Balansbloggare: Kristoffer Svensson2021-03-02T08:58:54+00:00

Spärren

Det finns mer än en sida av mig. Självsäker, tvivlande, snabb, långsam, stark, svag. Vid varje given stund är jag mer av det ena, mina känslor och tankar strider. När mitt sinne är i någorlunda fas så glömmer jag bort att jag för det mesta inte är i balans. Om allt flyter så klarar jag motgångar relativt bra. De hinder som dyker upp i min väg, förvandlar jag snabbt till gåtor med lösning inom synhåll. Motsatsen, så som jag spenderar mycket mer tid än jag vill. Då glömmer jag bort den fungerande tiden.

Min hjärna verkar enbart fokusera på de stunder då de minsta hinder blir till berg. Så har det varit en tid nu och i min värld har det inte funnits mycket mer än sömnbrist, ångest, tvivel, glömska. Så många gånger har jag skrivit på detta inlägg och ser ner på mig själv som inte bara får ner tankarna i text. En rolig och utvecklande uppgift som denna, förvandlas till ett tvång. Jag har svårt för tvång, har ändå försökt att gång på gång blogga ihop något vettigt. Är nog mitt fjärde försök.

Nu struntar jag i all prestation och berättar för er, hur det är och hur jag mår. På detta vis påminner jag mig själv om att jag faktiskt gör bra saker och tar stora steg.

Sömnbrist är gnistan till mycket bekymmer. Är det grannarna som bankar i väggarna, eller är det bara i mitt huvud? Bäst att hålla för öronen. Fortsätter ljuden då så behöver jag inte lägga till ilska över dem på listan över saker som håller mig sömnlös. Om det däremot är dem, så hamnar en inre dialog över om det är rimligt att säga till på listan. Eller hur var det nu? just det klockan är tio på förmiddagen och det är rimligt med lite oväsen när en bor i ett flerfamiljshus. Jaja, så är det när dygnet vänds.

Att vara ångestdriven blir en krokig väg att navigera. Ingen känsla av förnöjdhet över en utförd uppgift kan nå mig då. Endast ångesten över kläderna som ska tvättas, disken, min trasiga bil, jobbets alla delar, att vara där för mina vänner, alla bokade möten driver mig framåt. Ångesten lättar inte, men jag vet att den i varje fall inte blir värre ifall jag tar tag i dessa saker. Träningen ger mig en stunds vila. Joggingrundan är just nu markant längre. Har ingen aning om hur lång, för om jag börjar mäta så hamnar ännu en sak på ångesthögen. Bara vetskapen om att jag borde träna ger mig ångest just nu. Detta jäkla tunnelseende som sätter fart. I skrivande stund har jag lite svårt att se vad som står.

Detta förbannade tvivel! Rädd för att jag ska göra fel, rädd för att saker ska gå fel. Osäkerhet inför framtiden, kommer det någonsin gå bra? Kommer jag någonsin känna ro? Alltid upp, eller ner. Väldigt sällan balans…

Virrvarret och allt snurrande får mig att glömma, komma sent, behöva ställa in möten. Även om jag inte har någon som helst aning om hur det egentligen går, så tar jag mig till jobbet. Det är nog bra i varje fall.

Det är fullt i kön till den lokala psykologimottagningen och jag kommer få vänta längre än vad som utlovades. Är rädd för att jag inte kommer klara mig så länge, men går emot min rädsla så mycket jag förmår och ska boka ett möte med min terapeut. Tänker att det är en början. Vem vet, sommaren och ljuset kanske håller mig ovan ytan.

juni 15th, 2021|

En resa i det förflutna, och dess avslut

Resan tillbaka till sitt förflutna är att stoppa sin hand i hemliga lådan. När jag flyttade till Lund för studier, nyfunna vänner och fest så var flykten från min uppväxtort den primärt drivande kraften. Mycket som lämnades i kölvattnet; Barndomsvänner, ungdomsförälskelser, lekplatser, trygghet. Jag gav upp en tidslinje där ett småstadsliv med tillhörande småstadsperson kunde frodas. Absolut inget fel med att stanna i sin stad, allt har sitt värde.

För min del var dock längtan efter något nytt, en större värld och en plats där ett annat jag kunde växa, mycket starkare. Det blev som det blev och mitt långa försök till flykt från gårdagen tog mig längre och längre bort. Ens förflutna är likt ens ansvar på så vis att det tålmodigt väntar. Vare sig vi vill det eller inte.

I lördags var det dags för mig att vara ansvarsfull och vuxen genom att möta mitt förflutna. Att ta tag i allt på en och samma gång skulle innebära en resa med besök i väldigt många städer i södra Sverige. Tog tag i det mest basala genom en dagstripp där jag besökte de hus jag huvudsakligen vuxit upp i. Likaså träffade jag min bror och far för första gången på många år.

De senaste två veckorna har jag varit väldigt ur balans inför denna resa. Har alltid flytt känslor av obehag och aldrig tillåtit mig att känna förväntansfull glädje inför något. Därför jobbade jag hårt på acceptansen inför de känslor jag haft och all snurrighet som uppstått. Vissa dagar har jag inte kunnat komma ihåg eller hålla ordning på någonting, vilket jag har andats mig igenom och försökt kommunicera till omgivningen.

Själva mötet med min närmsta familj gick långt över förväntan och jag kunde se allt med nya ögon. Vi var andra personer än de vi en gång varit, samtidigt var det som att inget hade ändrats. Den som hade ändrats mest var jag. Motståndet till kärlek och närhet hade funnits hos mig, det blev väldigt tydligt då vi kramades. För min del så var det kramar som jag längtat efter hela mitt liv.

Kan i efterhand känna en sorg över alla fina stunder som gått förlorade på grund av min tidigare oförmåga under barndomen. För kärleken som alltid funnits i min familj var nu så tydlig. Det var väldigt mycket som kändes bra och fint. Istället för den skam, skuld och ångest som jag i vanliga fall möter utmaningar med. Det finns hårda insikter med mitt besök som utan bekymmer skulle kunna generera starka obehagskänslor, många fel i mig och mitt dåvarande sätt att vara som sårat andra. Det jag istället tar med mig, är att det var ett forna jag som gjorde de felen. För den person jag tog med mig ner denna gång var en helt annan. En person som kan känna kärlek och alla andra fina känslor. Det märktes tydligt i hur glad jag blev av att se min familj. Känslan jag har i bröstet just nu och saknaden jag känner talar om det.

Att vara i och se min uppväxtstad för första gången på lång tid var något jag bävat för. Det har funnits så mycket ångest kopplat dit, men inte längre. Efter att jag kört igenom större delen av mina gamla jaktmarker och ställt bilen på samma holme som jag ivrigt utforskade som litet barn, så blev min egocentrism och att varit fast i det förflutna väldigt tydligt. Det som jag en gång var och det som staden en gång varit, är inte längre. Staden har gått vidare utan mig till den grad att jag till stor del inte längre kände igen den. På ett vis fick jag chansen att återupptäcka och återkoppla i den mest positiva bemärkelsen.

Det blev bara en dagstripp denna gången, 80-90 mil fram och tillbaka. Klockan visade 01:30 när jag vred av tändningslåset, min rygg har börjat bråka efter alla timmar i förarstolen. Vilket känns som en helt okej krämpa. För att jag fick med mig flera saker i bilen från min familj, som ger möjlighet för mig att se tillbaka på denna helgen med glädje: En kaffefiltershållare, tennisracket, köksstolar, o.s.v. Det som betyder mest är familjebilderna och min fars konst som jag kommer sätta upp på väggarna. Viktigast av allt, är att jag fick med mig kunskapen om att jag inte behöver vara rädd för det förflutna!

Med det tackar jag för denna startperiod som bloggare för Balans och att jag fick vara med. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på kort tid. Möjligheten att skriva här, har varit väldigt utvecklande och ett bra stöd i övriga livet. Även om jag blivit bättre på att ta hjälp från flera källor så har det hänt väldigt bra saker i mitt liv just för att jag börjat berätta om min vardag här. Om det är något jag vill förmedla så är det: Våga berätta, ensam är inte stark, Du duger precis som du är och mest av allt; Kan en strulpelle som jag, kan du!

 

Kram på er!

 

 

 

 

 

 

maj 5th, 2021|

Vård på vårdens villkor

Herre min je säger jag bara. Förra inlägget var ett synnerligen lärande ögonblick för min del! Tyckte att den halvtaskiga teckning jag lade upp skulle vara lite rolig, för teckningen skulle störa en perfektionist på alla möjliga sätt. Och för att jag skulle tillåta mig själv att lägga upp en mörk och ganska dålig bild. Provocerande och lite kul tänkte jag. Hade dock inte räknat med hur mycket jag kan fokusera och störa mig på saker jag själv producerat. Att bilden är så mörk stör mig mer än vad jag vill erkänna. När jag sedan såg fel i texten fanns det risk för att jag skulle vrida mig ur kläderna i obekvämhet. Snacka om att slå fällben på mig själv! Roligt på riktigt.

“Vi kan i nuläget inte ge en definitiv tid. Du har tackat ja till vårdgaranti och är uppsatt på vår planeringslista. Du kommer få en tid för ett besök inom 3 månader.”

För kanske en månad sedan så fick jag brev från den närliggande psykiatrimottagningen. Efter alla vändor jag haft med psykvården och alla de vårdplaner jag avbrutit på grund av otålighet (bland annat), känns det nästan lite besviket att kuvertet inte var laddat med glitter som flög ur när jag öppnade. I mitt inre har beskedet om en besökstid inom tre månader, “grattis” tryckt med skrikiga färger. Det är långt ifrån första gången som ett sådant besked har trillat ner i min brevlåda. Kanske är maniskhet som talar, men denna gången kännas allt annorlunda. Det motstånd och den besvikenhet som tidigare präglat mina vårdförsök finns liksom inte kvar. Den uppstudsiga tonåring jag varit så länge, verkar äntligen ha mognat lite. För den trotsiga patient jag en gång var, som aldrig gjorde något på någon annans villkor, känns jag inte längre vid.

Det har inte skett några religiösa mirakel, men mirakel har skett. Andra människor jag mött på olika former av terapi har låtit mig ta rygg på dem. Nu är även jag en annan människa. Det har jag alla underbara människor som varit med de senaste åren att tacka för. Jag förstår nu att det inte fungerar med oförmåga till acceptans när en söker vård. Vården är inte perfekt, däremot hjälper den troligen mig bättre än vad jag har gjort. Efter att gång på gång ha misslyckats med mina försök till egenvård, är det dags för mig att ge någon annan chansen. Att lita på att någon annan vet bättre än jag.

Kontakten med vården har aldrig fungerat när jag agerat efter egensinne. Det är hög tid att saker får ske på någon annans villkor och jag behöver lära mig lita på andras omdöme!

april 28th, 2021|

Perfektionism

Efter gymnasiet så saknade jag helt självkännedom. Liksom de flesta i den åldern tog jag mina första trevande steg ut i vuxenvärlden. Vuxen på papper, absolut inte i sinne. Inte heller hade jag fått någon förberedelse inför allt som den “riktiga” världen innebar. Tjurskallighet och inåtvändhet var de motton jag fick med mig från barndomshemmet. Min far lärde mig att alla andra hade fel och att det var rätt att manipulera sig till det man ville ha. Så när jag skulle skriva mitt första personliga brev så hade jag verkligen ingen aning om vad jag höll på med. Jag sökte igenom internet och fick för mig att perfektionism var en negativ egenskap som såg snygg ut på papper, utan egentlig förståelse för ordets innebörd. Jag fick jobbet och livet gick vidare. Trodde jag…..

Det är ungefär 13 år sedan det där första personliga brevet skrevs. Jag har ofta använt ordet för att beskriva andra med en nedlåtande ton. Fortfarande helt omedveten om innebörden. Äntligen börjar jag se vad perfektionism är och vilket handikapp det är. Och ja, jag är en perfektionist ut i fingerspetsarna. Med det menar jag inte att det ständigt är det kliniskt rent runt mig och att jag gör allt perfekt. Tvärtom blir små och enkla saker till en enorm uppgift, vilket leder till att saker läggs på hög. Läste någonstans att perfektionistens motto är: “Om du inte kan göra något perfekt på en gång, varför då göra något alls?”. Är duktig på att skjuta upp för behovet att göra allt bättre än bäst går väldigt dåligt ihop med min låga självkänsla. Så ni kan ju tänka er att det är ett är ett ganska halvtaskigt åtagande för mig att skriva här, ack så behövligt och terapeutiskt. Läser igenom flera gånger och ser över vad det egentligen är som hamnat på papperet. I slutändan så förtränger jag det som skickats in, för en fortsatt granskning letar sig in i mitt sinne och sedan startar jag en tankeloop av ältande. Jag gör detta med många saker och även personer. Vid en konflikt eller när jag varit osäker så kan en person bygga bo i mitt sinne många timmar, ibland flera dagar.

Allt detta blir långsamt bättre i takt med att jag berättar om det. Personer och problem får ett allt högre belopp på sin hyresavi ju längre jag arbetar med mig själv. För övrigt var detta inte alls vad jag tänkte skriva om, men nu blev det så. Vet inte riktigt vad jag vill sagt heller. Kanske att det blir bättre eller något sånt? Jaja, Solen lyser bakom molnen och sommaren är på väg!

april 22nd, 2021|

Att älska sig själv

För mig så går skuld, ångest och skam armkrok med varandra. Känslorna ägnar sig ofta åt en dans och när det händer blir jag förvirrad. Jag vet inte riktigt vad som är vad under perioder. Märker nu att identifikation av känslor också underlättar en separation av de tre. När de inte längre går i armkrok eller är i dans så kan också varje ursprung spåras.

Som vanligt vill jag inte lova för mycket, tror dock att en förändring i mitt inre är på gång. De runt mig säger att ett lugn har sänkts över min person. Håller med dem. Har inte blivit Jesus över natten, men det här med acceptans sjunker in mer och mer. En väldigt bidragande faktor är att jag började skriva här. Också att jag är ärlig med mina känslor inför andra.
Det kommer inget gott av att trycka ner eller skämmas för sina känslor. Tvärtom så är det då dansen sätter igång igen.

Det är som att trion av vänner dansar till tonerna av gamla minnen, personer vi har en gnisslig relation med, ilska som kommer med livet och allt annat som det egentligen innebär att vara människa. Det instrument som trion tycker bäst om verkar vara förnekelse. Jag är glad över att jag sakta men säkert tagit bort sträng efter sträng och en vacker dag vill jag stå framför en öppen spis och bränna upp den sista kaffeveden som finns kvar.

Hört och läst så mycket att jag inte riktigt litar på min kreativitet. Under stunder då min hjärna har alldeles för mycket fritid dyker några ord eller meningar upp. Ofta är det bara rapparkalja, men ibland känner jag att en enkel mening kan sammanfatta mina känslor.

Har en rädsla för att berätta om tankarna för världen ifall jag nu skulle ha stulit dem. Har tagit steget att börja skriva här, så nu tar jag nästa. Detta är vad som dök upp i mitt inre runt lunch:  Bli vän med ditt forna jag, så att du kan älska dig själv som du är idag.

april 15th, 2021|

Sömn och framtidshopp

Jag har sovit mer och bättre under veckan som varit än jag gjort på många år. Min sömn har alltid varit förfärlig. Mina tonår och den första tiden som ung vuxen var präglade av konstant trötthet. Stundtals är jag ofantligt trög och självdestruktivt nog så kan jag även vara envis i att fortsätta med negativa mönster, eller i att vara lat och inte ordna för mig så att det mest basala fungerar.

Men nu(äntligen!) så har jag gett efter för att jag inte är speciell och förtjänar samma komfort som alla andra. Mitt lilla sängbås är inte klart ännu, men väldigt funktionellt. Sov i ungefär 12 timmar i förrgår. Helt overkligt, jag som i vanliga fall får ut en sisådär 5 timmar kvalitetssömn per natt.

Det har hänt andra bra saker. Vågade mig på ännu ett havsbad, satte upp nya gardiner, har inte rökt några cigg, och annat fint. Det har varit tufft ganska länge och jag har aldrig känt att det kan bli bättre, inte på riktigt. Nu är jag säker på att det faktiskt blir bättre. Ångesten kommer och går under dagarna, tvivel, osäkerhet. Även en massa bra känslor börjar komma upp till ytan.

Min terapeut tycker att jag verkar ha ganska bra koll på läget, så just nu har vi inga tider bokade utan tar det om det börjar gå sämre. Det går helt enkelt ganska bra.

PS. Jag övar ju på att vara vuxen och provar mig fram i både kök och hem. Gjorde ett försök med att panera kyckling. Gör inte det, blir inget bra! XD

april 9th, 2021|
Korta fakta

Namn:
KRISTOFFER SVENSSON
Ålder: 31
Bor: Hällevadsholm
Aktuell med:
Här kommer ni få vara med när någon med lång historia av depression, ångest och beroende bryter tystnaden, för att med hjälp av andra finna Vägen framåt.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen