Balansbloggare: Anna Björk2022-02-15T12:45:15+00:00

Inlägg 18 – Tack för den här tiden

Det här blir mitt sista inlägg här på balansbloggen, tiden för mitt uppdrag har runnit ut. Jag hade så mycket mer som jag hade tänkt berätta men det får komma i ett annat forum. Ni som vill fortsätta följa mig kan göra det på min sida på Facebook (länk nedan)

Det har varit skönt att få vara här på Balans och skriva – jag har fått komma igång med skrivandet igen. Att skriva var en stor del av mitt liv innan jag blev sjuk, och jag tappade bort mig och kom av mig. Jag har haft svårt att komma igång igen trots att önskan har funnits där. Vid varje försök har min inre kritiker kommit fram och påpekat att jag minsann inte alls skriver lika bra som jag gjorde förut. Min inre kritiker har varit med även på den här resan, och det har ibland känts svårt att skriva. Kritikern och Perfektionisten har blivit ständiga följeslagare som jag mer eller mindre försökt ignorera. Därtill har jag märkt att jag censurerar mig själv i skrivandet. Jag är inte säker på varför. Kanske för att det ska publiceras, för att jag inte skriver bara för mina egna ögon. Jag vet inte, men det är något jag vill fortsätta utforska.

Att få sätta ord på det som sker inom en är väldigt värdefullt för att kunna hantera och bearbeta det, och jag är tacksam att jag fått en plattform där jag fått utforska detta.

Jag kommer att försöka fortsätta göra inlägg via: https://www.facebook.com/Stressmonstret/

Om du vill följa mig där så är du välkommen. Jag och stressmonstret kommer fortsätta vår kamp med att hitta en balans som fungerar för oss båda.

Tack för den här tiden.

Ta hand om er, alltid.

Kärlek och respekt

/Anna

februari 15th, 2022|

Inlägg 17 – “We are human beings, not human doings” 

Något jag verkligen försöker ta fasta på är att vara snäll mot mig själv och ta hand om mig själv när det känns svårt – och kanske allra mest i de lägen då jag känner mig otillräcklig. 

Det är en av de saker jag varit hemskt dålig på tidigare. Jag har satt andra före mig själv, och jag har låtit prestation vara styrande. Som att “göra” är det viktigaste som finns. Att alltid göra något, alltid vara aktiv, alltid prestera. Om jag inte gjorde det så var jag “dålig”. Att göra något för mitt eget välmående har hamnat längst ned på priolistan, och därmed oftast bortsorterat. Och om jag någon gång faktiskt gjorde något för bara min egen skull så blev det överskuggat av skuld och skam. Jag är nog långt ifrån ensam i den upplevelsen. 

Dessa mönster leder till känslan av otillräcklighet, och när otillräckligheten har fått ta för stor plats under för lång tid, då är det bara en tidsfråga innan stresskollapsen kommer. 

Tänk om vi kunde förstå det innan det är för sent – att långsiktigt så presterar vi bättre om vi på vägen tar hand om oss själva, praktiserar self-care, och påminner oss själva att vi är helt och fullt tillräckliga precis som vi är. Att tvinga fram prestation under press, under någon form av “hot” är en väldigt kortsiktig lösning. 

Jag har jobbat enormt mycket med att släppa taget om prestation, men gång på gång så kommer jag på mig själv med att känna den krypande ångesten som kommer med känslan av otillräcklighet, känslan av att “du duger inte”. Det är något jag måste kämpa med och parera hela tiden. Det är nog en av de där sakerna man aldrig blir “klar” med, en av de där sakerna som man måste jobba med kontinuerligt. En av mina första grejer jag började med för att signalera till mig själv att “nu tar jag han om mig själv” var att jag började lägga lermasker (ansiktsmasker) – vit lera, grön lera, svart lera. Allt som jag fick tag på. När jag penslade på leran i ansiktet så landade jag i kroppen, och kunde inte göra så mycket annat än att lägga märke till hur det kändes på mitt ansikte. Jag antar att lägga ansiktsmasker fortfarande är att “göra” något, men att för mig prioritera det framför att t.ex. dammsuga nån gång ibland är framsteg. Jag har faktiskt gått ifrån att vara hemskt hård mot mig själv när jag t.ex. var för trött för att diska till att nu istället kunna ge mig själv beröm när jag prioriterar mig själv. Missförstå mig inte, att diska och städa gör jag ju också för min egen skull, och jag mår bra när det är rent och fint – men när jag är så trött så att kroppen skriker så behöver jag få bara vara – utan att behöva göra någonting alls. 

