Balansbloggare: Malin Jönsson2020-02-27T10:24:58+00:00

Corona-tider i samband med psykisk ohälsa…

Här kommer min lilla reflektion…

Att det är Corona tider är ju ett stort problem för alla. Men påverkar det oss med psykisk ohälsa extra mycket?

Det är frågan som jag ställde mig häromdagen. Vården är extra ansträngd i nuläget och det är svårare att nå fram till den. Oro i världen, oro hos oss alla. Kanske extra hos de som redan lider av oro och ångestsjukdomar. För egen del har detta inte påverkat mig så mycket. Självklart följer jag rekommendationerna kring detta. Har däremot inte fått ökad ångest.

/Malin

mars 19th, 2020|

Akutpsykiatrin gjorde mig besviken idag. Akut??

Mitt samtal till akutpsykiatrin blev en stor besvikelse och fick mig att må sämre.

Ringde till akutpsykiatrin idag, eftersom jag har börjat må mkt sämre. Det blev två samtal med olika sköterskor. Kvinnan som jag först pratade med ifrågasatte i princip varför jag ringde. Hon avbröt mig när jag berättade. Tyckte också jag skulle vända mig till mobila teamet som jag tillhörde. Jag lade på och ringde dit. Tyvärr var det stängt. Då ringde jag tillbaks till akutpsykiatrin. Fick prata med en man, han avbröt inte men tyckte också jag borde vända mig till mobila teamet. Jag sa att det var stängt. Han beklagade men sa att jag skulle ringa dit imorgon istället. Då frågade jag vad de hade att erbjuda på akutpsykiatrin. Han sa att man kunde få stödsamtal men inte prata med läkare, då måste man ha remiss.

Tycker att det systemet verkar brista. För det första heter det Akut… psykiatri och då ska man väll inte känna sig bortmotad innan man knappt hunnit säga något. Dessutom kan man inte i ett Akut läge få en remiss eftersom vuxenpsykiatrin inte har öppet senare än 16.00.

När man har en psykisk sjukdom så är det en sjukdom likt andra, där kan man få akut hjälp vid behov. Man ska inte straffas för att sjukdomen råkar vara psykisk. Hade hoppats att Sveriges sjukvård kommit längre i detta. Man ska inte bolkas fram och tillbaka utan hjälp i ett så utsatt läge.

Mådde som sagt sämre än innan jag ringt. Det är ingen vård. Har också varit med om dåligt och oförstående bemötande innan. Men det finns bra också. Väldigt bra. Beror på vem man talar med.

Hoppas på en bättre utveckling även för oss med psykisk ohälsa. Vi är ju på väg med mycket inom detta trots allt.

/Malin

mars 12th, 2020|

Jobbig dag…

Idag är en jobbig dag. Kände det när jag vaknat och började göra mig i ordning för dagen. Vissa dagar är jobbigare, har mindre energi och glädje än andra dagar. Detta har jag lärt mig känna igen under åren som gått. Allt känns trögt och tycks gå långsammare. Känner mig också ”fumligare” och klumpigare än vanligt. Ofta har det då ett samband med hur jag sovit under de senaste dagarna.

Jag brukar ändå försöka hålla fast vid mina dagliga rutiner. Det gör jag pga. att det gör mig gladare och tryggare. Vänder också det negativa på så sätt, även om det inte går direkt. Så idag ska jag se på morgon nyheterna, sedan gå till gymmet, äta o. s.v.

Det är planen för denna jobbiga dag!

mars 4th, 2020|

Det här är jag!

Mitt namn är Malin Jönsson.

Jag bor i Töreboda, är 33 år och har diagnosen ospecificerad bipolär sjukdom.

Under många år har jag levt med psykisk ohälsa. Min ”resa” började i åk 7. Under min skoltid har jag alltid varit tystlåten. Varför har jag själv funderat över. När jag hade slutat prata blev det svårt att ändra på.

I åk 7 och under den största delen av min skolgång blev jag även utfryst. Något som till slut blev påfrestande psykiskt. Jag började må väldigt dåligt. Jag låtsades t.o.m. att jag hade vänner i ett försök att skydda mig själv.

Tyvärr gick det inte så bra. Det slutade med att mamma tog mig till BUP. Där var jag länge. Mamma och pappa var mycket oroade. Jag var ca ett halvår på BUP. De trodde att jag blivit psykotisk och jag fick mycket medicin.

Jag kom hem och började gymnasiet. Det kom att bli en bra och lycklig tid i mitt liv. Den bästa dittills.

Jag fick bra betyg. T. O. M ett stipendium som jag är stolt över. Dessutom var det bra gemenskap i klassen. Det betydde mycket.

Jag började socionomutbildningen i Östersund. Tyvärr började jag återigen må dåligt där. Jag blev tvungen att komma till akutpsykiatrin.

Sedan fortsatte jag i Vuxenpsykiatrin när jag kom hem. Där började läkaren fundera på vad jag hade för diagnos. Sedan ca 10 år tillbaka har jag sedan haft olika läkare. De har också diagnostiserat mig olika.

För två år sedan fick jag diagnosen bipolär sjukdom ospec.

Den har jag fortfarande, även social fobi. Jag har blivit sjukpensionär. Dagarna känns ibland långa men för det mesta hittar jag på olika saker. Reser (inom Sverige), tränar o. s. v. Mest umgås jag med min sambo Adam på dagarna, även min familj. Har 2 yngre systrar, Sanna och Linda.

Välkommen att följa min vardag!

/Malin

februari 27th, 2020|

2020, nya möjligheter, träningen och dess positiva inverkan…

Ett nytt år har börjat och för mig  innebär det nya möjligheter att nå mål, att komma vidare. Ett av mina mål är ett vanligt, att träna mer. Detta år känner jag känsla av att  jag kan lyckas. Jag har gått ner mycket i vikt och förra halvåret tränade jag redan en hel del. Tycker förövrigt mycket om delmål. En anledning är att hela målet ibland kan kännas för mäktigt. Risken är då stor att målet förblir just ett mål för mig. Dvs det blir inte genomfört utan mer som en dröm jag har vill  kunna genomföra men inte lyckas .

Ibland är mina delmål mindre ibland mer omfattande. Ofta beroende av min energi. Jag har delmål i det mesta jag gör för att komma igång med dessa. Särskilt under min a perioder av depression. Det kan innebära att när jag motionerar, sikta på en plats i horisonten, till exempel  en lyktstolpe, eller en parkbänk.

Sedan springer jag ända fram till just den parkbänken  tills jag hittar ett nytt delmål också beroende av min energi. Jag tar  ofta en dag i taget. Gjorde detta särskilt i början av mitt sjukdoms utbrott. På senare år, allt eftersom jag blivit mer stabil i mitt mående klarar jag att se över en längre period, att planera.

Vinsten av motion har jag fått uppleva en del genom åren. När jag gick gymnasiet tränade jag  som mest. Sprang  mycket, flera mil/vecka. Under åren som följt har jag inte alltid orkat träna. Jag fick mycket medicin ett tag. Så många sorter att jag till slut inte kände att de gjorde stor skillnad vilken som hjälpte mig blev svårt att ha koll på när de var så många. Märkte till sist bara att jag blev väldigt trött. Senaste halvåret har jag också kunnat dra ner på mina mediciner och mår ändå bra. Hade som mest sju sorter, stämningsstabiliserare, ångestdämpande och antidepressiva. Nu har jag två sorters medicin en stämningsstabiliserare och en antidepressiv och mår ganska bra, känner ingen försämring måendemässigt jämfört med då jag fick mer medicin. Den har bidragit till att jag kommer iväg på mina promenader och joggingrundor.

Tror dels att träningen har bidragit till att det jag  kunnat sätta ut mediciner, samtidigt även att min ökade energi gjort det möjligt att orka börja med träning igen. Under vissa perioder i min sjukdom har jag behövt och kanske kommer att behöva mer medicin. Tycker personligen att medicinska utvärderingar  är viktig att göra  i vården. Det som hjälper mig nu kanske inte är samma medicin/mediciner som är bäst för mig nästa år. Detta har jag nu erfarit själv eftersom de 2 mediciner som jag tar idag verkar göra mitt mående minst lika stabilt som de  7 sorter jag fick för några år sedan. Men det är viktigt att man bestämmer detta tillsammans med sin läkare. Annars kan vården få svårt att utvärdera och göra uppföljningar som ju är en förutsättning för att kunna hitta rätt behandling.

/Malin

februari 27th, 2020|
Korta fakta

Namn:
MALIN JÖNSSON

Bor
:
Töreboda

Ålder:

33

Aktuell med:
Kommer att blogga om din vardag med bipolär sjukdom. Om upp och nergångar samt tiden däremellan.

 

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap