Balansbloggare: Tommy Ikonen2021-03-02T08:56:31+00:00

Vi kanske ses igen?

Nu är den planerade bloggperioden slut här för mig. Det har varit trevligt, lärorikt och terapeutiskt att skriva inlägg som Balansbloggare. Jag hoppas någon har kunnat snappa upp något som kanske varit till stöd eller fått känna igen sig i något. Att se eller höra någon annan sätta ord på hur man mår eller något man känner kan kännas skönt bekräftande och ge en känsla av att man inte är helt ensam att känna så.

När jag gick på gruppterapi förut så blev det en sådan skön sammanhållning som jag faktiskt kan sakna än idag. Vi var liksom ett litet gäng väldigt olika själar men kände ett band mellan oss som gjorde de behandlingspassen till veckans lugna och trygga oas.

När den här pandemin tillåter att man kan börja ses flera stycken utan risk att smittas kommer jag börja gå på mitt lokala Balanscafe’-träffar. Jag hann tyvärr inte komma igång med det för innan pandemin mådde jag för dåligt för sådant men snart så. Hoppas jag.

Tills dess får man hålla ställningarna och göra det bästa av situationen. Bloggandet har triggat igång mitt skrivande ordentligt så sysselsättningen känns i alla fall tryggad på den biten. Vi kanske ses på Balanscafeet eller kanske här igen? 🙂 Jag hoppas det. Var rädda om er där ute, alla psykisk ohälsokrigare där ute och krigaranhöriga. Våra rustningar och sköldar må vara buckliga och kantstötta men vi håller ihop. ❤

maj 6th, 2021|

Var är våren?

Nu har den lurats flera gånger att den kommit. Sen har det blivit kallt igen. Nu tänker jag inte plocka fram vinterjackan igen!

När det blinkade till med lite sol och värme nyligen passade jag på att cykla lite här runt Rosersberg. Det är faktiskt väldigt fint här. Natur och sjöar men också lantligt med åkrar och bondgårdar. Idag är alla bilder egna från mina upptäcktsfärder.

       

Jag blev också påmind om hur lugnande det är med kombinationen skog och sjö. Bara sitta och njuta i lugn och ro, tittandes på vattnet. Jag      fick sådan feeling att jag rent av beställde ett litet hiking kit så jag kan övernatta i tält ute i naturen. Ja, när man vet att man inte behöver vakna insnöad förstås… Ryggsäck, tält, liggunderlag och sovsäck. Resten har jag vad gäller utrustning för att fixa kaffe och kanske mat.

Längtar faktiskt till att få hem grejerna. Vad skönt och rofyllt att somna och vakna till skogsljud. Nya gearen kommer matcha mina gladsnörade vandringskängor som en smäck! 😁

   

maj 5th, 2021|

Den här gången visste jag att det fanns ett fungerade sätt

Efter mina ECT-behandlingar förra året mådde jag väldigt bra. Bättre än vad jag kan minnas på många år. Har säkert redan nämnt det. Flera gånger troligen. 😁 Jag kunde trappa ner medicineringen och känner en närvaro i mig själv som jag inte har när man är ”zombifierad” av olika antideppmediciner. Jag behövde verkligen dom medicinerna för att klara mig så jag menar absolut inget negativt med zombifieringen.

Mitt mående började bli sämre igen strax innan jul. Så pass sämre att det var märkbart även för folk omkring mig. Det hände ganska mycket då i livet och jag hade även covid i november. Många bäckar små kanske? ECT-behandlingarnas verkan kunde avta efter en tid, fick jag förklarat för mig när jag fick dom så det bidrog nog också till nedgången. Nu var jag i alla fall beredd på ett helt annat sätt än tidigare.

Den här gången visste jag att det finns ett fungerande sätt att få tillbaka det bra måendet. Det ger en helt annan push i kampen mot mörkret! Signalerna började komma och de röda varningslamporna började blinka, en efter en.
De självnedvärderande tankarna började bli övertygande igen, en meningslöshet över det mesta gjorde sig påmind, ångestattackerna började bli svåra, de allra sämsta och mörkaste tankarna började röra på sig igen, självisolering utöver fysiskt även digitalt.

 

Jag plockade fram det röda kortet från kylskåpsdörren och kontaktade mobila akutenheten på Karolinska (MAK). De ställde sina frågor och eftersom det inte var akut och jag fanns kvar i rullarna, kunde jag ta kontakt med öppna psyk direkt själv.

Sen var det bara att hålla ut i två månader och mota Olle i grind under tiden. Upp och ner. Ångest och nedvarvning. Det tär på orken och påverkar allt men eftersom jag visste att det går att få det bättre hade jag en ork och vilja att anpassa min vardag så det ändå funkade. Många saker kan ju göras på olika sätt. Målet kanske nås senare än tänkt men det kommer ändå nås. 🙂

Min läkare och jag gjorde en ny plan där jag justerar upp dosen på min antidepressiva medicin, lägger tillfälligt till en annan som ska få bukt med mina alltför stora nivåskillnader i upsen och downsen. Jag ska även få kolla mina värden ifall coviden eller annat har rört till saker. Räcker inte de åtgärderna så blir det ECT igen. Två veckor, sen är det deadline!

Känns som en bra plan, tycker jag. Trygg och bra. Tyvärr kommer den tillfälliga medicinen göra mig trött och kan ge en viktuppgång men jag ser det som ett pepp att röra på mig mer istället.

Jag får troligen medicinera på någon nivå livet ut och antagligen ta fler underhållsdoser av ECT men det är helt ok. 👍 Jag har ju massor med små delmål kvar att lösa här och där och en stor projektkyrkogård som behöver bli ännu större, hehe! 😁

 

april 30th, 2021|

Det där med att avsluta saker

Har du också svårt att komma till skott eller att slutföra saker? Samma här. Ständigt. Min projektkyrkogård är nog större än Sveriges yta, om man skulle mäta ut den i ytmått. Det stör mig att engagemanget eller tron på projektet aldrig räcker hela vägen i mål. Det får mig att känna mig misslyckad och otillräcklig.

Jag gillar ju att komma på idéer och dra igång saker med buller och bång. Var tappar jag sen lusten? Varför? Mycket hänger nog på dåligt tålamod, att jag lägger ner innan det hunnit jobbas in till en vana. 14 dagar har jag hört ska vara en siffra då muskler och kroppens belöningssystem ska ha programmerats klart. Pallar jag inte ens 14 dagar? Borde jag kanske sätta upp en större belöning till mig själv när jag ska få in en ny rutin i livet? Men hur gör man om det är något man inte ska göra dagligen? När är man färdigprogrammerad då? 14 gånger?

Jag behöver nog fördjupa mig i det här. Idag är det regn/snö och slaskväder. Den här eftermiddagen ska jag dedikera till att lyssna på ljudböcker om motivation, tålamod, inte tappa tråden och allt vad det nu kan tänkas heta. Ingen tv eller så. Enbart böcker i någon form. Klockan 20 ikväll är deadline och efter det får jag titta på någon serie eller annat. Då får jag dessutom belöna mig med de röda vindruvorna jag la in i frysen igår kväll. Frysta frukter och bär är minst lika gott som glass och känns lite nyttigare.

Åh, jag fick ett sådant bra skrivtips häromdagen, apropå att inte tappa tråden och så. Jag skriver nu på ett, hör och häpna, nytt projekt 😜 som ska bli min första färdiga bok. Mina noveller och historier om övernaturliga saker får vänta för den här tar all plats nu. Att skriva handlar ju verkligen om att lägga regelbunden tid på det och få det gjort. (Som gjort för mig….)

En kurs jag går i ämnet lärde ut att man kan programmera in en musikalisk trigger för att få igång skrivandet. Det är en helt fantastisk metod ju! Jag gjorde en spellista med 25 minuter instrumentala låtar och sen en favoritlåt med sång på 5 minuter och sen 25 minuter till med instrumentala låtar.

Inga yttre distraktioner. Bara låta orden forsa ut helt oredigerade och utan koll på kvalitet. Favvolåten mitt i är en paus då man ska göra något annat. På den dryga timmen får jag till runt 1000 ord hittills varje gång! Oredigerat, visst. Har aldrig varit med om maken! Jag har kört tre sådana pass hittills så vi får väl se om det blivit en ny vana när jag kört elva till. 😁 DÅ ska vi snacka belöning! Musiktrigger äger!

april 23rd, 2021|

Jag är garanterat skapt för soligare klimat

Åh, vad skönt med sol och värme! Det ger så otroligt mycket välmående och positiva vibbar direkt för mig! Kunna gå ut utan att byllsa på sig. April är en lurig vädermånad så det är svårt att klä sig rätt när vädret kan ändras så snabbt. Hur många gånger har man vaknat av solsken ute och gått iväg i snajdig våroutfit och sen kommer hem stelfrusen när solen försvann och temperaturen sjönk till någon enstaka plusgrad? Eller tvärtom.

Det känns lite lyxigt att kunna ta med kaffekoppen ut till bostadsrättsföreningens uteplats och bara känna hur d-vitaminerna fylls på. Det är liksom utsvultet sedan vintern. Man undrar lite rent ursprungligen om vår art är tänkt att leva på de här breddgraderna under vintermörkret? Borde vi inte kunna lagra det nyttiga i solskenet i oss? Borde vi inte ha päls då? Med tanke på att vi hade päls tidigare i evolutionen dessutom? Nä, jag är garanterat skapt för soligare klimat. Inte gassande sol och stekhet temperatur utan lite lagom vårvärme kombinerat med enstaka varmare veckor då och då i en åretruntmiljö. 😎

Det är lätt att bygga upp en stress kring ”solen skiner så jag borde vara utomhus” om måendet är dåligt. Få en att känna sig ännu mer som en missanpassad varelse när kroppen skriker ”ut!” och hjärnan svarar ”whats the point?” och lägger in sitt veto. Det förhatliga vetot som har sådan stor makt.

Idag är det jag som lägger in veto mot vetot och packar ett magnetfiskekit och tänker befria Norrviken från ett par kilo metall från sjöbottnen. Norrviken är schysst. Varje gång jag har varit där har jag belönats med ett nytt fiskedrag. Senast var den extra snäll och gav dricks i form av ett mynt. Efter lite rengöring visade sig myntet inte vara mer spännande än en brittisk 1-penny från 2008 men ändå… Mynt=skatt! 😁
Jag köpte även ett fiskekort som gäller där så snart ska jag testa fiskedragen också. De har fått nya fina krokar och är redo för action. Magnetfiske och fiskfiske. Allt som får ut en i dagsljuset. Motion måste inte vara löpträning. Svinga och kasta en enkilos magnet i ett rep någon timme så har du fått motion. Tro mig. 😜👍💪

 

 

april 21st, 2021|

Argh! Varför blir det så? Jag vet ju bättre! 

Idag kom lite payback för senaste dagarnas dåliga taktik. Jag har fastnat i tankebanor som cirklar kring allt jag borde hinna och orka. Varför gör jag så när jag vet att det inte ger något? Jag känner mig korkad och som en masochist.

Jag har ett skrivprojekt som jag verkligen brinner för och vill komma framåt med. Egentligen har jag flera skrivprojekt i olika former men har lyckats vara duktig i att släppa taget om det som inte finns plats för just nu. Det fick mig att må sämre när jag inte klarade att hålla fokus och deadlines eller ens kommunicera med klasser och lärare live genom zoom.

Jag är lite glad i alla fall att jag kallar det ”vara duktig och släppa taget om” istället för att såga mig själv nedanför fotknölarna och hata att jag inte har samma kapacitet som förr. Några verktyg har nog satt sig ändå… 🙂

Jag har kvar alla projekt och mål men nu gör jag allt i min egen takt och har tillgång till studiematerial. Däremot får jag klara mig utan den feedback man får genom att delta i tidsbestämda kurser. Så är det. Jag får anpassa till min nuvarande förmåga. Det går och känns bra. Tyvärr har jag ändå lyckats halka in i gamla banor och börjat stressa upp mig med allt jag skulle ha hunnit med om jag hade varit i min gamla form. Argh! Varför blir det så? Jag vet ju bättre!
Resultatet blir ju alltid detsamma, det vill säga jag bränner mina krafter på att planlöst peta här och där och inte komma någonstans ändå. Jag har nära och kära jag vill umgås med, skrivande att göra och plugga, musik att spela med bandet, motionera, böcker jag vill läsa, storstäda hemma… Till slut blir det en hopplös stor koloss dom bara växer ju mer jag inte klarar. Igen. Vad hände med delmål i massor? Jag glömmer till och med bort att duscha i all självskapad stressröra!

Nu är det fredag. Solen skiner. Vi gör så här istället: idag ska jag inte göra ett dyft. Inga måsten. Jag FÅR inte ens röra något av allt i kolossmonstret! Först en påfyllning av kaffe, sen en lång dusch. Därefter kanske gå ut i solen och bara existera? Efter det får det vara helt vidöppet. Inga planer eller måsten idag.

Det enda måstet är att köpa glass. 😁 Det tycker jag låter som en bra plan. Som inte är en plan alltså. Allt gott!

april 16th, 2021|
Korta fakta

Namn:
TOMMY IKONEN
Ålder: 51
Bor: Rosersberg
Aktuell med: Jag kommer skriva om vardagen med psykisk ohälsa men förhoppningsvis också om psykisk hälsa, utan ”o”.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen