Balansbloggare: Malin Jönsson2020-09-29T07:13:08+00:00

Kreativitet…

Oavsett vilken diagnos jag har så har jag alltid varit ganska påhittig, nyfiken och har haft känt en form  av skaparglädje redan som barn. Då brukade jag göra dockhus i kartong som blev flera våningar, mina föräldrar har varit ganska uppmuntrande till att vi barn ska få prova saker för att lära oss fast har samtidigt gjort allt för att varna för farliga saker. Det tycker jag som har en diagnos faktiskt har varit en fördel. Jag hade ganska mycket fantasi som barn och var även känslig. Något jag tyckte var kul var att göra egna böcker genom att häfta ihop papper som jag vikt på dagis och skriva en saga i dem. Där kunde fantasin få flöda.

Något jag minns som extra kul och positivt i min barndom. Pappa spelade även mycket musik , ofta 70 tals musik som Beatles, jag har bra minnen till detta och lyssnar ofta på samma idag faktiskt. Idag skriver jag ju på ett sätt fortfarande via bloggarna om min vardag med psykisk ohälsa. Känns viktigt och kul, har hjälpt mig som en form av skrivterapi och ger mig en stor möjlighet att vara kreativ och ev. även hjälpa andra samtidigt kanske genom viss egenhändig inom något.. Vilket hade varit kul och bra.

Adam  och jag brukar vara kreativa ihop i hemmet. Jag brukar skriva, fixa i ordning saker så vi båda lätt hittar laga mat tvätta och vi har nu också  bra dammsugarhjälp via vår nya robotdammsugare.

Adam är teknisk och kan datorer bra , målar jätte fint , han har tidigare jobbat som montör där han byggde styrskåp för värme och ventilation och elskåp .

Vi kompletterar varandra bra och samarbetar bra när vi båda mår bra. Sjunger också fint och uppskattar också musik.

Adam är riktigt musikalisk, det har han i släkten ( familjen). Han är också noggrann vilket är bra när vi gör vår budget. Så att jag uppmärksammat denna fördel . Kreativiteten stärker våran gemenskap på ett bra sätt.

/Malin

oktober 27th, 2020|

Kommunikation, Respekt , Ärlighet, Samarbete och Motivation…

Vi har upptäckt att Kommunikation, Respekt, Ärlighet , och Samarbete är viktiga begrepp som spelar en viktig och avgörande roll för vår Motivation att vilja fortsätta tillsammans i vårat förhållande.

Vi står nu ”på egna ben ekonomiskt” efter att vår goda man entledigats, efter ett beslut i tingsrätten. Det var först en seriös fundering som jag grubblat över ett tag, sedan tog jag upp den med min goda man och då kom vi överens om att jag skulle skriva ett brev till tingsrätten där det stod  att jag vill avsluta godmanskapet, sedan godkändes detta som sagt i tingsrätten.

Vi kände att det var ett av vårat mål, någon gång oavsett, ekonomisk självständighet , även om det samtidigt kändes lite otäckt trots att jag visste att Adam var duktig på sin del och han hade ingen god man. Jag tänkte mer på mina impulser att handla, dock har det blivit bättre då vi just samarbetar och då jag har ett tydligt mål. Det vet jag också.

Jag kände också att jag lika gärna kunde fråga om det då när jag gjorde det eftersom jag ändå mådde hyfsat bra ändå. Men den största anledningen var att jag alltid tyckt det är så viktigt med en vision oavsett hur mitt läge sett ut. Jag är ingen människa som så gärna ger upp.

Jag vill alltid ha en bra överblick och är oftast fokuserad på lösning,  ( kanske är det därför jag upplevts som besvärlig inom vården har jag funderat). Jag nöjer mig inte så lätt.  Särskilt gjorde jag inte det i början.

Att samarbetet fungerar har resulterat i att ekonomin också fungerar bra och att vi har stenkoll genom Adams budget, där hans asperger är av stor fördel här. Han gör är jätte noga när han skriver in budgeten. Det stämmer bra, helt enkelt.

Nu har vi tom vågat investera lite i hemmet. Som en robotdammsugare. Eftersom vi har gått några tusen kronor plus denna månad. Den köpte vi kontant. Det var en mycket bra känsla ska jag säga. Min hjälpreda i städningen.

Så 2 månader avklarade ekonomiskt hittills och det är vi stolta över,  men nu ska vi jobba på med  detta ekonomiska heltidsjobb, och vårat fina samarbete.

/Malin

 


Vår robotdammsugare. 

oktober 21st, 2020|

Positiv, och negativ spiral i mitt mående…

Jag har märkt att olika händelser, i vardagen påverkar mitt mående åt olika riktningar uppåt eller nedåt, likt en spiral där en positiv händelse eller sysselsättning oftast leder till en annan och motsatt…

Vad jag väljer att sysselsätta mig med påverkar också min stressnivå och mitt humör i olika riktning och grad.

Saker jag tycker är roligt och känner mig ganska självsäker på lyfter mitt humör mest. Saker jag inte tycker är lika roligt och som jag är sämre på sänker mig oftast mer.

Jag har alltid varit ganska ambitiös med saker jag tar mig för. Jag vill lyckas och har höga mål under tonåren satsade jag lite för mycket med mitt psykiska mående som insats.

   Rutiner, motion och regelbundna måltider är och har alltid varit en viktig och bra grund och förutsättning för mitt mer stabila mående.

Ovanpå detta spelar oftast vardagens händelser in och påverkar min sinnesstämning, åt olika riktningar, uppåt eller nedåt.

Dock har det med åren faktiskt blivit mer stabilt. Det var väldigt ”svajigt” under tonåren, tom mer än hos de flesta andra tonåringar.

Under tonåren hade jag heller ingen kunskap eller verktyg som jag fått med åren genom terapi med psykolog, min tid på behandlingshemmet Pejas hus, i Falköping och egna metoder för att stressa väl högt, och var samtidigt oerfaren.

Jag tänker på steget jag tog när jag flyttade till Östersund. Det var kanske modigt och starkt att flytta själv till Östersund för att studera vid 19 års ålder, men det var ett för högt spel i kombination med min skörhet och jag ”kraschade” efter ett halvår blev tvungen att flytta tillbaka.

Detta tog jag enormt hårt och såg som ett stort misslyckande, detta i kontrast mot hur det gått under gymnasietiden där jag trivdes, hade många vänner och fina betyg.

Jag har sedan mobbingen och min tid på BUP haft en stor självosäkerhet, varit i stort behov av bekräftelse från mina föräldrar, dock har det inte hjälpt mot det sköra och osäkra i mig.

Det har aldrig hjälpt, jag bli emellanåt som en osäker liten flicka i sociala miljöer. Får tunnelseende ibland då stressen är för hög, jag har även social fobi som diagnos.

Man ska ju inte tala gott om Corona det är en förfärlig pandemi. Det enda om möjligt positiva i detta har varit just att tempot har dragits ner i samhället, vilket jag trots allt kan se som lite bra, mot min stresskänslighet och sociala fobi. Annars tycker jag som övriga i samhället, att Corona mest är och har varit, ett elände.

Det destruktiva har varit och är fortfarande min impulsivitet, där jag tagit för stora risker. Detta har ändå också blivit bättre då jag har hittat vad som triggar, ofta känslan av att andra kritiserar mig i kombination med min osäkra sida, vilket gör mig sårbar och det drabbar mest mig själv mest direkt eller indirekt.

I tonåren var det självskada, idag är det i värsta fall att jag klipper av håret lite desperat, ekonomiskt då jag gör inköp under natten för att ångra nästa morgon, då får jag ringa runt och avbeställa. Jag har inga betalningsanmärkningar och är heller inte hos kronofogden vilket är viktigt för mig, min självkänsla och mitt liv.

Men det har varit många nätter av oro och ångest, och morgnar då jag varit mycket stressad och har fått ringa runt och ordna det som jag har ställt till med under mina impulsiva köp. Så det impulsiva har ibland ställt till det för mig mycket, tyvärr.

Jag har med åren fått mer rutiner för stressreducering,

Dessa har jag fått genom terapi med olika psykologer, och min tid på behandlingshemmet Pejas-hus i Falköping, en del har hjälpt mig att minska min stressnivå mer än andra.

Jag brukar lyssna på musik, ta en dusch eller ett varmt bad, sminka mig (utan stress i omgivningen), motionera lugnt genom en promenad vid den fina och rogivande kanalen här i Töreboda med mera.

/Malin

oktober 12th, 2020|

Fördomar jag upplevt i vardagslivet och psykisk ohälsa, skillnad med öppenhet på ort och i stad…

Jag och Adam upplever ofta en del fördomar. Tycker fördomar kan vara att det finns både positiva och mer negativa fördomar. Tycker även att grundavsikten med fördomarna spelar roll för hur jag tar dessa. Är de av mer egoistisk karaktär blir jag oftast mer berörd än om det i grunden har haft ett mer generöst syfte.

Ett exempel var från ICAS, delikatess-disk igår.

”En dam undrade om vi hade ringt på för hjälp i disken på Ica. Detta insåg jag ganska snart att hon  endast hade  ett egoistisk syfte”

Att hon skulle få sina varor, var syftet och oavsett om hon var stressad så tog jag det mot mig .

Att hon snabbt hade omyndigförklarat mig. Jag är också extra känslig mot sådant här eftersom det funnits i mitt liv länge…

Jag tror det behövs mer kunskap men tror även att faktorer som grupptryck kan spela in. Motsatsen till fördomar tror jag är öppenhet, jag har skrivit en artikel i MT kring detta.

”Att bo på en mindre ort kan ha sina fördelar men också en del nackdelar. Jag har bott på samma ort under större delen av mitt liv. Mina föräldrar flyttade hit 1986, året innan jag föddes. Min reflektion berör öppenhet och folks benägenhet att släppa in andra i gemenskapen.

Redan som liten kände jag en stark känsla av att det var svårare om man som andra inte hade flera generationer av släkt boendes på min ort. Man hade svårare att få vara med i gemenskapen, att få

deltaga och socialiseras här, inte endast som ort utan även på ett djupare plan.

Tänkte länge att detta endast var en känsla . Dock har jag under årens lopp vet tom en del som har flyttat hit, för att snart flytta igen.

Min familj har haft det svårt, pappa har haft det svårt. Minns så starkt en känsla jag fick när jag var barn på Minns så starkt en känsla jag fick som barn mellan min hemort Töreboda och detta fall pappas lägenhet i Göteborg (Majorna).

Jag var ute på gården där det finns ett galler mellan gårdarna och grannflickan tappar eller snarare kastar sin vante över gallret som jag tar upp, varpå hon frågar om jag vill vara med och leka.

Vi lekte nästan hela den dagen. – Vi blev vänner, apropå vänner fick också en annan vän Theo i Majorna vi brukade klättra i träd på gården i Majorna.

Skillnaden mellan ort och stad märktes tidigt, redan i skolan. ”Vindarna blåste åt olika håll hela tiden och det var mycket snack. Ingen hade råd att säga något positivt i onödan. Känslan jag fick var att det gav en stor fördel om man här länge hade släkten boendes här – vilket också känns logiskt. Man borde ju gynnas socialt om man har släkt här redan från början.

Själv hade jag inte detta, inte heller många av de som kom för att senare flytta. Jag studerade, gick gymnasiet där det faktiskt var en stor skillnad i öppenhet. Jag kände där en sorts frihetskänsla.

Studerade i Östersund och i Örebro, även om det bara var ett halvår så var skillnaden även där stor. Skillnaden att jag kunde deltaga lättare”

Idag finns det en grupp där de jobbar med gemenskapen här i Töreboda. Det tycker jag är positivt.

/Malin

oktober 7th, 2020|

Har börjat uppskatta musik mer och fundering kring min diagnos…

Känner att jag har fått tillbaks mer takt känsla igen, uppskattar musik och kan även koncentrera mig bättre och därmed se hela program på tvn, jag har mer känslor överlag.

Mycket Amanda Jensen och Green day men även 60,70 och 80 tals musik brukar jag lyssna p.

Det är den positiva delen jag nu upplever efter ½ år som medicinfri.

Är medicinfri idag, jag har varit det i omkring ett halvår nu, har endast lyrika och sömnmedicin, dessa har jag vid behov.

Jag och min familj tycker nu att symtomen påminner mer om den första diagnos jag fick första gången jag  kom till den psykiatriska mottagningen i Faklköping., efter en intervju fick jag den diagnosen ställd av en psykolog.

Har iof läst att det är ganska vanligt att man har båda.

Känner mig lite fundersam över min diagnos ibland trots allt och har gjort det men vill samtidigt visa respekt för min nuvarande  läkares bedömning.

Min läkare säger att jag inte är typiskt bipolär, har dock en symtombild som liknar den mycket, därav ospecificerad.

Har bla haft symtom som gränspsykotisk, humörsvängningar , imppulls kontrollstörning, viktförändringar , självskadebeteende som symtom.

Tränat mycket intensivt under vissa perioder då jag haft mindre medicinering , mindre biverkningar och mera ork.. Flera mil i veckan. Har tom tagit ut mig så jag svimmat i duschen.

Nu har jag som sagt en ospecificerad bipolär sjukdom och samtidigt fått besked om att den neuropsykiatriska utredningen har lagts ner eftersom det inte finns behov av det , att jag har fått sjukersättning och att kön är lång.

Jag har läst om symtomen flera gånger och tycker att det stämmer ”på gott och ont”.

I gymnasiet , åk 3 när jag var 18 år hade jag en pojkvän som var snäll i början men sedan stegvis förändrades och började utnyttja mig sexuellt ,knuffa mig .och jag blev så rädd och stressad minns jag.

Blev också gravid och fick göra abort eftersom jag gick i gymnasiet och läget var som det var. Det kändes mycket tufft men kändes som det enda rätta då.

Jag har inte pratat med någon psykolog om detta mer än att det är nämnt. Tror jag hade behövt det prata om det med någon egentligen för detta har följt mig genom åren mycket skam. Började , hitta sämre i skolans lokaler  ganska snart efter min flykt från min dåvarande pojkvän.  kände mycket stress ångest och trötthet under sista delen av gymnasiet.

Så jag  var glad  att jag lyckades ta min examen trots detta och det är jag fortfarande. tidigt just där och då. Det här har följt mig genom åren.

Minns att något hände med koncentrationen och mitt minne , orientering och  kände mycket stress, mina snälla klass kompisar fick hjälpa mig mer och mer att komma i tid till lektionerna. Så tacksam för att de ställde upp.Fastnade på skolans toalett med symtom likt OCD som jag även har idag.

Det jag skulle komma till är att jag nu när jag är medicinfri har fått tillbaks mycket stress, mer känslor som ofta tar över ganska impulsiv igen detta är dock bättre än i tonåren och ingen självskada eller funderingar på suicid har jag heller. Skadar mig inte fysiskt idag ändrar dock hårfärg ibland , många färger har jag haft genom åren från rött, mörkt och blont. Jag och min sambo har haft en allvarlig diskussion kring min vistelse på dejtingsajter som jag tröstat mig med pga mitt bekräftelsebehov .

Har även handlat gjort spontana inköp i ett tröstande syfte som en tv som vi skickat tillbaks nu.

Jag och min sambo är olika men vi trivs samtidigt ihop.

Jag känner mig oftast sedd för min personlighet förutom min problematik och är trygg med honom. Han har aspergers syndrom och vår kommunikation har ibland blivit problematiskt men vi jobbar på det. I Början blev vi ihop och gjorde slut ungefär en gång varannan  vecka.

Är glad att jag har honom kvar. Han är stark och envis måste jag säga.

Det som gjort och gör mig förvånad är att ingen medicin hjälpt mot impulsiviteten som inköp osv gjorde inköp även med litium trots att jag inte hade ett mobilt bank id under perioden. Det har alltid varit mer av spontana inköp då och då, inga längre perioder och både under upp och nedvarvning i humörsvängningarna.

Har ett möte inbokat hos min läkare i december och tänker ta upp detta med dessa symtom då  har respekt för hennes bedömning ändå.

Har även en fundering kring om mitt beteende att lägga till  ca 50 personer på Facebook samma vecka eftersom jag känner mig ensam  som jag känner att jag behöver ta bort det som vänner pga av rädsla att dömas , kritik osv kan vara en del i detta, ingen aning.

Hursomhelst om det skulle vara detta så har jag  sett att medicineringen  är  delvis  samma i båda fall. Dessutom min ångestdämpande och sömnmedicinen som jag nu har vid behov så går ingen ”nöd” men kommer nog ta upp denna fundering ändå.

Det som känts viktigast för mig nu är att när jag varit för stressad få möjlighet att sova ut vissa nätter ordentligt med hjälp av min vid behovsmedicin känns också som att  motionen hjälpt mig mot min  stress mycket. Detta är inget försök till självdiagnostisering utan en fundering jag haft under många år men inte vågat ta upp av respekt för läkarens diagnostisering, har inte velat verka ifrågasättande vad gäller diagnos .

Dock har jag även under perioder känt mig mer avtrubbad och lite  ”loj” men det har ju samtidigt varit nödvändigt med mina symtom som stundtals varit mycket allvarliga.

Så är mycket  tacksam att det funnits  och hjälpt mig .

Men som sagt känns mer hanterbart nu.

Hoppas det håller i sig.

Mvh Malin

 

september 29th, 2020|

Personlig uppdatering kring mitt mående… 

Jag och Adam har kommit underfund med att sysselsättning känns extra viktigt  nu för tiden, dels som sjukpensionär, dels i corona situationen. Finns ju en del bra lösningar på det. Har läst att man har rätt att studera lite även fast man har sjukersättning. Som hobbysyssla alltså, har funderat på någon kurs, en skrivkurs är jag ganska sugen på just nu.

Motionen fungerar faktiskt oväntat bra som stress-dämpare för min del, ger mig samtidigt mer energi till resten av dagen, men även andra rutiner som frukost, lunch och kvällsmat på ungefär samma tider varje dag är också viktigt, har jag märkt.

Vi beställer en matkasse, som hämtas varje måndag, fungerar bäst för oss.

Det som är lite problematiskt är min mage, den har alltid varit sådan, en IBS diagnos har ställts tidigare.

Försöker tänka på detta. Detta har gjort att jag måste gå på toa nattetid. Vilket stör min sömn.

Så tar min vid behovs medicin för ångest emellanåt. Fungerar bäst för mig. Känns bra att det fungerar hyfsat på detta vis ändå.

Jag är inte främmande för att börja med mer medicin är det behövs igen, kommer dock vara lite mer vaksam mot biverkningar som jag upplevt extremt begränsande.

Tex den stora tröttheten, sötsuget och övervikten. Känns som den ena även allt för lätt lett till den andra hos mig. Så ändå glad att det för tillfället fungerar hyfsat bra

Känns svårt med Balans och överväganden i medicin frågor, så är glad att jag har en sådan bra och klok läkare som också en god lyssnare, något som  också känns bra. Trivs med henne.

Idag var vi på Skaraborgs sjukhus, Adam hade ett läkarbesök hos reumatologen. Vi gjorde det till en fin dag, var fint väder och trevligt.

De har en fin och rogivande damm med fontän på framsidan, perfekt att ha vid ett sjukhus egentligen, vilken bra ide.

 

/Malin

 

 

september 18th, 2020|
Korta fakta

Namn:
MALIN JÖNSSON

Bor
:
Töreboda

Ålder:

33

Aktuell med:
Kommer att blogga om din vardag med bipolär sjukdom. Om upp och nergångar samt tiden däremellan.

 

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen