Nu ska jag presentera vår andra fyrfotade familjemedlem och det är vår foderhund Ciara. Foderhund betyder att hon är hos oss på ett foderavtal t o m den dagen avtalet löper ut och så som det ser ut nu är hon det tills hon har avlats på, vid tidigast tre års ålder, och fått två kullar med valpar. Sen är hon vår och ägarskapet skrivs över på mig. Ciara är en Cavalier King Charles Spaniel på 1,5 år och hon kom till oss när hon var 4 mån i oktober förra året.

Erbjudandet att bli fodervärd nappade jag på våren 2020 ,fast om jag ska vara ärlig så var jag inte helt säker på att jag skulle ha den orken som det krävs att bli med hund. Jag vet ju vilket stort ansvar och åtagande det är.

Jag pratade med kennelägaren om detta och hon lugnade mig med att om det inte fungerar så tar hon tillbaka valpen men att hon nog trodde att det skulle fungera. Vad rätt hon hade!

Vid denna tidpunkt fanns inte Ciara i Sverige ens då hon är importerades från en kennel i Polen tillsammans med sin kullsyster Casie hösten 2020.Först visste jag inte vem utav dem jag skulle få bli fodervärd till då kennelägaren, av förklarliga skäl, ville träffa och lära känna valparna först.

Dessa är de första bilderna jag fick se på dem båda. Casie till vänster och Ciara bredvid. Då visste jag inte valparnas namn. Båda helt ljuvliga och här var de drygt 5-6 veckor gamla.

Valparna kom med bil och båt över från Polen i mitten av oktober då kennelägarna bilade ner och hämtade dem och på hemvägen fick jag veta valparnas namn och att det var Ciara som blir fodervalp och Casie som hamnar hemma på kenneln.

Det lustiga är att jag hade tänkt hon skulle få heta Molly men när ägaren berättade att hon hette Ciara i stamtavlan så var det självklart att hon skulle få heta det. Hon var ju helt klart en Ciara.

Dagen då de skulle komma och lämna Ciara hos oss var helt fantastisk och det kändes som julafton, jag var så otålig och förväntansfull! Jag försökte verkligen att ta det lugnt men attans vad svårt det var. Fick göra många avslappnings- och återhämtningsövningar den dagen kan jag lova. Vi hade fått veta att de troligtvis kommer någon gång på eftermiddagen då de skulle åka direkt från färjan och lämna över henne innan dem åkte vidare hemåt. Hade jag varit i en tecknad film hade jag gjort ett dike mellan hallen och vardagsrummet av allt vankande av och an.
Så ringer mobilen: – Vi är här nu, säger en välbekant röst och vi skyndar oss ut mot gatan där ägarna möter upp oss med världens goaste lilla valptik i famnen. Jag får henne i min famn och allt känns så bra och precis som det ska. Djurs positiva inverkan är ju magiskt! Jag och sambon tar henne på en promenad efter att ägarna åker hem till sitt och sen när vi kommer hem är det ju dags för Nimbus att få träffa vår nya familjemedlem.

Nu har jag haft både katt och hund tillsammans förut så speciellt orolig var jag inte men visst måste vi vara observanta och läsa av dem båda. Nimbus och Ciaras möte gick hur bra som helst.De verkade vara lika nyfikna och intresserade bägge två så det fanns gott om positivitet mellan dem båda. Så härligt!

Ciara gjorde sig snabbt hemmastadd men det är klart att det tar på en liten 4 månaders valp att först lämna sin kull, åka bil och båt hela vägen från Polen till Sverige och hamna i sitt nya hem. Från att leka och busa runt med oss och Nimbus så tog det inte många sekunder för henne att tvär-slockna på en av soffkuddarna när jag till slut lyfte upp henne så hon kunde varva ner lite. Nimbus gick fram och tillbaka och kollade sin nya ”lillasyster” hela tiden och nosade mycket försiktigt och la en mjuk tass lite då och då på henne. Precis som om han skulle kolla och checka om hon var på riktigt och om hon var kvar. Hon sov gott vidare.

När hon vaknade efter en god stund var det full vart igen och hon utforskade sitt nya hem med en mycket nyfiken och kanske ”stolt storebror” i hasorna. Det känns som om det var meningen att Ciara skulle komma hem till oss då hon bara fann sig hos oss och vi fann oss med henne.

Ja, så lätt och smidigt gick det när Ciara flyttade in hos oss och hon är världens snällaste, goaste, roligaste, busigaste och lättsammaste vovve jag någonsin har haft i mitt liv. Ciara är så nyfiken, lugn, harmonisk och vänligt sinnad och vi brukar beskriva henne som att hon älskar alla, för hon tycker om andra djur och människor, stora som små. En liten vovve med stort hjärta helt enkelt.

Hon är ren och skär kärlek och en sån fröjd att få äran att vara fodervärd till. Jag har tankar på att utbilda henne till social tjänstehund då jag är övertygad om att hon skulle passa klockrent som det då hon påverkar mig positivt och sprider ett lugn och välbehag omkring sig.Om jag mår bättre av att ha henne i mitt liv så borde ju andra också må bra av att få träffa henne och bevis på det får vi hela tiden då alla som möter henne blir påverkade av henne och det är som att hon ”smittar” dem med ”lugn och ro”.

Det som krävs för att jag ska kunna gå en sådan utbildning är att min arbetsåtergång och rehab skulle kunna vara kompatibel med en sådan samt att utbildningen skulle kunna anpassas efter mig och min situation. Än så länge är detta enbart tankar och drömmar om en hållbar arbetssysselsättning för mig den dagen det är aktuellt. Jag tror att Ciara skulle kunna fungera utmärkt som besökshund, vårdhund och/eller skolhund men det visar sig.

Idag är alltså Ciara 1,5 år gammal och ser ut så här – en liten cavaliertik på drygt 5,5 kg. Vi får alltid höra att det syns att hon är en tik för hon har ett sådant ”flickigt” utseende och att hon är söt som socker. Alla smälter när de får se henne.

Det håller jag verkligen med om men hon har några egenskaper som definitivt inte är ”sockersöta” – hon snarkar högt och ljudligt, fiser äggdoftande odörer och på våra promenader älskar hon att nosa upp harbajs och daggmaskar som hon glupskt smaskar sig! Hon har m a o egenheter som det värsta träsktrollet så hemma hos oss går hon då och då under namnet Gruffalo! Dessa egenskaper ger extra karaktär till hennes personlighet och är extra kul att ha i tanken när alla säger hur sockersöt hon är.

Tack för att du läste om min kära Ciara och om du går i tankarna på att öppna ditt hem till en fyrfoting -tveka inte,gör det!

/ Maja