Hösten med sin kyla och sitt mörker har kommit. Jag erkänner direkt att jag är en vårmänniska. Våren med sina dofter, färger, ljus och värme. Vintern är bättre än hösten. När snön kommer blir det ljusare och lite fluffigare. Snö, skynda dig!

Min behandling för mina diagnoser tuffar på. Blodprover och doshöjningar om vartannat. Tålamod är nyckelordet. Jag väntar på en plats för patientutbildning, vilket jag med intresse ser fram emot.

Jag har läst så många berättelser från andra som mår dåligt och som känner sig dåligt behandlade eller otillräckligt behandlade i vården. Jag har kanske haft tur och ofta fått träffa rätt person på rätt plats. Jag kör alltid med vidöppna kort i alla tillfällen, det kanske har hjälpt mig. Hur kan dom annars hjälpa mig om jag inte ger dom hela bilden? Jag menar inte att förringa någons erfarenheter utan att ge dom detaljer som man själv kanske inte tror kommer vara dom till nytta. Dom är utbildade proffs, ge dom förutsättningar att vara just proffs. Det är ändå ett teamwork det handlar om.

Vi kör en sväng till här och det ska bli lika kul och terapeutiskt som sist, hoppas jag. Att skriva är lite som att få stanna upp och begrunda sitt liv i ett annat perspektiv och det är nog inte fel att göra då och då. Det blir ju så lätt att man bara öser på annars.

Det har hänt lite saker sen sist. Jag har fått en officiell diagnos med bipolär typ 2 (och ptsd). Det innebär att just nu har jag fått börja behandling med utprovning av rätt medicin. Med upptrappning av dos, provtagningar och så vidare så lär det ta ett par veckor eller månader innan jag kan känna av den nya behandlingen till fullo. Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det vore om det här kunde stabilisera mitt mående och jag kan få slippa i alla fall en del av mina depressiva episoder.

Jag är positiv och drar mitt strå till stacken, det är ju ändå jag som ska göra grovjobbet. Fast med proffsen som stöd. 👍

En annan rolig sak är att mitt skrivarprojekt om min psykiska ohälsoresa är klar. Jag har skrivit periodvis mer och mindre sedan i februari och jag använde mitt förra bloggande som en slags dagboksdel också.

Nu är det renskrivet och inskickat till några förlag varav en har jag varit i kontakt med under resans gång. Blir det nobben överallt får jag finslipa manuset mer och jag har några frivilliga provläsare som får rycka in. Jag borde ha använt dom innan jag skickade givetvis men jag blev för ivrig…. 😁

Nu ska jag ladda för att åka iväg på första provtagningen för nya medicineringen efter att jag tagit den i snart en vecka. Må bäst, alla kämpar där ute.

Nu är den planerade bloggperioden slut här för mig. Det har varit trevligt, lärorikt och terapeutiskt att skriva inlägg som Balansbloggare. Jag hoppas någon har kunnat snappa upp något som kanske varit till stöd eller fått känna igen sig i något. Att se eller höra någon annan sätta ord på hur man mår eller något man känner kan kännas skönt bekräftande och ge en känsla av att man inte är helt ensam att känna så.

När jag gick på gruppterapi förut så blev det en sådan skön sammanhållning som jag faktiskt kan sakna än idag. Vi var liksom ett litet gäng väldigt olika själar men kände ett band mellan oss som gjorde de behandlingspassen till veckans lugna och trygga oas.

När den här pandemin tillåter att man kan börja ses flera stycken utan risk att smittas kommer jag börja gå på mitt lokala Balanscafe’-träffar. Jag hann tyvärr inte komma igång med det för innan pandemin mådde jag för dåligt för sådant men snart så. Hoppas jag.

Tills dess får man hålla ställningarna och göra det bästa av situationen. Bloggandet har triggat igång mitt skrivande ordentligt så sysselsättningen känns i alla fall tryggad på den biten. Vi kanske ses på Balanscafeet eller kanske här igen? 🙂 Jag hoppas det. Var rädda om er där ute, alla psykisk ohälsokrigare där ute och krigaranhöriga. Våra rustningar och sköldar må vara buckliga och kantstötta men vi håller ihop. ❤

Nu har den lurats flera gånger att den kommit. Sen har det blivit kallt igen. Nu tänker jag inte plocka fram vinterjackan igen!

När det blinkade till med lite sol och värme nyligen passade jag på att cykla lite här runt Rosersberg. Det är faktiskt väldigt fint här. Natur och sjöar men också lantligt med åkrar och bondgårdar. Idag är alla bilder egna från mina upptäcktsfärder.

Jag blev också påmind om hur lugnande det är med kombinationen skog och sjö. Bara sitta och njuta i lugn och ro, tittandes på vattnet. Jag      fick sådan feeling att jag rent av beställde ett litet hiking kit så jag kan övernatta i tält ute i naturen. Ja, när man vet att man inte behöver vakna insnöad förstås… Ryggsäck, tält, liggunderlag och sovsäck. Resten har jag vad gäller utrustning för att fixa kaffe och kanske mat.

Längtar faktiskt till att få hem grejerna. Vad skönt och rofyllt att somna och vakna till skogsljud. Nya gearen kommer matcha mina gladsnörade vandringskängor som en smäck! 😁

Efter mina ECT-behandlingar förra året mådde jag väldigt bra. Bättre än vad jag kan minnas på många år. Har säkert redan nämnt det. Flera gånger troligen. 😁 Jag kunde trappa ner medicineringen och känner en närvaro i mig själv som jag inte har när man är ”zombifierad” av olika antideppmediciner. Jag behövde verkligen dom medicinerna för att klara mig så jag menar absolut inget negativt med zombifieringen.

Mitt mående började bli sämre igen strax innan jul. Så pass sämre att det var märkbart även för folk omkring mig. Det hände ganska mycket då i livet och jag hade även covid i november. Många bäckar små kanske? ECT-behandlingarnas verkan kunde avta efter en tid, fick jag förklarat för mig när jag fick dom så det bidrog nog också till nedgången. Nu var jag i alla fall beredd på ett helt annat sätt än tidigare.

Den här gången visste jag att det finns ett fungerande sätt att få tillbaka det bra måendet. Det ger en helt annan push i kampen mot mörkret! Signalerna började komma och de röda varningslamporna började blinka, en efter en.
De självnedvärderande tankarna började bli övertygande igen, en meningslöshet över det mesta gjorde sig påmind, ångestattackerna började bli svåra, de allra sämsta och mörkaste tankarna började röra på sig igen, självisolering utöver fysiskt även digitalt.

Jag plockade fram det röda kortet från kylskåpsdörren och kontaktade mobila akutenheten på Karolinska (MAK). De ställde sina frågor och eftersom det inte var akut och jag fanns kvar i rullarna, kunde jag ta kontakt med öppna psyk direkt själv.

Sen var det bara att hålla ut i två månader och mota Olle i grind under tiden. Upp och ner. Ångest och nedvarvning. Det tär på orken och påverkar allt men eftersom jag visste att det går att få det bättre hade jag en ork och vilja att anpassa min vardag så det ändå funkade. Många saker kan ju göras på olika sätt. Målet kanske nås senare än tänkt men det kommer ändå nås. 🙂

Min läkare och jag gjorde en ny plan där jag justerar upp dosen på min antidepressiva medicin, lägger tillfälligt till en annan som ska få bukt med mina alltför stora nivåskillnader i upsen och downsen. Jag ska även få kolla mina värden ifall coviden eller annat har rört till saker. Räcker inte de åtgärderna så blir det ECT igen. Två veckor, sen är det deadline!

Känns som en bra plan, tycker jag. Trygg och bra. Tyvärr kommer den tillfälliga medicinen göra mig trött och kan ge en viktuppgång men jag ser det som ett pepp att röra på mig mer istället.

Jag får troligen medicinera på någon nivå livet ut och antagligen ta fler underhållsdoser av ECT men det är helt ok. 👍 Jag har ju massor med små delmål kvar att lösa här och där och en stor projektkyrkogård som behöver bli ännu större, hehe! 😁