Balansbloggare: Kristoffer Svensson2021-11-18T10:11:43+00:00

Ett hej då

Det var så mycket som skulle göras och farten var verkligen god, tyckte jag. Det är kanske det som kännetecknar en stor del av min problematik. Även när jag egentligen ligger på botten så tänker jag att det minsann bara skulle göra mig gott om jag åtog mig lite till. Personlig utveckling och stagnationsförbud, och bla, och bla.

Har inte skrivit så mycket den senaste tiden. Det gör att jag känner skuld och skam. För jag sade ju att jag skulle skriva, lägger press på mig själv som vanligt. Det hektiska på alla plan i mitt liv struntar jag helt i. Jag är min egen dåliga arbetsgivare som kräver mer och mer, men aldrig höjer lönen ett öre. Som aldrig godkänner ledighetsansökan. Som aldrig tillåter en minuts extra paus.

Ville ändra min presentation till att bloggen skulle handla om min resa i vården och om mitt tillfrisknande. För det är vad mitt liv handlat om den senaste tiden. Det har varit en hel del möten med läkare och psykologer. Står numera i kö för en noggrannare diagnos. Minst två års väntetid….Så min vård handlar mest om hur jag ska hållas flytande innan jag kan få mer konkret hjälp. Det har varit tufft. Beskedet kändes som en dödsdom. Det finns dock ett ljus i tunneln och en djup ironi i att så många lider av depression idag. För den diagnosen fick jag återigen nästan omedelbart, medicinering påbörjade jag för femitelfte gången bara någon dag efter. Denna gången ett för mig nytt preparat. Hoppas att det hjälper…….

Nu kommer detta inlägget tyvärr handla om något helt annat. Detta är kanske mitt sista inlägg, oavsett så behöver jag pausa lite. Det är inte schysst mot någon på annat vis. Den senaste tiden har varit stressig. Jag har hunnit gå från uppdrag till arbetslös, från arbetslös till nytt uppdrag och från uppdrag till uppdrag. Mitt i all den otryggheten har jag också börjar hjälpa djurens vänner på mer allvar, minst en dag varje helg de senaste två månaderna. O.s.v…. Jag är trött på att slarva med allt jag gör för att jag inte anser mig ha tid med något av det jag har framför mig.

Det har dock varit en sjudundrans resa att få delta i detta bloggäventyret, en plats där jag utvecklats som människa. Att läsa andra bloggar och att få skriva har givit mig en känsla av tillhörighet. Med lite tur har kanske en läsare eller två känt liknande av mina inlägg.

Det är svårt med avslut. En väldigt dålig tendens jag har, är att bara klippa kort eller fly farvälet. Ifall jag tar avstånd och avvisar hinner ingen avvisa mig. Antagligen en skyddsmekanism  som slagit bakut…..Strunt samma! Tack så hemskt mycket för denna tiden, tack till dig som läst. Tack till balans som gav mig denna möjlighet. Hoppas ni får se min bleka uppsyn här igen en dag, om inte, önskar jag alla lycka i er kamp. Eller ja, det gör jag oavsett!

december 7th, 2021|

Leah

Har alltid trivts bäst med hösten. Det är något i luften och naturen byter skepnad. Hela världen likaså, på ett vis. En del börjar redan nu tappa modet, de vet att en vinterdepression troligen väntar runt hörnet. Andra, exempelvis jag, kan äntligen slappna av. Ett mörkt moln av social press som legat i luften sedan de första knopparna dök upp, har äntligen flugit sin kos. Ingen bjuder med mig till stranden, till stan eller andra liknande äventyr. När löven faller av träden så förväntas det väldigt lite av en. Pressen från omvärlden är som lägst, och då trivs jag!

Nu är det inte hösten jag planerat avhandla och inte heller sommaren/semestern. Ifall jag skriver om min semester kommer jag troligen vara tvungen till konstlad och tillgjord lättsamhet. Vilket jag är så förbannat dålig på, ända sedan barnsben har oförmågan stuckit ut. Stundtals skrattar jag åt roliga katt/hundvideos men för det mesta så kopplar jag inte. Som om jag föddes utan vissa av de komponenter alla andra verkar ha. När Lunarstorm, helgon, facebook, m.m Gjorde intåg i mina vänners liv så försökte jag hänga på trenden, i slutändan var allt bara teater från min sida. Vilket är orsaken till att jag inte går att finna på sociala medier idag. Orkar inte göra mig till längre. Med det sagt så vill jag skriva av mig lite om en jättestor händelse som stundtals är enormt lättsam och fjantig. Om en sak som hände under min semester…

Jag har adopterat en katt.
Nordens djupaste och tätaste mörker har blivit en nyans ljusare, Från svart hål till vanta-svart. Och det tack vare ett litet lurvigt väsen som numera bor hos mig. Det är så mycket som varit fel i mitt liv, så länge. På vägen har jag förlorat mig själv och en del av min själ. Att vara så delad har blivit vardag, jag kunde inte se det. I min halva vardag har jag hittat på ursäkter. Ursäkter som höll mig kvar och gjorde allting värre. En del av ursäkterna löd: “jag kommer inte kunna var hemma tillräckligt”, “det passar inte just nu”, “Jag vill kanske resa någonstans”. Som den mästerliga skitsnackare jag är, har jag ändå sått ett frö inom min närmsta krets. Genom att nämna lite här och var att det börjar bli dags för mig att skaffa ett djur så målade jag in mig i ett hörn. Det var dags för mig att sluta snacka och börja trolla, därför gick jag emot min konstant negativa magkänsla och mitt tvivel. Därför stod jag utanför dörren till djurens vänner två dagar innan semestern skulle börja.

Efter några om och men så satt jag bakom ratten med en hundbur bredvid mig. Leah är en ganska stor katt, så en vanlig kattbur är svår att få in henne i. Leah har haft flera ägare tidigare och på katthemmet så vantrivdes hon. För henne bestod dagarna mestadels av att gömma sig för de andra katterna, växlat med att hon pryglade upp en eller två. Så det var ingen som tog med sig henne hem. Det fanns många sociala katter som hade varit mer än uppskattade hos vilken barnfamilj som helst. Redan innan besöket hade jag bestämt mig för att den katt som behövde mig mest skulle få komma med hem. Hos mig skulle Leah få vara ifred, det visade sig vara precis vad hon behövde. Det är något som händer i oss människor när en mindre varelse i behov av omtanke dyker upp i våra liv. Hos mig har delar jag länge saknat åter lagts på rätt plats. Att Leah flyttade in visade sig vara precis vad jag behövde.

Det fanns förberedelser inför att Leah skulle vara skygg till en början. Likaså var jag förberedd på att hon skulle skrika hela vägen hem. Ingen av farhågorna stämde. Under färden hem så var hon endast nyfiken på vad som hände utanför buren. Efter att jag ställt ner och öppnat buren här hemma var hon snabbt på upptäcktsfärd i sitt nya hem. Fem minuter senare spann hon högt och mös hos mig.

Det finns inte så mycket mer att säga om saken egentligen. Jag har haft en lurvig inneboende i kanske två månader nu och skulle mörda för henne. Även om Leah hellre  klöser i mattor än brädor, sprider kattsand överallt, morrar åt grannkatten, Dunsar runt under nattens mörkaste timmar. Alla jäkla tvivel är bortblåsta och jag är definitivt en lite muntrare människa numera, tack vare en liten varelse som behövde mig.

oktober 28th, 2021|

Psykisk hälsa från en nybörjares perspektiv

Den terapeut jag gått till det senaste året har lärt mig mycket om min problematik. Det har ritats på vita tavlan, boktips har givits och jag har fått med mig ett A4 som numera sitter på kylskåpet. papperet beskriver olika negativa tankefällor som är lätta att fastna i: Allt eller inget, övergeneralisering, negativt tankefilter, nedvärdering av positiva händelser, automatiska negativa tolkningar, känslomässigt tänkande, förstoring/förminskning, katastorfiering, dömande, personalisering. Men också hemövningen: “Fokusera på det positiva”. Många gånger har jag fnyst åt läxan och tänkt: “Det hjälper inte att få beteendebeskrivningar på papper, problemet är ju att jag inte kan sluta. Jag kan inte fokusera på det positiva”. Reaktionen bockar genast av flera av fällorna……

Sen finns de där stunderna, kanske till och med perioderna, när fnysningen inte kommer. Stunder som nu, när jag skriver detta. Stunder där jag inte upplever ett tillstånd av att vara fast i en kropp som kämpar för livet, med ett sinne som bara vill dö. Det måste inte vara nattsvart! Och det finns sätt att förlänga sin tid i ljuset, det finns metoder för att klara av mörkret.

I tidningar ges det tips, hälsogurus råder, tv-läkaren föreslår. Förr gjorde detta mig arg och trött, nu har jag insett att de hade rätt. Enkla medel och små förändringar gör stor skillnad i måendet. För min del började det med att hitta lagom, börja smått och jobba mig uppåt. Maj 2020 var jag trött på att må dåligt och började göra ändringar. Mantrat: “Oavsett hur svårt känns, blir det bättre med en promenad” anammades. Likaså började jag förbereda mig på att söka och göra allt som krävs för att få vård. Snabbspola till idag och mitt läge är annorlunda. Idag är det så mycket bättre, för jag vet några av de saker som får mig att må bättre. Självklarheterna har avlöst varandra.

Det började med några steg utanför dörren, stegen blev till en promenad, promenaden ledde till eftertanke… Jakten på att vara lycklig har aldrig fungerat för mig. Inte heller försöken att vara perfekt. Acceptans får mig att må bättre, realism kanske beskriver det bättre. För när jag inte ställer enorma krav på mig själv är nederlagen inte lika förödande. Det är inte en daglig övning utan en konstant(Vid skrivande stund är jag väldigt osäker och i negativa tankemönster). Helt enkelt en övning som jag blir bättre på. Vilket spiller över i allt annat jag gör för att må bra. Promenaderna har blivit till löprundor och fysträning, vilket jag inte alltid är förmögen till och då är acceptansen en så bra övning. En promenad är gott nog. Vissa dagar är värda prisutdelning bara jag lämnar sängen. Ibland är förståndet att acceptera behovet av att stanna i sängen prisvärd.

Någonstans på vägen, för många år sedan, så slutade jag göra de saker som gjorde mig glad. De saker som gav mig mening, ett sammanhang, en identitet. Nu tar jag igen den tiden genom att lära mig nytt och återupptäcka mig själv. Att laga bilen för egen maskin, Snickra och måla, laga mat, det gav en känsla av struktur. Det bygger upp min självkänsla; Tänka sig, jag kan! Barnet jag en gång var, som läste bok efter

bok, börjar vakna till liv igen. Under semestern så läste jag ut en roman (Säkert den första på 10 år). Och det kändes helt fantastiskt. Att det kunde vara så kul att läsa en bok!

Tyvärr har mitt standardsvar varit nej de senaste åren. Nej till livet och allt det som “normala” människor gör. Under det senaste året har jag i stället sagt ja. Världen har inte gått under någon av gångerna. Det har spelats brädspel, fiskats, badats, när isen låg på sjöarna i vintras så åkte jag till och med skridskor några gånger.

Under skrivandets gång byggs en känsla av hopp upp. Det finns så mycket vi kan göra som får oss att faktiskt må helt okej. En bättre förståelse för jaget har även fått mig att ta bort saker ur mitt liv. Ironiskt nog så har jag helt tagit bort alla sociala medier (trots att det varit en av få kanaler till omvärlden under pandemin). Dem gav mig prestationsångest, åt energi och tid.

Den som hjälper andra, hjälper också sig själv” har jag funnit sant. Hittills har jag inte kunnat bidra med så mycket men en regnig dag för några veckor sedan, fick jag hjälpa till vid byggandet av en kanin-inhägnad. Djurens vänner hade fått in ett stort antal kaniner som lämnats kvar av sommarboende och liknande. Jag ska även hjälpa till vid deras flytt till nya lokaler. Det är inte mycket jag gjort och kanske inte heller något stort jag kommer att få göra där. Ändå så känns det väldigt bra att få göra något för en annan levande varelse. Det är svårt att inte le när en liten fluffboll är i ens famn.

 

oktober 7th, 2021|

Akutskriverier

Vet att jag kan vara tjatig, jag är också väldigt trött på mig. Trött på att jag inte vet vem jag kommer vara från dag till dag, ibland från stund till stund. Under perioder där allt till synes är kaos, när jag ska göra en stor flytt eller när ett förhållande tagit slut. Då sker något väldigt motsägelsefullt, jag fungerar som bäst och känner stort hopp inför framtiden. De första inläggen jag gjorde här, i vilka jag visade upp mina projekt, beskrev det framtidshopp jag hade och tilltron jag hade i mig själv. De inläggen känns väldigt främmande för mig nu.

Vardagen har hunnit ifatt och om jag håller ut ett tag till har jag både slagit rekord i tid jag lyckats behålla en anställning och bygga på ett bo. Känner dock ingen framgång i det. Istället stressar jag upp mig över en så enkel sak som att hänga upp en tavla. Det går långsamt framåt med att möblera lägenheten och det beror helt och fullt på min oförmåga. Högen ni ser på bordet och golvet är projekt och uppgifter som befinner sig i stand-by. Bit för bit tar jag något från högen men, det går långsamt. Jag blir nästan för ivrig, vill göra flera saker samtidigt vilket leder till att jag blir stressad och inte får någon av sakerna gjorda. Har precis gjort den dansen med mig själv och lade in skrivandet i ekvationen. Efter en lång stund av velande har jag motvilligt landat här för att skriva av mig. Högen får vänta, även om det ilar i bakhuvudet.

Det är svårt att ha drömmar i allt det här. Det är svårt att göra vad jag än tar mig för. Det är svårt att bygga stabilitet. Tur att jag ibland kommer ihåg det här med skrivandet. Trots all tvivel som virvlar finns det även plats till övermod. Ett övermod som leder till ännu mer osäkerhet. Vet inte om det beror på någon diagnos, att jag är ett vuxet barn eller om det kanske är såhär de flesta känner. Men under en vanlig dag hinner jag få för mig att jag ska bli stå-uppkomiker, föreläsare, behandlingspedagog, deltidsbrandman och emellan varven så får jag för mig att jag bara ska ägna mig åt den anställning jag faktiskt har.  Har skrivit i omgångar hela mitt liv. Denna omgången har varat i ungefär 1,5 år och det förvånar nog ingen att jag har flera böcker/noveller/osv i luften samtidigt, vilket innebär att jag egentligen inte skriver särskilt mycket alls.

Fixade den där tiden med min terapeut. Har känt ett förtroende för henne och känt mig förstådd tidigare. Nu var det inte samma sak. Förstår att det är svårt att hantera någon som är så förvirrad och uppe i varv som jag var under mötet, blev ändå besviken. Fick samma förslag på åtgärd som jag alltid får när det snurrar till sig rejält, hon undrade ifall jag ville att hon skulle skriva en remiss till akutpsyk. Tackade nej denna gången. Är troligen ganska paranoid, min erfarenhet är att omvärlden inte är särskilt förstående. Vill inte förlora mig anställning ännu en gång. Att vara 31 år gammal och ha mer än 10 olika jobb på sitt CV ser väldigt illa ut. Även om jag mår dåligt och även om det ibland känns olidligt, så vill jag framåt. Jag tror att det kommer bli bättre, bara jag står ut. Ska träffa min terapeut igen på fredag, kommer gå på det mötet utan negativa eller positiva förväntningar.

juni 29th, 2021|

Spärren

Det finns mer än en sida av mig. Självsäker, tvivlande, snabb, långsam, stark, svag. Vid varje given stund är jag mer av det ena, mina känslor och tankar strider. När mitt sinne är i någorlunda fas så glömmer jag bort att jag för det mesta inte är i balans. Om allt flyter så klarar jag motgångar relativt bra. De hinder som dyker upp i min väg, förvandlar jag snabbt till gåtor med lösning inom synhåll. Motsatsen, så som jag spenderar mycket mer tid än jag vill. Då glömmer jag bort den fungerande tiden.

Min hjärna verkar enbart fokusera på de stunder då de minsta hinder blir till berg. Så har det varit en tid nu och i min värld har det inte funnits mycket mer än sömnbrist, ångest, tvivel, glömska. Så många gånger har jag skrivit på detta inlägg och ser ner på mig själv som inte bara får ner tankarna i text. En rolig och utvecklande uppgift som denna, förvandlas till ett tvång. Jag har svårt för tvång, har ändå försökt att gång på gång blogga ihop något vettigt. Är nog mitt fjärde försök.

Nu struntar jag i all prestation och berättar för er, hur det är och hur jag mår. På detta vis påminner jag mig själv om att jag faktiskt gör bra saker och tar stora steg.

Sömnbrist är gnistan till mycket bekymmer. Är det grannarna som bankar i väggarna, eller är det bara i mitt huvud? Bäst att hålla för öronen. Fortsätter ljuden då så behöver jag inte lägga till ilska över dem på listan över saker som håller mig sömnlös. Om det däremot är dem, så hamnar en inre dialog över om det är rimligt att säga till på listan. Eller hur var det nu? just det klockan är tio på förmiddagen och det är rimligt med lite oväsen när en bor i ett flerfamiljshus. Jaja, så är det när dygnet vänds.

Att vara ångestdriven blir en krokig väg att navigera. Ingen känsla av förnöjdhet över en utförd uppgift kan nå mig då. Endast ångesten över kläderna som ska tvättas, disken, min trasiga bil, jobbets alla delar, att vara där för mina vänner, alla bokade möten driver mig framåt. Ångesten lättar inte, men jag vet att den i varje fall inte blir värre ifall jag tar tag i dessa saker. Träningen ger mig en stunds vila. Joggingrundan är just nu markant längre. Har ingen aning om hur lång, för om jag börjar mäta så hamnar ännu en sak på ångesthögen. Bara vetskapen om att jag borde träna ger mig ångest just nu. Detta jäkla tunnelseende som sätter fart. I skrivande stund har jag lite svårt att se vad som står.

Detta förbannade tvivel! Rädd för att jag ska göra fel, rädd för att saker ska gå fel. Osäkerhet inför framtiden, kommer det någonsin gå bra? Kommer jag någonsin känna ro? Alltid upp, eller ner. Väldigt sällan balans…

Virrvarret och allt snurrande får mig att glömma, komma sent, behöva ställa in möten. Även om jag inte har någon som helst aning om hur det egentligen går, så tar jag mig till jobbet. Det är nog bra i varje fall.

Det är fullt i kön till den lokala psykologimottagningen och jag kommer få vänta längre än vad som utlovades. Är rädd för att jag inte kommer klara mig så länge, men går emot min rädsla så mycket jag förmår och ska boka ett möte med min terapeut. Tänker att det är en början. Vem vet, sommaren och ljuset kanske håller mig ovan ytan.

juni 15th, 2021|

En resa i det förflutna, och dess avslut

Resan tillbaka till sitt förflutna är att stoppa sin hand i hemliga lådan. När jag flyttade till Lund för studier, nyfunna vänner och fest så var flykten från min uppväxtort den primärt drivande kraften. Mycket som lämnades i kölvattnet; Barndomsvänner, ungdomsförälskelser, lekplatser, trygghet. Jag gav upp en tidslinje där ett småstadsliv med tillhörande småstadsperson kunde frodas. Absolut inget fel med att stanna i sin stad, allt har sitt värde.

För min del var dock längtan efter något nytt, en större värld och en plats där ett annat jag kunde växa, mycket starkare. Det blev som det blev och mitt långa försök till flykt från gårdagen tog mig längre och längre bort. Ens förflutna är likt ens ansvar på så vis att det tålmodigt väntar. Vare sig vi vill det eller inte.

I lördags var det dags för mig att vara ansvarsfull och vuxen genom att möta mitt förflutna. Att ta tag i allt på en och samma gång skulle innebära en resa med besök i väldigt många städer i södra Sverige. Tog tag i det mest basala genom en dagstripp där jag besökte de hus jag huvudsakligen vuxit upp i. Likaså träffade jag min bror och far för första gången på många år.

De senaste två veckorna har jag varit väldigt ur balans inför denna resa. Har alltid flytt känslor av obehag och aldrig tillåtit mig att känna förväntansfull glädje inför något. Därför jobbade jag hårt på acceptansen inför de känslor jag haft och all snurrighet som uppstått. Vissa dagar har jag inte kunnat komma ihåg eller hålla ordning på någonting, vilket jag har andats mig igenom och försökt kommunicera till omgivningen.

Själva mötet med min närmsta familj gick långt över förväntan och jag kunde se allt med nya ögon. Vi var andra personer än de vi en gång varit, samtidigt var det som att inget hade ändrats. Den som hade ändrats mest var jag. Motståndet till kärlek och närhet hade funnits hos mig, det blev väldigt tydligt då vi kramades. För min del så var det kramar som jag längtat efter hela mitt liv.

Kan i efterhand känna en sorg över alla fina stunder som gått förlorade på grund av min tidigare oförmåga under barndomen. För kärleken som alltid funnits i min familj var nu så tydlig. Det var väldigt mycket som kändes bra och fint. Istället för den skam, skuld och ångest som jag i vanliga fall möter utmaningar med. Det finns hårda insikter med mitt besök som utan bekymmer skulle kunna generera starka obehagskänslor, många fel i mig och mitt dåvarande sätt att vara som sårat andra. Det jag istället tar med mig, är att det var ett forna jag som gjorde de felen. För den person jag tog med mig ner denna gång var en helt annan. En person som kan känna kärlek och alla andra fina känslor. Det märktes tydligt i hur glad jag blev av att se min familj. Känslan jag har i bröstet just nu och saknaden jag känner talar om det.

Att vara i och se min uppväxtstad för första gången på lång tid var något jag bävat för. Det har funnits så mycket ångest kopplat dit, men inte längre. Efter att jag kört igenom större delen av mina gamla jaktmarker och ställt bilen på samma holme som jag ivrigt utforskade som litet barn, så blev min egocentrism och att varit fast i det förflutna väldigt tydligt. Det som jag en gång var och det som staden en gång varit, är inte längre. Staden har gått vidare utan mig till den grad att jag till stor del inte längre kände igen den. På ett vis fick jag chansen att återupptäcka och återkoppla i den mest positiva bemärkelsen.

Det blev bara en dagstripp denna gången, 80-90 mil fram och tillbaka. Klockan visade 01:30 när jag vred av tändningslåset, min rygg har börjat bråka efter alla timmar i förarstolen. Vilket känns som en helt okej krämpa. För att jag fick med mig flera saker i bilen från min familj, som ger möjlighet för mig att se tillbaka på denna helgen med glädje: En kaffefiltershållare, tennisracket, köksstolar, o.s.v. Det som betyder mest är familjebilderna och min fars konst som jag kommer sätta upp på väggarna. Viktigast av allt, är att jag fick med mig kunskapen om att jag inte behöver vara rädd för det förflutna!

Med det tackar jag för denna startperiod som bloggare för Balans och att jag fick vara med. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på kort tid. Möjligheten att skriva här, har varit väldigt utvecklande och ett bra stöd i övriga livet. Även om jag blivit bättre på att ta hjälp från flera källor så har det hänt väldigt bra saker i mitt liv just för att jag börjat berätta om min vardag här. Om det är något jag vill förmedla så är det: Våga berätta, ensam är inte stark, Du duger precis som du är och mest av allt; Kan en strulpelle som jag, kan du!

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

 

maj 5th, 2021|
Korta fakta

Namn:
KRISTOFFER SVENSSON
Ålder: 31
Bor: Hällevadsholm
Aktuell med:
Här kommer ni få vara med när någon med lång historia av depression, ångest och beroende bryter tystnaden, för att med hjälp av andra finna Vägen framåt.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen