul ,för att sponsra hennes dotters klass.
Medan vi står och pratar så ser jag en pojke komma närmare stängslet med ögonen på Ciara och ett stort leende på läpparna.
Jag frågar, samtidigt som jag teckenstödjer, om han vill hälsa på hunden och han lyser upp och svarar artigt och glatt – Ja tack.
Pojken hälsar på Ciara som vänligt och glatt hälsar tillbaka ,genom stängslet, med nosningar, en och en annan slick på pojkens hand samt en ständigt viftande svans.
Pojken sitter mjukt på huk och klappar och pratar mjukt och fint till Ciara som njuter av uppmärksamheten.
Jag och min fd kollega samtalar lite till och då märker vi hur fler och fler av eleverna kommer fram ,med personal bakom sig ,och till slut står alla barnen vid grinden och vill hälsa och alla frågar artigt vilka vi är och om de får klappa hunden osv.
En till fd kollega till mig kommer ut då hon sett att vi var här och vill hälsa – jättetrevligt!
De presenterar mig inför sina elever och kollegor och som är rastvärdar just nu på gården och alla verkar uppskatta vårt besök.
Jag frågar då mina fd kollegor om det är OK att jag och Ciara kommer in på skolgården så att eleverna får chansen att hälsa och klappa Ciara utan att behöva trängas vid grinden och försöka klappa henne genom stängslet. Det var helt OK och jag och Ciara går in via grinden och Ciara går vänligt och glatt runt mellan alla eleverna och de får klappa henne hur mycket dem vill samtidigt som de nyfiket frågar om Ciara och mig. Jag svarar på frågorna, med teckenstöd, och Ciara visar att hon också kan några tecken, som tex sitt. Jag säger sitt samtidigt som jag tecknar och Ciara sätter sig till elevernas stora förtjusning. Naturligtvis får hon en liten belöning och alla tycker att hon är så duktig.
Mina fd kollegor ursäktar sig men vill ju av naturliga skäl fortsätta få ut sin rast och det har jag full förståelse för. Jag och Ciara blir kvar med eleverna och rastvärdarna en stund till. En värd kommer fram och säger : Wow, så här lugnt och harmoniskt var det länge sedan det var mellan eleverna och vilken otroligt fin hund du har!
Det kändes så fint att hon sa det för jag får då ytterligare bekräftelse på att
min Ciara har en positiv och lugnande effekt med alla hon möter och därför gör jag rätt som har planer på att utbilda henne till social tjänstehund.
Jag småpratar lite till med både elever och personal medan Ciara lugnt går runt mellan eleverna som ivrigt, men mycket artigt och vänligt, tar sig an henne.
De är mycket måna om att Ciara ska ha det bra och påminner varandra om att klappa försiktigt osv. Jag låter dem hållas då jag känner av den fina positiva energin som sprider sig. Jag känner mig totalt lugn med situationen och bara njuter av det jag ser.
Det börjar bli dags för mig och Ciara att bryta upp då jag inte vill ta ut mig.
Jag får veta att de alltid har rast vid denna tidpunkt så om jag och Ciara vill komma förbi fler ggr så får vi gärna det och det vill vi ju om jag känner Ciara ,och mig själv, rätt.
När vi tackar för oss ,för att gå hemåt, så känner jag en sån tacksamhet över denna stund. Jag har ett ordspråk jag verkligen försöka leva efter nuförtiden och det är: ”I det lilla finns det stora”.
Jag fick bekräftelse och insikt i att Ciara verkligen skulle passa alldeles perfekt att ha som tex besöks- och skolhund i grundsärskola. En verksamhet som kräver att de som jobbar där genuint vill jobba där då det kräver närvaro, empati och en stor tilltro till elevernas möjlighet till utveckling och kunskap. Det krävs också individer som verkligen tycker om alla människor och det gör min Ciara. Det var en fröjd att se henne interagera med eleverna och de vuxna samt att få uppleva den positiva och lugnande effekten hon har på andra och inte bara mig. Jag är stolt och tacksam över att få ha Ciara i mitt liv då hon ger så mycket bara genom att vara sig själv.
Det var fantastiskt kul att träffa eleverna också då jag verkligen saknar att vara i skolmiljö och jag saknar att vara speciallärare.
Nu är det så att arbetsförmågebedömningen jag till slut fick göra via företagshälsovården ,efter mycket tjat och diskussioner hit och dit hos arbetsgivaren och HR, visar på att jag inte kommer att kunna gå tillbaka och arbeta som lärare med mentorsuppdrag varken i skola eller förskola. Arbetsmiljön i dessa verksamheter är alldeles för stressiga och arbetsbelastningen är för hög. Jag riskerar bara att förvärra min situation.
Men att arbeta mot dessa verksamheter, och andra såsom äldreboenden, gruppboenden, daglig verksamhet etc. på uppdrag som hundteam ser jag faktiskt som möjligt. Med ett sådant arbetsuppdrag skulle jag själv kunna styra mycket över arbetstempo ,-planering och -belastning samt att jag skulle ha med mig Ciara hela tiden. Då skulle jag få göra det jag brinner för – arbeta specialpedagogiskt och göra skillnad för dem som behöver.
Jag har tankar och funderingar på om jag och Ciara skulle kunna gå utbildningen till social tjänstehund som en ev arbetsträning. Innan jag ens kan ha denna dialog med
Försäkringskassan och Arbetsförmedling så måste arbetsgivaren ta sitt ansvar – ett ansvar dem inte tagit på över två år. Får se om dem tar det ansvaret den 20:de.
Tack för att du läser det jag skriver och du – I det lilla finns det stora. Du måste bara våga se det.
/ Maja
KBT – samtal med psykoterapeut
Samtal med en psykoterapeut ingår också i min rehab där fokus ligger på KBT – Kognitiv Beteende Terapi. Vad det innebär har jag hittat en bra beskrivning på Socialstyrelsens hemsida och återger ett citat:
”Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för psykoterapier där man tränar på att använda sig av nya beteenden och tankemönster för att minska psykologiska problem”(https://www.socialstyrelsen.se/utveckla-verksamhet/evidensbaserad-praktik/metodguiden/kbt-kognitiv-beteendeterapi/)
Som du säkert förstår orsakar mina diagnoser ,samt den katastrofala arbetsåtergång jag utsattes för ,psykologiska besvär då det tar på hela mig att befinna mig i denna kaotiska ”moment-22 tillstånd” ,samt den ständiga diskussionen med en totalt oförstående arbetsgivare ,och då är KBT-samtalen värdefulla samt fungerar som en ventil för alla känslor som virvlar runt som en tornado i mitt inre. En tornado som egentligen inte borde finnas där men som gör det pga. inre och yttre faktorer. Faktorer jag upplever jag inte kan påverka.
Min psykoterapeut, som naturligtvis har tystnadsplikt, är bra på att lyssna men även skicklig på att få mig att bli medveten om vad det är som är kärnan i det problematiska.
För i slutändan är det så att en del av ”svaren” finns hos mig själv.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv via KBT och fått mycket kunskap om hur min kropp fungerar just nu.
Lätt som en plätt kanske du tänker nu men det kan jag inte hålla med om i så fall! Detta är nog det tuffaste, svåraste, läskigaste och känslomässigt jobbigaste jag någonsin har gjort för mig själv, men jag gör det för att jag inser att jag måste anamma nya mönster för ett mer hållbart liv för mig framöver.
Det innebär att jag måste tänka i nya banor, agera och ändra på många djupt rotade rutiner och beteenden och skaffa mig nya sätt att agera och tänka med en person i fokus – mig själv.
Det är jag som du säkert förstår inte helt bekväm med.
Det är så mycket lättare och behagligare att ha alla andra i fokus. Att bry mig om andra är något som alltid har fallit sig naturligt för mig och det är väl därför som valet att jobba med barn föll sig som ett självklart val samt att välja inriktningen specialpedagogik då den är till för alla – oavsett förkunskaper, förutsättningar eller förmågor.
Det är sorgligt att jag, som alltid trott på allas lika värde, månat om alla i min omgivning, velat alla väl och varit noga med att finnas till hands, noga med att inkludera andra glömde bort en person – mig själv.
Så nu är det dags för mig att se mig själv som min allra bästa vän för det är i denna kropp jag bor i och ska förhoppningsvis husera i många år framöver.
Min egenskap att måna om andra kommer jag inte att förlora men just nu är det jag som måste prioriteras.
Nu förstår jag den verkliga innebörden av vad en riktigt god vän sa till mig för ett par år sedan när jag gick igenom en tuff period efter en jobbig separation:
”Du måste älska dig själv först innan du kan älska andra”. För mig betyder det att jag måste vara sann mot mig själv för att kunna vara sann mot andra. Att vara en ärlig vän med mig själv för att kunna vara det för andra.
Att bry mig om mig själv för att jag ska må bra är inte att vara egoistisk och självupptagen , det är att ta ansvar och visa mig själv och andra respekt samt att hindra människor att utnyttja min välvilja.
När jag blickar tillbaka till arbetsskadetillfället och tiden därefter så skulle jag ha varit mer bestämd och krävt att lärarvikarie sattes in under min sjukfrånvaro samt att företagshälsovården kopplades in omgående. Jag skulle ha satt ner foten och krävt att arbetsgivaren tog det ansvaret som de har enligt arbetslagen istället för att hela tiden be om hjälp hos både ledning och HR. Jag kände ju på mig att de gjorde fel men ville ju inte vara besvärlig samt att som relativt nyanställd (hade arbetat 3 månader på skolan) var jag inte så tuff och krävande och nu misstänker jag att arbetsgivaren utnyttjade min beroendeställning och mig som person samt såg ett tillfälle att hålla budgeten nere.
Jag är bara en schackpjäs – en bonde som lätt kan offras.
Nu den 20 de ska jag ha ytterligare ett ”avstämningsmöte” med HR, skolledning samt mina representanter från fack och f-kassan där min sambo också deltar.
Får se vad det mötet ger och ev skriver jag ett inlägg framöver om hela min sorgliga arbetsskada och den katastrofala ”arbetsåtergången” – om jag orkar.
Tack för att du läste min text och lova att ta hand om dig och stå upp för dig själv – du är din egen bästa vän!
/ Maja
Individuell träning i varm bassäng
I samma varma bassäng som jag får Qigong går jag även och får individuell träning med en underbar fysioterapeut en gång i veckan. Träningen är i grunden lågintensiv men vi har på senare tid lagt in lite pulshöjande övningar. Min fysioterapeut är toppen då hon är bra på att läsa av vad jag är i behov av samtidigt som hon är skicklig på att utmana mig att ta ut svängarna lite.
Glömmer aldrig första gången hon utmanade mig och jag fick jogga runt i bassängen varvat med att hoppa och jag höll igång i ca 6 min i sträck. Jag var förvånad över hur bra det gick och hur lugn jag lyckades att hålla mig även fast jag fick en rejäl pulshöjning. Visst jag var helt utmattad och kraschad när jag kom hem och sov i två timmar – men det var det värt! En mycket positiv upplevelse som blev ännu bättre dagen efter då jag vaknade och när jag satte ner fötterna i golvet känner jag en brännande träningsvärk som gör att jag struttar mig fram samtidigt som jag fnittrar och är så lycklig över att få känna träningsvärk igen! Det blev på nått sätt ett bevis på att jag och min kropp är på väg att återhämta oss.
Jag har haft denna individuella träning i lite över ett år och min fysioterapeut säger att det är skillnad på nu och då och hon säger att det går framåt – om än små steg i taget.
Det är svårt för mig att känna av alla mina framsteg men jag litar på mitt rehab-team och jag har bra dialog med alla så jag känner mig trygg och säker med dem samt framför allt att dem lyssna på mig.
Utan min rehab skulle jag nog aldrig orkat att ha det så som jag har samt att jag är övertygad om att jag hade varit ännu sämre i min UMS, hjärntrötthet och värk.
Jag är så tacksam över att jag får gå och ha individuell träning med min fysioterapeut då jag har insett att om det är någon plats jag ska våga att utmana mig själv och testa hur mycket min kropp klarar så är det ju här i bassängen jag ska göra det.
Bassängen är min fristad och min källa till återhämtning och den perfekta rehabilitering för mig. Mina besvär är inte bara utmattning, minnesluckor och värk utan även en försämrad balans, koordination och kroppsuppfattning. Detta är vanligt då UMS, hjärntrötthet och värk påverkar hela kroppen på alla plan. I bassängen kan jag ta ut svängarna lite mer då jag inte behöver tänka på att jag kan tappa balansen osv. Vattnets motstånd gör också sitt och får min kropp att känna sig ”omfamnad” och en känsla av att ha extra stöd runt om.
Känslan att kliva ner i den varma bassängen är helt magisk och det är som att min kropp hittar hem. Jag får alltid en underbar känsla av totalt lugn när jag kliver ner för trappan och det behagliga vattnet omfamnar min värkande och trasiga kropp och det känns som bara kontakten med vattnet gör gott i sig.
Det finns något som heter kroppsminne och muskelminne och är kroppens sätt att minnas te x en känsla, en beröring eller en aktivitet av att bara vara fysiskt på en specifik plats, positiv som negativ såklart.
Här i bassängen är det enbart positiva minnen och de i sig tror jag också bidrar till att göra gott. Det blir som ringar på vattnet, de sprider sig och blir större och starkare.
Sen tror jag också på att det finns andra faktorer som bidrar till att detta är den perfekta rehabiliteringen för mig. Jag har sedan barnsben älskat att vara i vatten så det kanske inte är så konstigt att det känns som hemma.
Jag vet att min mamma, när jag var liten, fick dra mig upp ur vattnet för att jag skulle torka och värma mig medans jag protesterade vilt, med huttrande tänder, blåa läppar och iskall gåshud ,att jag visst inte frös! Oftast var det för att vi även skulle äta picknicken. Det där med att försöka hålla mig borta från vattnet en stund efter att ha ätit den medhavda picknicken var lönlöst, jag var redan i innan mamma hann säga : Inget bad på en timme, maten måste vila i magen annars får du kramp!
Nu vet vi ju att det inte stämmer men attans vad jag kände mig stolt att jag alltid lyckades lura krampen eftersom jag aldrig fick någon oavsett massor av prickig korv-limpmackor och saft i sirapsflaska. Ni som är födda på 60 – 70 talet vet vad jag menar.
Tack för att du läste mitt inlägg och om du vet med dig om att det finns en fysisk plats där du känner dig hemma och trygg – besök den!
/ Maja
Ciara – min lilla foderhund med det stora hjärtat.
Nu ska jag presentera vår andra fyrfotade familjemedlem och det är vår foderhund Ciara. Foderhund betyder att hon är hos oss på ett foderavtal t o m den dagen avtalet löper ut och så som det ser ut nu är hon det tills hon har avlats på, vid tidigast tre års ålder, och fått två kullar med valpar. Sen är hon vår och ägarskapet skrivs över på mig. Ciara är en Cavalier King Charles Spaniel på 1,5 år och hon kom till oss när hon var 4 mån i oktober förra året.
Erbjudandet att bli fodervärd nappade jag på våren 2020 ,fast om jag ska vara ärlig så var jag inte helt säker på att jag skulle ha den orken som det krävs att bli med hund. Jag vet ju vilket stort ansvar och åtagande det är.
Jag pratade med kennelägaren om detta och hon lugnade mig med att om det inte fungerar så tar hon tillbaka valpen men att hon nog trodde att det skulle fungera. Vad rätt hon hade!
Vid denna tidpunkt fanns inte Ciara i Sverige ens då hon är importerades från en kennel i Polen tillsammans med sin kullsyster Casie hösten 2020.Först visste jag inte vem utav dem jag skulle få bli fodervärd till då kennelägaren, av förklarliga skäl, ville träffa och lära känna valparna först.
Dessa är de första bilderna jag fick se på dem båda. Casie till vänster och Ciara bredvid. Då visste jag inte valparnas namn. Båda helt ljuvliga och här var de drygt 5-6 veckor gamla.
Valparna kom med bil och båt över från Polen i mitten av oktober då kennelägarna bilade ner och hämtade dem och på hemvägen fick jag veta valparnas namn och att det var Ciara som blir fodervalp och Casie som hamnar hemma på kenneln.
Det lustiga är att jag hade tänkt hon skulle få heta Molly men när ägaren berättade att hon hette Ciara i stamtavlan så var det självklart att hon skulle få heta det. Hon var ju helt klart en Ciara.
Dagen då de skulle komma och lämna Ciara hos oss var helt fantastisk och det kändes som julafton, jag var så otålig och förväntansfull! Jag försökte verkligen att ta det lugnt men attans vad svårt det var. Fick göra många avslappnings- och återhämtningsövningar den dagen kan jag lova. Vi hade fått veta att de troligtvis kommer någon gång på eftermiddagen då de skulle åka direkt från färjan och lämna över henne innan dem åkte vidare hemåt. Hade jag varit i en tecknad film hade jag gjort ett dike mellan hallen och vardagsrummet av allt vankande av och an.
Så ringer mobilen: – Vi är här nu, säger en välbekant röst och vi skyndar oss ut mot gatan där ägarna möter upp oss med världens goaste lilla valptik i famnen. Jag får henne i min famn och allt känns så bra och precis som det ska. Djurs positiva inverkan är ju magiskt! Jag och sambon tar henne på en promenad efter att ägarna åker hem till sitt och sen när vi kommer hem är det ju dags för Nimbus att få träffa vår nya familjemedlem.
Nu har jag haft både katt och hund tillsammans förut så speciellt orolig var jag inte men visst måste vi vara observanta och läsa av dem båda. Nimbus och Ciaras möte gick hur bra som helst.De verkade vara lika nyfikna och intresserade bägge två så det fanns gott om positivitet mellan dem båda. Så härligt!
Ciara gjorde sig snabbt hemmastadd men det är klart att det tar på en liten 4 månaders valp att först lämna sin kull, åka bil och båt hela vägen från Polen till Sverige och hamna i sitt nya hem. Från att leka och busa runt med oss och Nimbus så tog det inte många sekunder för henne att tvär-slockna på en av soffkuddarna när jag till slut lyfte upp henne så hon kunde varva ner lite. Nimbus gick fram och tillbaka och kollade sin nya ”lillasyster” hela tiden och nosade mycket försiktigt och la en mjuk tass lite då och då på henne. Precis som om han skulle kolla och checka om hon var på riktigt och om hon var kvar. Hon sov gott vidare.
När hon vaknade efter en god stund var det full vart igen och hon utforskade sitt nya hem med en mycket nyfiken och kanske ”stolt storebror” i hasorna. Det känns som om det var meningen att Ciara skulle komma hem till oss då hon bara fann sig hos oss och vi fann oss med henne.
Ja, så lätt och smidigt gick det när Ciara flyttade in hos oss och hon är världens snällaste, goaste, roligaste, busigaste och lättsammaste vovve jag någonsin har haft i mitt liv. Ciara är så nyfiken, lugn, harmonisk och vänligt sinnad och vi brukar beskriva henne som att hon älskar alla, för hon tycker om andra djur och människor, stora som små. En liten vovve med stort hjärta helt enkelt.
Hon är ren och skär kärlek och en sån fröjd att få äran att vara fodervärd till. Jag har tankar på att utbilda henne till social tjänstehund då jag är övertygad om att hon skulle passa klockrent som det då hon påverkar mig positivt och sprider ett lugn och välbehag omkring sig.Om jag mår bättre av att ha henne i mitt liv så borde ju andra också må bra av att få träffa henne och bevis på det får vi hela tiden då alla som möter henne blir påverkade av henne och det är som att hon ”smittar” dem med ”lugn och ro”.
Det som krävs för att jag ska kunna gå en sådan utbildning är att min arbetsåtergång och rehab skulle kunna vara kompatibel med en sådan samt att utbildningen skulle kunna anpassas efter mig och min situation. Än så länge är detta enbart tankar och drömmar om en hållbar arbetssysselsättning för mig den dagen det är aktuellt. Jag tror att Ciara skulle kunna fungera utmärkt som besökshund, vårdhund och/eller skolhund men det visar sig.
Idag är alltså Ciara 1,5 år gammal och ser ut så här – en liten cavaliertik på drygt 5,5 kg. Vi får alltid höra att det syns att hon är en tik för hon har ett sådant ”flickigt” utseende och att hon är söt som socker. Alla smälter när de får se henne.
Det håller jag verkligen med om men hon har några egenskaper som definitivt inte är ”sockersöta” – hon snarkar högt och ljudligt, fiser äggdoftande odörer och på våra promenader älskar hon att nosa upp harbajs och daggmaskar som hon glupskt smaskar sig! Hon har m a o egenheter som det värsta träsktrollet så hemma hos oss går hon då och då under namnet Gruffalo! Dessa egenskaper ger extra karaktär till hennes personlighet och är extra kul att ha i tanken när alla säger hur sockersöt hon är.
Tack för att du läste om min kära Ciara och om du går i tankarna på att öppna ditt hem till en fyrfoting -tveka inte,gör det!
/ Maja