Jag har också börjat använda ett typ mantra när jag känner att jag behöver påminna mig om allt detta. Då bara andas jag ut och in, och på inandning tänker jag “jag är värdefull” och på utandning “ jag är tillräcklig”. Det blir som en kort meditation. Jag gör det i ett par minuter, och det känns som att det lugnar ner nervsystemet litegrann.

Det gäller att hitta småsaker som man jag göra för sig själv. Små saker som gör stor skillnad. 

Vad gör du för att ta hand om dig själv?

 

februari 15th, 2022|

Inlägg 16 – Efter regn kommer…..ännu mer regn

På något sätt känns det som man aldrig får slappna av. Det är alltid något som händer – antingen som gnager och oroar, eller så händer det som som inte får hända. Stormen efter stormen.

Precis när det som oroat mig under en längre tid har lugnat ner sig en aning och verkar lösa sig, då händer det som inte får hända. Jag har inte hunnit berätta så mycket som jag velat om henne, jag trodde väl att vi hade all tid i världen – men så var inte fallet.

Min Kerstin blev akut dålig för en vecka sedan, hon blev plötsligt svag och obalanserad, och efter bara ett par timmar somnade hon in i min hand. Min värld blev mörk – min ljusglimt, mitt hjärtegryn, min fluffboll – hon finns inte längre. Hon har varit hos mig i straxt över 4 år, men vi vet inte hur gammal hon var för hon var redan vuxen när hon kom hit. Kanske var hon gammal, kanske var det dags. Jag kommer aldrig veta.

Men jag var inte redo att vara utan henne. Hon har ätit frukost tillsammans med mig varje morgon, hon har sett till att jag startar dagen med att bli grundad i nuet. Hon har varit mitt ankare när det stormat. Det är svårt att förstå hur stor personlighet en så liten fågel kan ha, men hon hade mer personlighet, humor och kärlek än många människor jag träffat. Hon har gett mig rutiner som i perioder då jag mått som sämst varit det som fått mig att orka ta mig upp. Varje kväll sjöng jag trollsången för henne och vid varje “buff” i texten så kliade jag henne på näbben. Jag började och avslutade mina dagar med henne. Men nu är hon borta. Tomrummet är enormt. Saknaden bränner ett hål i mitt hjärta. 

Sorg är en känsla som jag har tänkt kommer att bli för mycket – att det kommer att bli som en stark depressiv episod, men det är inte så. Jag är ledsen, men känslan att vara ledsen, sorgen av att förlorat någon som betytt så mycket, är förankrad i verkligheten. Känslan är helt logisk och på något sätt gör det att den blir lättare att härbärgera. Depressionen är svårare, den tär för den kan vara svår att förstå. Den kan komma utan att man vet varför. Men sorgen, den är logisk och den måste få ta hur mycket plats den vill, för på något sätt är den läkande. Jag tillåter mig själv att gråta när jag vill gråta, men också att skratta utan att känna skuld. Man får skratta och tillochmed må bra även när man sörjer. Det säger inte emot varandra. Allt måste inte vara mörkt hela tiden. Det är inte antingen eller.

Just nu, när jag skriver, får jag en klump i halsen. I min hjärna far massor av minnen förbi. Det är en blandning av massor av kärlek och fina stunder – och sen den där natten för en vecka sedan när hon låg i min hand, tittade på mig, och sen sakta slöt ögonen. Jag visste när hon gjorde det att nu var det slut, hon kommer inte öppna dem igen. Jag sa till henne att jag älskade henne och sen sjöng jag trollsången igen, så att hon fick somna in till den. Sen blev allt stilla. Jag kände att hjärtat stannat och andningen upphört. Hon försvann, men hon kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta. Mitt i sorgen och saknaden är jag otroligt tacksam att just den här lilla dunbollen kom in i mitt liv och gav mig mening när allt var som mörkast. 

 

Vila i frid älskade Kerstin.

februari 3rd, 2022|

Inlägg 15 – Är det någon som dör om jag inte kommer i tid?

