Balansbloggare: Kristoffer Svensson2021-03-02T08:58:54+00:00

Att älska sig själv

För mig så går skuld, ångest och skam armkrok med varandra. Känslorna ägnar sig ofta åt en dans och när det händer blir jag förvirrad. Jag vet inte riktigt vad som är vad under perioder. Märker nu att identifikation av känslor också underlättar en separation av de tre. När de inte längre går i armkrok eller är i dans så kan också varje ursprung spåras.

Som vanligt vill jag inte lova för mycket, tror dock att en förändring i mitt inre är på gång. De runt mig säger att ett lugn har sänkts över min person. Håller med dem. Har inte blivit Jesus över natten, men det här med acceptans sjunker in mer och mer. En väldigt bidragande faktor är att jag började skriva här. Också att jag är ärlig med mina känslor inför andra.
Det kommer inget gott av att trycka ner eller skämmas för sina känslor. Tvärtom så är det då dansen sätter igång igen.

Det är som att trion av vänner dansar till tonerna av gamla minnen, personer vi har en gnisslig relation med, ilska som kommer med livet och allt annat som det egentligen innebär att vara människa. Det instrument som trion tycker bäst om verkar vara förnekelse. Jag är glad över att jag sakta men säkert tagit bort sträng efter sträng och en vacker dag vill jag stå framför en öppen spis och bränna upp den sista kaffeveden som finns kvar.

Hört och läst så mycket att jag inte riktigt litar på min kreativitet. Under stunder då min hjärna har alldeles för mycket fritid dyker några ord eller meningar upp. Ofta är det bara rapparkalja, men ibland känner jag att en enkel mening kan sammanfatta mina känslor.

Har en rädsla för att berätta om tankarna för världen ifall jag nu skulle ha stulit dem. Har tagit steget att börja skriva här, så nu tar jag nästa. Detta är vad som dök upp i mitt inre runt lunch:  Bli vän med ditt forna jag, så att du kan älska dig själv som du är idag.

april 15th, 2021|

Sömn och framtidshopp

Jag har sovit mer och bättre under veckan som varit än jag gjort på många år. Min sömn har alltid varit förfärlig. Mina tonår och den första tiden som ung vuxen var präglade av konstant trötthet. Stundtals är jag ofantligt trög och självdestruktivt nog så kan jag även vara envis i att fortsätta med negativa mönster, eller i att vara lat och inte ordna för mig så att det mest basala fungerar.

Men nu(äntligen!) så har jag gett efter för att jag inte är speciell och förtjänar samma komfort som alla andra. Mitt lilla sängbås är inte klart ännu, men väldigt funktionellt. Sov i ungefär 12 timmar i förrgår. Helt overkligt, jag som i vanliga fall får ut en sisådär 5 timmar kvalitetssömn per natt.

Det har hänt andra bra saker. Vågade mig på ännu ett havsbad, satte upp nya gardiner, har inte rökt några cigg, och annat fint. Det har varit tufft ganska länge och jag har aldrig känt att det kan bli bättre, inte på riktigt. Nu är jag säker på att det faktiskt blir bättre. Ångesten kommer och går under dagarna, tvivel, osäkerhet. Även en massa bra känslor börjar komma upp till ytan.

Min terapeut tycker att jag verkar ha ganska bra koll på läget, så just nu har vi inga tider bokade utan tar det om det börjar gå sämre. Det går helt enkelt ganska bra.

PS. Jag övar ju på att vara vuxen och provar mig fram i både kök och hem. Gjorde ett försök med att panera kyckling. Gör inte det, blir inget bra! XD

april 9th, 2021|

Högtid inställd på grund av fruktan

Jag glömmer bort högtider. Eller snarare förtränger dem.

Har haft svårt att analysera mitt beteende ,som vanligt. De senaste två veckorna har jag gått ner mig rejält samtidigt som jag varit uppskruvad och spattig. Provat det vanliga så gott jag orkat: träning, möten, vänner, självreflektion, m.m. Först nu jag  kan känna ett lugn egentligen. Lätt att se varför. Tror det är av gammal vana jag blir sådan här. Likadant är det antagligen för de flesta som vuxit upp i hem med fattigdom och psykisk ohälsa.

När jag bodde i Stockholm så gick jag i en fantastisk  gruppterapi hos mansjouren. Jag har den platsen att tacka för mycket och terapiledaren likaså. Han sade en gång, att vi alla gör vårt bästa i alla tillfällen. Och det tror jag helhjärtat på!

Även när mina föräldrar var sina sämsta jag, så gjorde de så gott de kunde. Dåliga förutsättningar går i arv och jag klandrar dem inte för att jag just nu har svårt för högtider. Men det sätter sina spår…

Avundsjuka  och bitterhet föll över mig när de andra barnen berättade om hur de skulle fira högtider med släktingar. Över presenter de skulle få, eller resor som skulle göras. Jag ljög ofta ihop en historia när vi skulle berätta vad vi gjort under sommaren.  Skämdes så över var jag kom ifrån. Fanns ingen hoppfull förväntan.

Men det blir bättre! Om jag inte tar till flaskan eller på annat sätt plockar upp de negativa mönster jag lärt mig. Har varit nykter ett tag nu och kommer fortsätta vara det även denna  högtiden.

Är väldigt häftigt att få uppleva våren, hur världen vaknar till liv, från ett annat perspektiv. Det är på detta vis jag återbetalar skulden jag har till mitt inre barn. Genom bullbaket igår (blev väldigt mycket bättre denna gången btw), brädspel med vänner, kramar från de jag håller kär och så mycket mer som gör mig glad på riktigt.

Jag hade lite svårt att få ur mig detta under veckan som var, så förstår att det blir lite konstigt. Men om du läser detta och liksom jag är mer rädd än förväntansfull inför högtider, så säger jag bara: Snyggt jobbat! Vi överlevde även denna gång.

april 6th, 2021|

Dålig energi och återfall

Vid skrivande stund är det fredag efter löning. Under veckan har det varit lite krånglig att komma loss till handling. Inte gått ner i det avgrundsdjupa hålet, men motivationen till en del saker tog stryk. Misstänker att jag är lite uppe i det. Varje natts sömntimmar blir färre. Hjärnan går snabbare, kroppen blir segare, tankarna är dimmigare och flackar runt. Koncentration och fokus flyger sin kos. Sköter mig inte särskilt bra i allmänhet. Fördragna gardiner, snabbmat, undvikande. Har tagit mig till jobbet, men även det har gått sådär. I måndags så orsakade jag en översvämning ungefär 5 minuter innan jag skulle gå hem. Varannan vecka jobbar jag kväll och slutar då klockan 00:00. Med svetten rinnande och stress i sinne, stämplade jag ut 45 minuter sent. Helt enkelt ingen bra början.

En bra grej är att jag nu går emot mina instinkter genom att berätta om det. Tidigare har jag känt en sådan skam att det varit svårt att erkänna. En annan bra sak är att jag återigen lever rökfri. Tog mig ett återfall på 3 paket de senaste 3 veckorna. När jag tar mig ett återfall så letar jag efter en snuttefilt, men varje cigg smakar blä. I jakten på tröst tänder jag nästa, och nästa, och nästa. Men det ger mig ingenting. Har jag tur så ger morgonciggen en liten kick. Men det är aldrig nog…….Jaja, upp på hästen igen. Denna vecka har jag varit rökfri och önskar förbli det.

mars 29th, 2021|

Övertid och bomber

Det har varit en upptagen vecka.
Tänker att det är då som ens tendenser visar sig som tydligast. Mina svårigheter att underhålla en komplett helhet kommer fram. Mycket ska klaffa: Hemmet, arbete, personliga relationer, hälsa, osv. Eftersom jag ligger lite efter på flera av dessa områdena så blir varje en stor börda bitvis. En normallång arbetsdag är många gånger kämpig.
Denna veckan har jag jobbat över ons-fre och ska även jobba på söndag. Ingen aning om hur det är för andra, jag har ett ganska begränsat förråd med ork, lust, tankekraft. Efter 12 timmar på jobbet pallar jag knappt ordna något att äta. Städa, diska och tvätta finns inte ens som en förbigående tanke. Brukar diska ur stekpannan, med gårdagens fett i sig, och göra något enkelt som ägg och bacon. Sen åker dagens matlåda upp på bänken innan jag gör mig redo för sängen (tackar gudarna för att jag äntligen börjat få ordning på det här med att göra matlådor under helgen). Då ser det ut på detta vis. Många gånger har en sån här syn fått mig att tappa orken helt. I mitt sinne blir denna kulle ett övermäktigt berg. Ett berg som med enkelhet och god vana ackompanjeras av obäddad säng och fördragna gardiner. Känns bisarrt att det är så enkelt för mig att trigga en isoleringsepisod. Inte ens 10 minuter efter att jag vaknat, stod jag på balkongen med kaffe och cigg. Solen lyser, det är lördag, inget bokat för dagen. Kommer på mig själv med att inte njuta av det ens en sekund. Hjärnan har redan satt fart och jag stressar upp mig själv genom att förvandla frivilliga sysslor som gör mig gott till måsten. Måste städa, måste diska, måste träna…..

Värmde frukostbulle i ugnen och kollade på en serie istället, sen tog jag denna bilden. Glad för det. Detta bombnedslag är inget bombnedslag, faktum är att jag kommer diska och städa upp detta på nolltid. Efteråt kommer en känsla av välbehag och att jag gjort något bra infinna sig. Träning, tvätt och allt annat sånt där är inte heller någon match direkt. Det ser jag nu. Att hålla ordning är inga måsten, det är saker jag vill!

Det är lördag, solen lyser och allt är som det ska…

 

mars 22nd, 2021|

Negativism och kallbad

När jag var runt 8-9 så gick något i mig sönder. Under mina levnadsår fram till den punkten så hade min omvärld, främst de som skulle vårda och älska, gång på gång svikit mig. Cynism slog rot och växte sig stark tillsammans med misstro och isoleringsbejakande beteenden. Mer än 20 år efter det här ögonblicket är skeptiskt bemötande av andras förslag min standardinställning. Det är väldigt irriterande när jag hör mig själv ifrågasätta andra utan egentlig anledning. När jag kommer på mig själv med att ifrågasätta för mycket så ber jag om ursäkt, vissa dagar känns det som att det är det enda jag gör. En effekt av detta är att allt som är mainstream och populärkultur näst intill är omöjligt för mig att se på med positiva ögon vid första möte.

Det är två saker som verkar vara i ropet just nu(vad jag vet, kan inte direkt stoltsera med att jag håller mig uppdaterad), paddel och kallbad. Min inställning till paddel kan ni nog räkna ut men hör och häpna så var bastu en regelbunden grej under perioder när jag växte upp. Och efter bastu kommer inte så sällan havsbad. Jag är en kicksökare, men vissa saker har mest gjorts i grupptryckets och ungtuppens tecken: Hopp från bryggan ner i vatten som inte blivit riktigt sommarvarma, promenader i kalla väder, kallduschar. Helt enkelt så är jag inget fan av nedkylning. Det här har gått så långt att jag till och med börjat bli lite fobisk emot det. Några av mina vänner samlas varje söndag och badar, oavsett väder. De har frågat mig om jag inte ska vara med jag också.

Såhär i efterhand har en pytteliten känsla av triumf infunnit sig. Med mage som smärtade av ångest och rädsla gick jag sakta ner för en av stegarna ute på bryggan i bilden. En hinna av is låg fortfarande på ytan, ändå höll jag mig kvar med vatten upp till axlarna i kanske en halv minut. Ska inte lova för mycket, hoppas ändå kunna meddela liknande framgång om en vecka. Kan jag så kan du!

mars 16th, 2021|
Korta fakta

Namn:
KRISTOFFER SVENSSON
Ålder: 31
Bor: Hällevadsholm
Aktuell med:
Här kommer ni få vara med när någon med lång historia av depression, ångest och beroende bryter tystnaden, för att med hjälp av andra finna Vägen framåt.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen