Ja, det är klart att det går men det krävs ju en del för att göra det drägligt vilket gör hela situationen väldigt likt ett Moment 22 då allt jag gör dränerar mig på ork och energi. Då menar jag verkligen ALLT, från tanke till handling och vise versa. Att ha dessa diagnoser dränerar också då dem verkligen INTE är kompatibla med varandra eller med min stackars kropp.

Värken som skulle lindras av mer fysisk aktivitet som UMS’en hindrar pga låg energi, vilket kräver andra lösningar som sedan hjärntröttheten spolierar genom att hindra mig från att finna alternativa lösningar ,eftersom mitt kognitiva tänkande är defekt, som sagt ett riktigt jobbigt Moment 22!

Att skriva ett blogginlägg tex tar mig ungefär 2-3 dagar ,och ibland längre, då jag endast kan skriva några få meningar i stöten för att inte min överarbetade hjärna ska gå igång och trilla in i gamla och prestationskrävande rutiner.

Nu kanske du undrar varför jag då i hela världen bloggar? Jo, för jag vill bidra med att lyfta och sprida kunskap om hur det kan vara att lida av psykisk ohälsa, i mitt fall UMS och hjärntrötthet, samt att det även fungerar som en terapeutisk rehab för mig att sätta ord på hur jag har det. Det bidrar och hjälper mig också att finna någon form av acceptans att just nu så har jag det så här. Det ger mig också insikt i att jag är på väg att kunna applicera mitt kunnande teoretiskt även fast jag absolut inte är redo att hantera det praktiskt, ja i alla fall inte utan en fast och trygg handledning och under strikta och fasta former.

Här är jag tacksam över mina specialpedagogiska kunskaper och erfarenheter som speciallärare då jag kan relatera till hur mina fd elever med olika intellektuella funktionsvariationer har det i sin vardag då många utav dem också är stimulikänsliga och har svårt att sortera och hantera informationsflöde.

Jag måste som sagt vara noga med att vila ,i både förebyggande syfte och som återhämtning. Vila för mig kan vara allt från att ta en lugn promenad med min underbara Cavalier Ciara, avslappningsövning med verbal handledning, gosa med Nimbus i famnen och höra hans kurrande till att faktiskt lägga mig och sova. Det väsentliga är att ,oavsett vilken form av vila jag gör, ”koppla bort hjärnan” och bara vara här och nu. Vilken typ av vila jag behöver måste jag känna in i stunden. Senaste månaden tex har jag i princip sovit middag varje dag – jag som aldrig gjorde det innan jag blev sjuk.

Som jag skriver i min presentation så syns det ju inte på mig hur mycket jag lider av mina diagnoser och det är jag tacksam över samtidigt som jag inser hur svårt det måste vara för min omgivning att förstå hur jag har det när det inte syns.

Jag har väl också på nått sätt bestämt mig för att mina diagnoser inte ska få ta över och identifiera mig. Samtidigt inse att jag måste vara ödmjuk och ärlig med att min verklighet ser ut så här nu, för att jag ska kunna hantera och finna acceptans.

Jag har insett att det är OK att be om hjälp och att alla dem jag har i min omgivning faktiskt vill hjälpa mig men att jag måste be om det då dem inte är tankeläsare. Jag är otroligt tacksam över att ha dem och inser att jag måste vara ärlig med hur jag mår. Att berätta om hur jag mår eller be om hjälp har alltid varit något jag helst har undvikit då jag inte har varit bekväm med att vara till last eller en börda.Är det något som behövs fixas så har jag fixat det själv. Detta får jag kämpa med nu då jag inser att jag inte klarar av att fixa allt själv och att jag är i behov av mycket hjälp.

Det är inte lätt att be om men ett måste och som sagt är jag så tacksam och glad över mina nära och kära. Ingen nämnd men heller inte glömd och de vet vilka dem är!

Tusen tack att du läste mitt inlägg och ta hand om dig…Och du, be om hjälp om du behöver.

/ Maja

Jag nämnde ju att min familj bl a består av två stycken fyrfotade medlemmar och att jag säkert kommer att skriva om dem.

Jag börjar med att i detta inlägg presentera Nimbus- vår stora vita gigant. En katt av rasen Maine Coon, en av de större raserna inom tamkattsläktet. Han kom in i mitt liv innan värk, UMS och hjärntrötthet, men inte en obetydlig entré för det då det skedde precis vid jul för tre år sedan.

Jag är uppvuxen med djur och har haft djur av olika slag i större delen av mitt liv, främst hundar och katter men även en hel del andra smådjur, fåglar och fiskar. Närheten och den sociala samvaron av djur är lika viktigt för mig som mat, sömn och luften vi andas och har nog alltid varit så sen tidiga barnsben.

De perioderna då jag inte har haft det har jag känt att det är en pusselbit som saknas eller att det är något som skaver så när jag fick med mig sambon ,dagen innan julafton 2018 ,och titta på en kull vita Maine Coon-kattungar ,ja då var spänningen och förväntan på topp!

Jag hade fastnat för en bild på två helt oemotståndliga vita dunbollar, i en annons som bara plötsligt dök upp i mitt flöde på sociala medier veckan innan jul och jag kontaktat uppfödaren direkt- ren och skär kärlek vid första anblicken.

Ja, ni förstår ju själva – vem kan motstå denna bild!

 Uppfödaren bjöd in oss att komma och titta och kunde vi dagen innan julafton så vore det perfekt. Jag tackade genast ja och berättade sedan för sambon att jag ville att han skulle följa med mig på en liten dagsutflykt den 23 december där det bl a ingick att få hälsa på ett gäng kattungar. Vi behövde en paus i julhetsen var min geniala ursäkt!

Fem stycken vita dunbollar, alla med lustiga gråsvarta fläckar på huvudena, mötte oss hemma hos uppfödaren tillsammans med sina föräldrar -en stor helvit vacker hona och en ännu större tigrerad stilig hane. Både jag och sambon hajade till i anblicken av hanen då han var maffigt stor och hade tassar stora som tennisbollar.

Jag hade lugnat sambon, då han kanske inte var lika exalterad över att bli med katt som jag, att vi bara skulle åka och bara titta på dem, men så fort vi såg dem ändrade jag mig och djupt i mitt hjärta kände jag en längtan av att få ta hem en av dessa.

Nu var dessa underbara småttingar endast 7 veckor drygt så än var dem inte redo att lämna familjen. Först måste de växa till sig och bli 12 veckor gamla samt få sina vaccinsprutor och besiktigas.

Jag kommer ihåg att om jag nu skulle bli med katt igen så hade jag en tanke om att katten få välja oss och inte tvärtom, så jag satte mig ner mitt bland alla ljuvliga varelser och väntade, om än otåligt! Kattungarna for runt så som kattungar gör och lekte med varandra och allt runtomkring och att motstå att plocka upp en efter en var verkligen svårt, men jag hade bestämt mig för att det var inte mitt val utan det var en utav dessa kattungars val. Vem skulle det bli som tog första kontakten?

Då är det en utav dem som kommer fram och jag känner hur den börjar klättra upp längs mitt ena byxben och sätter sig bredvid mig i fåtöljen och leker med mina händer. Jag hade långa glittriga vintervackra naglar som tydligen lockade.

Kattungen leker ivrigt tafatt efter mina glittriga naglar men tittar då och då upp på mig med en stadig blick med sina mörkblå ögon och det känns som om den ser rakt in i mig och jag blir alldeles betagen. Det känns som om det klickade där och då mellan denna lilla kattunge och mig.

• Det där är en av hanarna du såg i annonsbilden och han är inte tingad ,hör jag uppfödaren säga och jag svarar som i trans:
• Jo, nu är han det!

Så var det klart och sambon säger nått om att vi har visst blivit med kattunge och han skrattar gott. Ska nog avslöjas att även sambon föll för den charmiga lilla killen.

Detta var vårt första möte med Nimbus, men att han skulle få heta det visste vi ju inte då. Det bestämdes att vi skulle få ta hem honom i månadsskiftet januari/februari 2019.Mer om en förväntansfull tid över jul och nyår, hans namnval och om första tiden när han väl kom hem i ett annat inlägg. Naturligtvis blev han en del av min återhämtning och tröst under min första tid av konstant värk efter slaget och är fortfarande det under hela denna jobbiga tid nu efter då jag även drabbades av UMS och hjärntrötthet, som om värken och stressen inte räckte och blev över.

Det finns vetenskapliga studier som visar på djurs positiva inverkan på oss människor och speciellt hos oss när vi inte har den psykiska hälsan vi önskar och det tror jag helt och fullt på. För mig är Nimbus en betydelsefull familjemedlem och har en egen plats i mitt hjärta. Kan avslöja att Nimbus inte är så liten längre. Han är 3 år gammal och väger nu 7 kg. Växer fortfarande då Main Coon katter växer ända upp till ca 5 års ålder. Världens snällaste, pratsammaste och gosigaste katt som jamar likt,,,Den lilla kattungen han en gång var.-pipigt, lågt och väldigt ljust! Lustigt då man inbillar sig att det åtminstone skulle komma ett djupt barytonliknande jam från hans breda strupe och maffiga bröstkorg. Skenet bedrar.

m a o. Nu ser han ut så här. Ni förstår väl namnvalet – ett stort fluffigt böljande moln.

Tack för att du läste och följde min text om en av mina älsklingar.
Ha en fin dag, Maja

P.S Om du gissar att det är Nimbus som tittar in i kameran på annonsbilden så har du rätt! Det var som om det var meningen att just han skulle flytta hem till oss,eller snarare att vi skulle få bli hans inneboende .

Ni som bor med katt vet vad jag menar😉.

.

I lördags var jag och sambon med goa vänner på restaurang- och teaterbesök inne i Sthlm City. Vi såg Rain Man på Oscarsteatern med fantastiska Robert Gustafsson och Jonas Karlsson med ensemble.

En uppsättning jag har velat se sen de spelades första gången 2013 med samma radarpar, men som aldrig blev av då.

När våra vänner undrade om vi ville gå och se den med dem så tvekade jag inte en sekund även fast jag vet att jag kommer krascha efteråt. Vissa saker måste jag få göra även om det kostar på.

För att jag överhuvudtaget skulle orka att genomföra detta så var jag tvungen att ta det extremt lugnt innan så jag grundade med mycket vila och återhämtning samt att sambon hade bokat bord på en restaurang bara ett stenkast från teatern – allt för att underlätta för mig.

Nu har vi väldigt fina vänner som förstår min situation och när de kommer med erbjudandet att vi ska åka med i deras bil istället för att åka kommunalt till och från city så tackar jag tacksamt ja.

Vi hade en mycket trevlig middag med god mat och dryck som följdes av en lugn skön promenad bort mot teatern. Nu kom vi dit i god tid så istället för att behöva stå bland alla andra teaterbesökare i entrén slank vi in på ett lugn liten mysigt ställe och unnade oss en drink efter maten. Där satt vi samtalade en stund lugn och ro.

Tjugo minuter innan föreställningen ska börja sneddar vi gatan och kan lugnt gå in i entrén och hänga av oss i garderoben och sen gå direkt upp på parkett och sätta oss på våra platser.

Föreställningen var helt fantastisk med proffsiga skådespelare och skickligt gjorda scenbyten och jag njöt fullt ut.

Helt plötsligt är det paus och vännerna har förbeställd ett bord med förfriskningar som väntar i foajén. Nu vet jag inte om det var medvetet val eller en lyckosam tillfällighet men vårat bord stod lite avsides i foajén så jag slapp utsättas för det värsta sorlet av röster och mingel av andra teaterbesökare.

Dags för andra akten och vi återvänder till parketten och våra platser.

Robert Gustafsson gör en fin och trovärdig tolkning av sin rollkaraktär Raymond Babbit ,den autistiske och savante storebrodern, och hans klockrena samspel med Jonas Karlsson ,den yngre och till en början ganska så dryga brodern Charlie, är underbar och det märks att hela ensemblen samarbetar för att lyfta fram detta radarpar. Två av de andra skådespelarna spelar tex tre olika karaktärer var.

En riktigt härlig ”Feelgood”- föreställning, baserad på den kända filmen ”Rain Man” från 1988 med Dustin Hoffman och Tom Cruise, som jag varmt kan rekommendera alla att se.

När föreställningen slutar är jag så uppfylld av endorfiner att jag lätt skulle kunna se den en gång till ,men när vi kommer ut på gatan efter att karlarna hämtat våra ytterkläder i garderoben, kommer verkligheten ikapp mig och jag känner hur slut jag är. Då är jag extremt tacksam att vi enbart har några hundra meters promenadavstånd till bilen för vidare färd hemåt ända fram till ytterdörren.

Omtänksamma vänner är guld värda och jag har turen att ha några stycken riktigt fina guldklimpar.

Väl hemma placerar jag mig i soffan bara för att få landa en stund innan jag kraschar i sängen. Det tar ett tag innan jag somnar då hjärnan går som på högvarv.

När jag skriver detta är det Söndag förmiddag, dvs dagen efter, och jag har fortfarande inte kommit ur sängen. Det är som att gårdagen sugit musten ur mig och jag är som i ett vakuum.

Huvudet susar och jag kan faktiskt känna hur överarbetad min hjärna är av alla gårdagens intryck. Kroppen värker och huvudet spränger och det känns som om jag har manglats sönder. Har en lite starkare illamående känsla än vanligt och yrseln är även den lite mer påtaglig.

Jag kommer inte ihåg så mycket av föreställningen just nu men jag har programmet till hjälp att återfinna och lappa igen mina minnesluckor av mitt härliga teaterbesök. För oavsett hur dåligt jag mår idag så var gårdagens sociala evenemang värt det – alla gånger om!

Just nu i min UMS och hjärntrötthet dräneras jag på energi i allt jag gör oavsett om det är tuffa, jobbiga och svåra situationer eller som lördagens helt underbara evenemang med goa vänner och underbar underhållning.

Det enda skillnaden som gör att jag härdar ut ”bakslaget” är om det var värt det eller inte och detta var definitivt värt det!

Tack för att du läste min text, Maja.

…och vad ska detta handla om? Jo, om ett av mina framsteg, även fast det kan tyckas vara litet och obetydligt för alla andra utom mig.

Jag tänker skriva om en förändring och justering jag har gjort – bara för att utan den fungerar inte jag eller min kropp alls och det blir extra tufft att hantera min UMS och hjärntröttheten.

Innan jag blev sjukskriven så kan jag krasst säga att jag slarvade rejält med att äta frukost. Min frukost bestånd enbart av kaffe med mjölk. Nja…kanske att jag kunde få i mig en drickyoghurt eller sleva i mig lite kvarg i all hast men det tillhörde undantagen. Annars var det en kopp på morgonen och en kopp på jobbet innan arbetet startade.

Nu när jag är en bit in i min sjukskrivning så har jag insett att min kropp mår bra av att ta det väldigt lugnt, vara här och nu och att det är viktigt för mig att få en lugn start på dagen och att i den starten måste det ingå frukost och att den frukosten måste få ta sin tid.

Det har inte varit lätt att komma till den insikten då jag annars var den som gjorde allt på en gång ,sparar ju tid på så sätt samt att jag gärna påbörjade ett projekt innan ett pågående projekt var avklarat. ”Ska jag vara effektiv så ska jag! Äta frukost har jag liksom inte tid med och jag står mig till lunchen! ”Ja det var sådana resonemang jag hade ang mina morgonrutiner.

Tänk vad fel jag tänkte och prioriterade då, men det får jag skriva om i ett annat inlägg. Nu är det frukosten det handlar om.

Jag har märkt att om jag dukar upp frukosten fint på en bricka och gärna tänder ljus så hjälper det mig att ta det lugnt och njuta av måltiden istället för att ”slänga” i mig den som ett slags nödvändigt måste. Har jag ingen rehab inplanerad på förmiddagen så unnar jag mig ibland att äta en lättare brunch istället och den får också ta den tiden den tar. Lyxigt kanske du tänker nu…men för mig handlar det mera om att vara extra snäll och omtänksam om mig själv.

För mig är det här ett av mina framsteg.

Säkert har du något du har förändrat eller justerat i ditt liv…och om inte så varför inte göra en?

Tack för att du läste och jag önskar dig en härlig dag.

/ Maja