Vad är det värsta som kan hända om jag inte lever upp till mina egna eller andras förväntningar? 

Något år in i min sjukdom träffade jag en annan ung kvinna som också hamnat i utmattning efter att ha ställt helt orimliga krav på sig själv. Jag minns speciellt en sak hon sa, en sak som verkligen fastnade i mig:

“När jag nu känner mig stressad av en deadline eller att hinna till ett avtalat möte – då ställer jag mig två frågor: ‘Kommer världen att gå under?’ och ‘Är det någon som kommer dö om jag inte levererar i tid?’ – om svaret på båda frågorna är NEJ – då är det inte värt att stressa”

Detta bär jag med mig hela tiden, och plockar fram frågorna när jag känner att jag inte hinner med. Kommer världen gå under? Kommer någon dö? Det är ju faktiskt väldigt sällan svaret på någon av dessa frågor är “ja”. Visst kan det finnas andra konsekvenser om jag missar en deadline eller ett möte – jag kanske får nån slags straffavgift (som t.ex när jag blandat ihop dagar och tider och kommit till sjukgymnasten en timme EFTER min avtalade tid), eller så kanske jag missar något som jag inte ville missa – men det är ingen som dör. Då börjar det handla om att se en annan prissättning: priset för mitt eget mående. Hur mycket är det värt att ge mig själv möjlighet att skala bort lite stress? 

Jag märkte precis detta på en arbetsplats jag var på för några år sedan. Jag blev hemskt stressad om jag trodde att jag skulle bli sen dit, och försökte då meddela mig och ursäkta mig i ett sms som löd ungefär “hej, jag är på väg men blir kanske nån minut för sen, förlåt!”. Och sen stressade jag hela vägen vilket gjorde att jag tappade massor av dyrbar energi och resten av dagen blev jobbigare. Dessutom så kom jag oftast ändå fram i tid – så stressen var helt onödig på massor av sätt. Och om jag någon gång skulle bli de där minuterna sen så var det ändå ingen som märkte det. Så vad var poängen med att jag jagade upp mig?

Jag försöker vara i tid, jag försöker planera så att jag ska vara i tid utan att behöva hamna i det där läget att jag blir stressad – men ibland misslyckas det. Ibland hamnar jag där i tidspressen och inser att jag kommer inte hinna som planerat. Skillnaden mellan Anna version 1 och Anna version 2 är att nu försöker jag ifrågasätta jag de eventuella konsekvenserna innan jag stressar upp mig (och ja, såklart misslyckas jag med det ibland och stressen drar iväg med mig – jag är inte mer än mänsklig). För väldigt ofta så är stressen inte värd priset – och väldigt ofta så går det att flytta ett möte eller en deadline om det behövs utan att någon blir svårt lidande. Vi är ju faktiskt inte mer än människor – och vi gör så gott vi kan, och det måste få vara alldeles tillräckligt.

 

januari 31st, 2022|

Inlägg 14 – Oro får stressmonstret att frodas

Det har lugnat ner sig lite för mig nu. Paniken har stillats, men viss oro finns kvar och gnager i mig. Situationen som ledde till allt detta är inte helt löst, men den är hanterad så långt det går – jag har gjort allt jag kan, nu är det bara att hoppas att allt formellt faller på plats.

Men oron finns där, hela tiden, som en objuden följeslagare som vägrar att lämna mig ifred. Oron som är så skicklig på att leda min hjärna till svart-vitt tänkande och katastroftankar. Det svart-vita tänkandet som inte låter mig se några nyanser eller alternativ av situationen – det är vinst eller förlust – do or die. Katastroftankarna som hela tiden vill övertyga mig om att det alltid är det värsta tänkbara scenariot som kommer att ske.

Jag vet att det inte är sant, inte egentligen. Men ändå så hamnar jag så lätt där. Ju tröttare jag är desto lättare är det för mitt inre stressmonster att starta igång alla processer som leder till de starka stressreaktionerna. Och oron är bränslet, oron är bensinen som får elden att växa sig stark och okontrollerbar. Oron är det som stressmonstret lever av.

Jag började kalla det “stressmonstret” för ett par år sedan. Jag gjorde det av olika anledningar – en var att ta bort stressen från att vara en del av mig, av min identitet. Jag lever med den, men den är inte jag. Den definierar inte mig. En annan del var att när jag började visualisera “stressmonstret” som en tecknad figur liknande ett argt åskmoln med huggtänder (inte helt olik muminvärldens “stinky”) – då blev stressen lite mindre skrämmande, mer hanterbar. En liten arg tecknad figur blev lite lättare att stilla än det stora odefinierbara som jag levt med innan. Jag vill här vara tydlig med att jag inte kan eller försöker tysta monstret – det tror jag inte är verksamt – jag tror att nyckeln är för mig att lära mig vårda stressmonstret, att ta hand om det, omfamna det när det behövs, prata allvar med det när det behövs, och lyssna på det med respekt utan att kasta det åt sidan och försöka trycka bort det. Kanske är det bara jag som fungerar såhär, men det har faktiskt varit hjälpsamt i många situationer. 

Så, nu sitter vi här, jag och mitt stressmonster, och försöker ta en dag i taget, en timme i taget. Vi försöker leva ihop utan att förgöra varandra, men det kräver omtanke och respekt – åt båda hållen. 

Det jag försöker säga är att jag inte tror på konceptet att “bli av med din stress” eller “bli stressfri”. Det är en sagovärld. Stress kommer att finnas där – försöker vi ta bort den helt så kommer den tillbaka starkare. Jag tror helt enkelt mer på att den bästa vägen är att vårda ditt stressmonster och bli vän med det. 

 

januari 27th, 2022|

Inlägg 13 – sviterna efter paniken

Det har nu gått några dagar sedan paniken slog till och tog grepp över min kropp, men känslan sitter kvar. En frätande kyla gör sig påmind i bröstet vid varje andetag – gör att jag vill hålla andan. Nervsystemet är på helspänn och utslaget på en och samma gång. Skakningar i händer och armar gör det svårt med allt finmotoriskt. Tröttheten har tagit grepp om mig.

Själva utlösaren till problemet har hanterats, i alla fall så långt jag kan. Jag har ställt samma fråga flera gånger med lite olika formulering för att säkerställa att jag får samma svar varje gång, så det inte blir något missförstånd – mer än så kan jag inte göra. Lita på att det stämmer. Men ändå är katastroftankarna där hela tiden, de förgiftar mig och letar efter allt tänkbart som kan gå fel. Allt som skulle kunna ställa till det. Jag vet ju att de är just det: katastroftankar, och borde kunna sortera bort dem, men ändå kommer tvivlet: “tänk om katastroftankarna har rätt”. 

Katastroftankar är en vanlig biverkning av långvarig stress. Detta lärde jag mig för länge sen – på stressrehab. Jag vet att det är hjärnan som spökar. Jag vet att en stressad hjärna inte ser helheten, att en hjärna som levt i kamp- och flyktläge för länge förväntar sig att ALLT är hotfullt, och skapar reaktioner därefter. Jag har lärt mig identifiera dem och sätta ord på dem. Men jag har inte lärt mig stoppa dem, jag har inte lärt mig stoppa reaktionerna som orsakas av dem. Tiden mellan en övertygande katastroftanke och en fullskalig panikattack kan vara så kort. Jag hinner inte stoppa förloppet. 

Kylan i kroppen sitter kvar. Kylan som gör att jag inte kan andas. Kylan som kommer med paniken. Det enda jag kan göra just nu är att “sitta still i båten” – vänta tills jag kan få helheten. Försöka att inte ta ut det värsta i förskott. Håll gärna tummarna för att det kommer att ordna sig. 

januari 14th, 2022|
Korta fakta

Namn:
Anna Björk

Ålder:
41

Bor:
Egentligen i Stockholm, men för tillfället i Dalarna

Aktuell med:
Jag kommer att blogga om hur livet förändrats av utmattningssyndrom, ångest och depression. Om hur allt jag trodde var sant om mig själv raserats, om skräcken att tappa sig själv, om att sörja det som varit och om att försöka finna den jag är nu. Om småsaker som gör mig glad, och om andra småsaker som kan tömma mig på energi på mindre än en sekund. Om mina fåglar – mina ögonstenar som varit mina ljusglimtar i det mörkaste mörkret. Om att våga släppa taget och ta små steg in i det okända.

Fortsätt följ Anna här: 
https://www.facebook.com/Stressmonstret/

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen