Samtal med en psykoterapeut ingår också i min rehab där fokus ligger på KBT – Kognitiv Beteende Terapi. Vad det innebär har jag hittat en bra beskrivning på Socialstyrelsens hemsida och återger ett citat:

”Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett samlingsnamn för psykoterapier där man tränar på att använda sig av nya beteenden och tankemönster för att minska psykologiska problem”(https://www.socialstyrelsen.se/utveckla-verksamhet/evidensbaserad-praktik/metodguiden/kbt-kognitiv-beteendeterapi/)

Som du säkert förstår orsakar mina diagnoser ,samt den katastrofala arbetsåtergång jag utsattes för ,psykologiska besvär då det tar på hela mig att befinna mig i denna kaotiska ”moment-22 tillstånd” ,samt den ständiga diskussionen med en totalt oförstående arbetsgivare ,och då är KBT-samtalen värdefulla samt fungerar som en ventil för alla känslor som virvlar runt som en tornado i mitt inre. En tornado som egentligen inte borde finnas där men som gör det pga. inre och yttre faktorer. Faktorer jag upplever jag inte kan påverka.

Min psykoterapeut, som naturligtvis har tystnadsplikt, är bra på att lyssna men även skicklig på att få mig att bli medveten om vad det är som är kärnan i det problematiska.

För i slutändan är det så att en del av ”svaren” finns hos mig själv.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv via KBT och fått mycket kunskap om hur min kropp fungerar just nu.

 

Lätt som en plätt kanske du tänker nu men det kan jag inte hålla med om i så fall! Detta är nog det tuffaste, svåraste, läskigaste och känslomässigt jobbigaste jag någonsin har gjort för mig själv, men jag gör det för att jag inser att jag måste anamma nya mönster för ett mer hållbart liv för mig framöver.

Det innebär att jag måste tänka i nya banor, agera och ändra på många djupt rotade rutiner och beteenden och skaffa mig nya sätt att agera och tänka med en person i fokus – mig själv.

Det är jag som du säkert förstår inte helt bekväm med.

Det är så mycket lättare och behagligare att ha alla andra i fokus. Att bry mig om andra är något som alltid har fallit sig naturligt för mig och det är väl därför som valet att jobba med barn föll sig som ett självklart val samt att välja inriktningen specialpedagogik då den är till för alla – oavsett förkunskaper, förutsättningar eller förmågor.

Det är sorgligt att jag, som alltid trott på allas lika värde, månat om alla i min omgivning, velat alla väl och varit noga med att finnas till hands, noga med att inkludera andra glömde bort en person – mig själv.

 

Så nu är det dags för mig att se mig själv som min allra bästa vän för det är i denna kropp jag bor i och ska förhoppningsvis husera i många år framöver.

Min egenskap att måna om andra kommer jag inte att förlora men just nu är det jag som måste prioriteras.

Nu förstår jag den verkliga innebörden av vad en riktigt god vän sa till mig för ett par år sedan när jag gick igenom en tuff period efter en jobbig separation:

”Du måste älska dig själv först innan du kan älska andra”. För mig betyder det att jag måste vara sann mot mig själv för att kunna vara sann mot andra. Att vara en ärlig vän med mig själv för att kunna vara det för andra.

Att bry mig om mig själv för att jag ska må bra är inte att vara egoistisk och självupptagen , det är att ta ansvar och visa mig själv och andra respekt samt att hindra människor att utnyttja min välvilja.

När jag blickar tillbaka till arbetsskadetillfället och tiden därefter så skulle jag ha varit mer bestämd och krävt att lärarvikarie sattes in under min sjukfrånvaro samt att företagshälsovården kopplades in omgående. Jag skulle ha satt ner foten och krävt att arbetsgivaren tog det ansvaret som de har enligt arbetslagen istället för att hela tiden be om hjälp hos både ledning och HR. Jag kände ju på mig att de gjorde fel men ville ju inte vara besvärlig samt att som relativt nyanställd (hade arbetat 3 månader på skolan) var jag inte så tuff och krävande och nu misstänker jag att arbetsgivaren utnyttjade min beroendeställning och mig som person samt såg ett tillfälle att hålla budgeten nere.

Jag är bara en schackpjäs – en bonde som lätt kan offras.

Nu den 20 de ska jag ha ytterligare ett ”avstämningsmöte” med HR, skolledning samt mina representanter från fack och f-kassan där min sambo också deltar.

Får se vad det mötet ger och ev skriver jag ett inlägg framöver om hela min sorgliga arbetsskada och den katastrofala ”arbetsåtergången” – om jag orkar.

 

Tack för att du läste min text och lova att ta hand om dig och stå upp för dig själv – du är din egen bästa vän!

/ Maja