”Till er som kämpar er tillbaka”
Ibland frågar jag mig om jag levde i en skyddad verkstad under mina år från det jag drabbades av psykisk ohälsa och tvingades lämna arbetslivet i över tio år tills det att jag kom tillbaka igen.
Hade jag tur under mina år som psykisk sjuk att jag till stor del var förskonad mot fördomar attityder vad gäller psykisk sjukdom psykisk ohälsa eller var jag helt enkelt korkad nog att inte se det.
Visst upplevde jag fördomar attityder och okunskap under mina år som sjuk visst fick jag höra saker som ryck upp dig bit ihop eller du överdriver bara vilket självklart gjorde ont och satte sina spår.
Men när det väl var dags att ta klivet från svårt psykisk sjuk tillbaka till det där livet jag aldrig släppte taget om och drömmarna om att komma tillbaka till arbetslivet började förvandlas till verklighet. Det var då när jag klev in i arbetslivet igen som jag mötte dem på riktigt fördomar och nedvärderande attityder. Döm om min förvåning när jag mötte det av dem som ska vara de som hjälper oss tillbaka de som jobbar på arbetsmarknadsenheter som beviljar lönebidragsanställningar alltså hos de som ska vara ett stöd tillbaka till arbetslivet igen.
Jag hade tur att jag under mina sjuka år när jag var tvungen att säga upp min fasta anställning som undersköterska och tvingades leva ett liv som sjukpensionär att jag omgående fick en praktikplats/sysselsättning att gå till. Vilket gjorde att jag hade något att gå till fick vara med i ett sammanhang känna mig behövd vilket gjorde att jag heller aldrig helt släppte taget om arbetslivet detta kommer jag alltid vara tacksam mot de som hjälpte till så jag fick denna chans.
Under de åren hade jag fantastiskt stöd från min arbetskonsulent med kollegor samt från psykiatrin som fanns där peppade att gå dit de stunder jag bara ville vara hemma. Jag kände mig alltid välkommen och som en i gänget på den arbetsplats där jag hade min praktik. Visst fanns de stunder då jag kände mig utnyttjad som oavlönad arbetskraft visst fanns de stunder när jag kände att jag borde få lön för det jag arbete jag utförde under de åren. Men samtidigt så här i efterhand så var det en del av min resa tillbaka att hålla fats vi drömmen om ett ”vanligt” arbete igen.
Jag kunde få en helt annan tid för återhämtning vila utan att känna kravet att prestera mer än vad jag då orkade. Jag kunde ta ledigt för att åka i väg för att återhämta mig än idag bär jag med mig orden min arbetskonsulent sa när det hade ifrågasattes på min praktikplats varför jag fick ledigt så ofta. Han visste att fick jag ledigt så var jag en välmående person när jag väl var på plats och hade fått min tid för återhämtning vilket gjorde att jag presterade bättre under min arbetstid jag hade.
Efter att ha haft sysselsättning/praktikplats på olika arbetsplatser där jag fått jobba upp mig utmana mig och jag vid sidan av hade arbetat med mig själv på andra plan så kom då chansen att ta ett steg in till arbetslivet igen. Jag fick chansen att söka en tjänst i ett projekt där man bland annat ville ha personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa med i projektgruppen.
Jag fick en lönebidragsanställning på 50% och där började min resa i arbetslivet igen. Men helt enkelt var det inte att ta klivet tillbaka jag möttes av fördomar attityder av de som sitter just och beviljar dessa anställningsformer vilket kändes väldigt märkligt. Att få höra att personer med psykisk ohälsa bara kan arbeta ett tag för sedan blir de oftast sjuka igen var saker jag kunde höra eller att man behandlade en som en mindre vetande ett litet barn som inte skulle förstå eller komma ihåg saker och ting. Men jag möttes även av så positiva attityder välkomnande och bra stöd som fick mig att växa bli trygg i den tjänst jag hade.
Men med tanke på att jag inte upplevt så mycket av fördomar attityder genom åren så var det såklart tufft att möta okunskap och attityder och det förvånade mig en del över hur synen är på oss som har eller haft en psykisk ohälsa ute i arbetslivet.
Jag fick under de år jag arbetade i projekt chansen att sitta med i en referensgrupp hos Skr Sveriges kommuner och regioner. I referensgruppen partade vi mycket om hur det går att komma tillbaka till arbetslivet men mycket om vad som behövs för stöd både för arbetsgivare och för de som står utanför och ska tillbaka. Men ibland tänker jag måste det vara så komplicerat räcker det inte med att se möjligheterna i stället för problemen hur svårt kan det vara? Kan inte de som livet har rullat på för som aldrig haft några bekymmer vilka de nu är? och vi som har kämpat oss tillbaka att vi arbetar sida vid sida tar vara på våra olikheter likheter våra styrkor svagheter vår kunskap och kompetens. Ha en förståelse för våra att en del behöver tydlighet rutiner och struktur eller vad de nu må vara.
Idag efter att ha fått jobba i två olika projekt så har jag äntligen en anställning som jag sökte på samma premisser som alla andra sökanden och fick har inga lönebidrag eller stöd från någon arbetsmarknadsenhet utan jag är anställd som alla andra. Sedan i januari som aktiveringspedagog i en helt ny verksamhet som jag får vara med att starta upp där jag tillsammans med min kollega arbetar med att erbjuda aktiviteter för personer med psykisk ohälsa.
Jag har mitt arbete i den förvaltning som jag en gång tillhörde som brukare som det så fult heter ja jag förstår inte vart namnet brukare kommer ifrån och ogillar det skarpt. Jag har alltså gått från att ha insatser som boendestöd bo på psykiatriboende ha stöd i sysselsättning till att nu vara kollega med mina gamla handläggare arbetskonsluenter och de jag mötte i boendestöd eller på boendena jag bodde på. Jag har även nära samarbete med psykiatrin och möter även där personal i min yrkesroll som jag tidigare mötte som patient. I början var den övergången inte helt lätt det är svårt att gå från att ena dagen vara den som har haft behov av stöd och hjälp till att helt plötsligt vara kollega och jag tror att det säkert var ömsesidigt på hur man skulle vara förhålla sig.
Men idag kan jag säga att jag är stolt över att få vara en del av en arbetsplats som arbetar med de som är där jag en gång var jag får vara med att göra skillnad, förbättra och påverka så att våra deltagare brukare får det bästa stöd och hjälp de behöver. Jag har dessutom fått chansen att föreläsa för både allmänhet i olika sammanhang i mitt arbete och för personalgrupper om bemötande utifrån mina egna erfarenheter vilket jag är så glad tacksam för att man vill ta del av min kunskap och mina erfarenheter.
Till er som kämpar er tillbaka ni som drömmer om ett arbete igen fortsätt drömma kämpa för att nå er mål det går. Tro på er själva.
Till er arbetsgivare eller ni som arbetar med att hjälpa denna målgrupp tillbaka våga anställa våga se bakom ohälsan funktionsnedsättningarna se möjligheterna i stället för hindren. Var lyhörd våga anpassa utifrån behovet personen har eller gör som jag skit i diagnosen funktionsnedsättning se personen för vad den är just en människa med styrkor svagheter precis som alla andra. Men framför allt visa att ni tror på dem lyft dem stötta dem fråga er själva hur ni skulle vilja bli bemötta behandlade om ni skulle hamna i den situationen för alla kan hamna där. Jag gjorde det vilket jag aldrig trodde men jag tog mig tillbaka och kan idag hantera fördomar attityder på ett annat sätt än för bara några år sedan när jag nappade på den där projektanställningen.
Fördomar attityder okunskap kommer alltid finnas tills den dagen det upphör och för att de ska upphöra har vi alla ett ansvar att våga prata om psykisk ohälsa på arbetsplatser i familjer bland vänner eller vart man nu är helt enkelt i samhället där just människor finns.
Ta hand om er se möjligheterna i stället för problemen//
Carolina
Allting har ett slut
Allting har ett slut så också min tid som balansbloggare nu är det dags, dags att ställa sig åt sidan släppa fram nya Balansbloggare som även de ska få samma chans att dela med sig av sina historier sina erfarenheter av psykisk hälsa eller psykisk ohälsa.
Det har varit otroligt roligt att få vara en del av Balansbloggarna och jag hoppas att jag har inspirerat gett hopp visat att det omöjliga faktiskt är möjligt.
Jag gick gick från psykisk ohälsa till psykisk hälsa och lever idag ett liv långt ifrån det jag var dömd att leva från diagnosernas och medicinernas värld till ett hälsosamt liv med arbetet. Den resan har ni fått ta del av i mina inlägg och jag kommer fortsätta dela med mig av min resa för jag har förstått att jag inspirerar har en historia som berör och bör delas för att inge andra hopp och inspiration. Kanske kan jag på det sättet även få de som möter oss som på något sätt någon gång i livet drabbats av psykisk ohälsa att våga tänka nytt se personen bakom diagnoserna och ohälsan för oavsett diagnoser eller ej så finns där en människa bakom allt det en som bara vill bli sedd för precis den den är.
Innan jag tackar för mig så skickar jag ut en liten efterlysning om det är någon som har tips idéer på vart jag kan vända mig om jag vill förverkliga mina drömmar på att skriva en bok om min resa som jag så länge tänkt att jag vill göra. Har ni tips idéer kontakta Johanna på Balans riks så har hon mina kontaktuppgifter.
Bara för att jag nu slutar här så kommer jag fortsätta blogga nu på en ny plattform https://carroresan.wordpress.com/
Den bloggen är helt nystartad så ha överseende jag kommer försöka avsluta min blogg jag haft ett tag på en annan plattform och satsa på den nya.
Ha det nu gott så säger jag tack och hej för nu så ses vi kanske någon gång någon stans.
När pmdsn slår till som en ren käftsmäll
Som från ingenstans slår den till min pmds ungefär en vecka före pms som en käftsmäll från ingenstans kommer den. Ibland är jag beredd Ibland känner jag av att nu är den på gång och Ibland bara den kommer som om du får en käftsmäll rakt i ansiktet. Det är då jag helst vill krypa ur mig själv stå vid sidan om och titta på medans den kör sitt race. Första dagen är oftast värst jag blir extremt trött känslig och kan gråta för ingenting. Igår slog den till på min lediga dag av alla dagar då kom den och visade sig fick ett ansikte och det enda jag då ville ha var en semla en kopp te lite punchpraliner och en kram.
Men istället för att låta den ta över helt så fick jag ta kommandot över den det blev en långpromenad till stan. Fixade lite ärenden för att sedan ta bussen hem fixa lite bananplättar med lite gott till. Efter det så blev det en eftermiddag på soffan nöjd över att jag kom ut och inte lät den ta över helt den där pmdsn.
Min pmds är något jag mer och mer lärt mig hantera visst den är skit jobbig när den slår till men på något sätt är det bara försöka åka med. Men det fanns en tid när jag undrade vad som höll på att hända och fattade ingenting antagligen har jag levt med detta i flera år men först senare fattat vad det handlat om varje gång den kommer.
Nu tänker säkert en del vet hon inte att det finns hjälp att få mot det? Jo det vet jag och jag har sökt fått hjälp i form av hormonella preventivmedel jag kände ganska direkt att det inte funkade med det preparatet och valde jag att sluta för biverkningaravdet gav mig ren och skär ångest. Jag vet också att det finns ett SSRI läkemedel man kan ta men efter alla åren inom psykiatrin när jag var som ett vandrande apotek så är det inte aktuellt finns inte på världskartan. Jag är extremt biverknings känslig extra vaksam vad gäller biverkningar då det var det enda alla de 70 olika läkemedel gav mig som jag fick prova i olika kombinationer under åren jag satt fast i psykiatrin.
Så jag tar helt enkelt fighten med pmdsn är lite extra snäll mot mig själv den veckan till pmsn slår till som är rena fröjden efter veckan när jag helst av allt bara vill stå bredvid och titta på.
Önskar er som kikar in på bloggen en fin helg 🌸
Våga vara en inspiratör en som ger hopp
I förra veckan delade jag med mig i ett näteverksforum om när jag 2005 klev innanför dörren till psykiatrins diagnosernas och medicinernas värld. Hur jag blev en välkänd svårt sjuk patient inom vuxenpsykiatrin som mer eller mindre ansågs aldrig skulle kunna bli frisk. Hur jag dömdes till ett liv som sjukpensionär och senare att jag skulle leva resten av mitt liv på psykiatriskt gruppboende. Hur medicinerna med biverkningar och diagnoser och ett liv som svårt psykisk sjuk blev min vardag under många år. Men hur bra det blev när jag mötte rätt personer när jag mötte de som såg mig personen bakom allt det där psykiatrin hade dömt mig till och hur jag tillslut kunde stänga dörren till den där världen jag klev in i den där vintern 2005.
Det jag inte hade räknat med efter det inlägget var hur mycket respons jag skulle få hur mycket meddelande som skulle strömma in.
Det blev lite som en våg av känslor jag hade svårt att ta till mig svårt att ta in att jag har en historia som berör men som också ger inspiration och hopp. Kanske börjar jag förstå att den resan jag gjort behöver delas med sig av inte bara till de som kämpar själv utan också till de som i sitt yrke eller på annat sätt möter personer med psykisk ohälsa. Visa att det går visa att ibland kanske det är bättre att skita I diagnoserna och se lyssna på personen möta den precis där den är.
Det där inlägget jag skrev som blev så stor respons på plockade jag bort för det blev så känslosamt då jag inte alls var beredd på den stora responsen kanske ångrar jag det lite kanske lägger jag upp det igen nu när jag vet hur just det forumet fungerar och när jag är bättre förberedd på vad som kan komma i spåren av ett sådant inlägg.
Men kanske är det inte vanligt att gå från att vara utdömd och hitta en väg ett liv utanför det igen.
Stanna upp andas och bara vara
Så är det jul igen och snart väntar ett nytt blankt år att forma precis som du själv vill ha det. För första gången på många många år känner jag ett lugn inför julen inför att nytt år väntar jag är på något sätt hemma I mig själv. Jag njuter av julpyntat hem njuter av att veta att jag har ett spännande jobb som väntar på mig där i början av nästa år. Men innan nya året tar vid ska njuta av en jul utan den jul ångest som legat där som ett tungt märkt moln under flera jular.
Jag vill önska er som kikar in här på balansbloggen en god jul ett gott nytt år 🌟
Vi ses här nästa år igen hoppas jag 😊
Glöm inte en dag i taget ett steg i taget stanna upp andas och bara vara.
Bättre julklapp kunde jag inte få!
Njuter av ledighet eller ska jag säga arbetslöshet nä jag väljer ledighet för livet som arbetslös blir bara två månader lång. I mitten av november tackade jag Ja till en tillsvidareanställning som aktiveringspedagog inom socialpsykiatrin här i Borås. En ny verksamhet med två aktiveringspedagoger som ska jobba mor vuxna med psykisk ohälsa på liknande sätt som jag gjorde med mitt hälsoprojekt som avslutades i oktober. Så glad för detta så sedan dess så njuter jag av att ta hand om mig själv landar bygger mig stark inifrån och ut.
Tänk resan har varit lång närmare 17 år har jag kämpat och kämpat tur jag inte hade en aning om vilken resa jag skulle behöva ta mig igenom när jag vid den här tiden för 17 år sedan totalt klappade ihop både fysiskt psykiskt där både jag och mitt hem var rena misären. Många gånger ville jag ge upp vården dömde ut mig som en person som var så svårt psykiskt sjuk att jag aldrig skulle bli frisk jag skulle behöva leva mitt liv som sjukpensionär på ett psykiatriboende för jag behövde tillgång till personal dygnet runt.
Men jag ville annat jag visste hela tiden det var dom som hade fel och inte tvärtom jag släppte aldrig taget om det där som kallas för livet. På något sätt så har jag känt ett otroligt lugn sedan jag tackade ja till denna dröm tjänst som jag ser den som. Resan hit var som jag delat med mig allt annat än enkel men så värd det och jag är så glad för de som såg mig bakom det sjuka såg att det fanns något där att hjälpa mig plocka fram men oavsett hur mycket stöd och hur värdefullt det var så var det jag som gjorde jobbet med kloka vänner och personer som stöd. Bättre julklapp än att lugnet lagt sig och att jag är hemma igen på så många sätt kunde jag inte fått, min resan fortsätter. Får jag så fortsätter dela med mig här ett tag till för Balans och en dag skulle jag inte bara vilja dela med mig i blogg utan skriva en bok så om någon har lite tips råd hur jag kan gå vidare med den tanken så dela gärna med er.
Glöm nu inte alla kan mer än man tror det går att hitta sina vägar för att nå dem men man måste vara beredd att göra jobbet som krävs ingen kan göra det åt någon annan men man kan få stöd hjälp för att göra jobbet.
Ha en fin helg och Lucia så hörs vi snart igen själv ska jag njuta av en långhelg i Stockholm hos min familj som bor där.
