Balansbloggare: Maria Larsson2022-02-15T12:48:30+00:00

Min tid som Balansbloggare tar slut nu…

Men mitt bloggande fortsätter fast tyvärr inte här på Balansriks.

Pga. omständigheter jag inte styr över så blir detta mitt sista inlägg.

Att blogga om min UMS, hjärntrötthet och om hur livet är just nu har fyllt och fyller en terapeutisk och helande funktion för mig samt att jag märker att själva skrivandet blir lite lättare att genomföra för varje inlägg. Jag märker att det blir lite lättare att vara kognitiv även fast jag fastnar i texten flera gånger om då jag tappar ord och mitt grammatiska tänkande inte är som vanligt. Det får mig att känna hopp om att jag kommer att komma tillbaka till att vara en skrivande, reflekterande och producerande människa igen.

Det har gett mig möjlighet att reflektera och gjort mig lite mer öppen och jag har vågat delge er mina egna privata tankar, funderingar och känslor över min egen situation och jag hade nog aldrig vågat skrivit om min fars Alzheimer, min brors svek och min egen sorg om det inte vore för min chans att vara Balansbloggare.

Ja, jag vet att jag var väldigt utlämnande i mitt förra blogginlägg men som jag skrev så är detta min version och om min bror på något sätt vill delge sin så är han fri att göra det. Jag hänger inte ut honom på något sätt mer än berättar hur det är.

Jag hänger inte heller ut min far då jag även där berättar hur det är att leva med Alzheimer i familjen.

 

Nog om det…pappa har flyttat till boendet nu och…peppar, peppar…det har gått bättre än förväntat men mycket hinner svänga fram och tillbaka så än är vi inte helt i land. Vi har fått besöka pappa och hade Ciara med oss till allas förtjusning. Både personal och boende blev stormförtjusta i henne och jag tror att det gjorde min far gott. Strålande glad och stolt förtydligade han att hon var ”hans” Ciara. Så härligt!

I min överenskommelse med arbetsgivaren står vi helt still men det hade jag mer eller mindre räknat med i o m att de hittills inte har tagit något som helst ansvar i denna bedrövliga situation. Jag fortsätter att försöka sitta still i båten även fast det är svårt, tufft och jätteläskigt.

Jag har facket och försäkringskassan på min sida men hela tiden finns det en rädsla och oro att jag ska tappa dem med.

Men jag måste försöka ignorera katastroftänkandet, ta det lugnt, andas och vara här och nu och lita på att allt kommer att ordna sig.

Det är väl det som är kärnan i att återhämta mig och bli friskare.

Jag måste hela tiden se till att jag är här och nu och att jag känner in hur det känns. Annars glider jag in på invanda beteenden och rutiner och riskerar att sakta men säkert ”ånga” på som jag var van vid och agera därefter, m a o börja om på en ny enkelriktad väg rakt mot nästa utmattning.

Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att det aldrig kommer att bli en till utmattning för jag vill aldrig mer gå igenom detta.

Visst, jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv, min kropp, min familj, mina vänner, min arbetsgivare, mitt rehab-team och mina egna drömmar och förhoppningar men det har kostat mig en hel del och i mångt och mycket – alldeles för mycket!

Jag önskar så att jag kunde ha fått rätt stöd ,hjälp och engagemang från dag ett vid min arbetsskada. Jag är övertygad om att jag inte hade behövt blivit så hårt drabbad om jag hade fått komma till företagshälsovården istället för att själv få jaga och leta efter hjälp.

Vi måste se till så att vi får bättre arbetsklimat och hälsosammare arbetsmiljöer och det gäller inte bara inom förskolan och skolan då arbetsrelaterad stress drabbar allt fler inom alla möjliga olika yrkeskategorier.

Det borde tex inte vara tillåtet att arbetsgivare har kriterier i sina jobbannonser där de önskar och premierar anställda som är stresståliga, flexibla, har hög simultanförmåga samt är lojala.

I mina öron låter det mer att de helt enkelt vill ha anställda som jobbar hårt utan återhämtning, alltid jobbar över eller accepterar att få ändrade arbetstider så gränsen mellan jobb och fritid suddas ut, alldeles för mycket arbetsuppdrag samt anställda som plikttroget följer tystnadskulturen och i värsta fall ”anger” sina kollegor som försöker visselblåsa.

Tack för att du har läst mina inlägg och om du vill fortsätta göra det framöver kan du göra det på min nystartade blogg på Blogger genom att följa denna länk:

https://franstresstillpress.blogspot.com/

Bloggen är under uppbyggnad så jag hoppas du har förstående för det men så småningom hoppas jag ha fått ordning på den.

Ta hand om dig och det är verkligen sant så som talesättet säger ang ohälsosamma arbetsmiljöer :”Ingen tackar dig om du blir sjuk” så var rädd om din hälsa.

Ställ krav på en sund och hälsosam arbetsmiljö för arbetsgivaren har ett ansvar att möjliggöra detta! Tillsammans kan vi göra skillnad.

 

Kram Maja.

februari 15th, 2022|

Min berättelse om min Alzheimersjuka far som denna vecka flyttar till ett boende

Min far insjuknade i Alzheimer året innan min mamma dog.

När hon dör och jag fick försöka ta hand om min far och hjälpa honom i hans sorg blev jag medveten om hur långt gånget hans Alzheimer var.

Det var en chock men bara att acceptera. Som tur är har jag min sambo och mina vuxna söner som hjälper till mycket med min far då min bror, ja, jag har faktiskt en storebror, beslöt sig för att helt strunta i mig och min far i o m mammas död!

Det var jag och min sambo som fick ordna allt kring mammas begravning, bouppteckning, gravplats, avsluta mammas alla prenumerationer och andra åtaganden, se till så att pappa fick tillgång till hemtjänst, se till att han fick hem de hjälpmedel han behövde, sköta hans städning, ta hem hans smutstvätt och tvätta den, se till så att han fick hem matvaror etc. och se till så att han kom iväg på läkarbesök, tandläkare, provtagningar etc.

Det var vi som fick finnas där och hjälpa pappa genom sorgen och vardagen.

Det var mina söner som fick åka över och umgås lite då och då med sin morfar och handla hem sånt han behövde eller sånt de trodde han skulle bli glad över.

Min sambo är en ängel och engagerade sig i min far som om det vore hans egen far och lagade god mat till honom som han fick i lådor att frysa in.

Det var allt ifrån husmanskost till söndagsstek med kokt potatis och portvinssås.

Pappa älskar min sambos matlagning och jag förstår honom då det är i klass med Tore Wretman och Nils Emil – husmanskostens store Fader och Son!

När jag inte orkade pga min egen sorg över mamma satt han och fikade och pratade med pappa om allt mellan himmel och jord.

Han tog med sig min far och hjälpte honom att handla och ibland åt de lunch nere i centrum.

De satt och tittade i familjealbumet och pappa berättade historier från det han var ung. Sådant som han aldrig hade berättat för mig.

De satt och lyssnade på pappas favoritmusik, som typ Jazz ,Frank Sinatra,

Sven-Ingvars, Svensktoppen etc. som min sambo hämtade hem från streamtjänst-appar till pappas stora förtjusning och förundran.

Min far är inte så hemma i den digitala världen och i o m sin Alzheimer så lär han inte, vare sig hinna eller kunna lära sig använda det.

Min bror gjorde knappt någonting första tiden efter mammas död för att sedan på begravningen göra sken av att han hade varit den exemplariska sonen inför alla våra gäster, mammas och pappas släkt och vänner, i församlingssalen efteråt.

Jag höll god min och teg och det var jag som ställde mig upp och tackade alla från mig och min familjs vägnar och höll ett tal i min mors minne ,under begravningskaffet ,medans jag kämpade med gråten ,som inte bara bestod av min egen sorg över min älskade mamma ,utan även över den besvikelse och sårbarhet jag kände över min brors illa beteende och svek!

Efter begravningen hjälpte min bror motvilligt till lite med att fixa undan lite av mammas kläder osv men det var inte så att han erbjöd sig att göra mer än det vi bad om. Det var så tydligt att han inte ville hjälpa till så det var en ren pina att ha honom i pappas närhet. Pappa kände av hans illvilja och det sårade honom då han alltid har höjt sin son till skyarna och stolt berättat för alla om sin sons framgångar.

Min far förstod inte varför min bror betedde sig som han gjorde och jag ,min sambo och mina söner fick plocka upp skärvorna och var lika förbryllade vi över hans märkliga och egoistiska beteende.

Det blev glesare och glesare mellan min brors besök. Min brors fru och barn kom inte heller och sen slutade de att besöka pappa.Det är över tre år sedan nu. Min bror och hans familj  har kapat all kontakt med oss helt och hållet och jag har till slut insett det och slutat försöka få min bror att engagera sig i vår far.

Att han kapar kontakten till mig gör också ont, speciellt som jag har ställt upp för min bror i vått och torrt och ingen kan komma och säga att jag inte har varit ett snällt och omtänksamt syskon! Kommer inte att gå in på hur mycket jag har ställt upp på min bror men han har definitivt inte funnits där för mig.

Jag och min sambo fick tiden efter begravningen vara dem som månade om pappa och ta med oss honom på diverse aktiviteter såsom tex utflykter, restaurangbesök, konditori, badstranden, middagar hemma hos oss och se till så att han också fick besöka mammas grav.

Vi såg till så att vi firade alla minnes-,födelse- och högtidsdagar med pappa och vi fick ta hem pappa till oss varje högtidsdag och engagera oss under alla semesterperioder efter mammas död då min bror for iväg utomlands med sin fru och barn varje gång.

Av ren klumpighet eller illvilja skickar min bror semesterbilder till vår far som bara blir ledsen och inte förstår varför min bror inte hör av sig och vill umgås med honom men envisas att skickar lockande och skrytsamma bilder? Vad menar han med det?

Både jag och vår far försöker kontakta min bror men får inget svar.

Mina söner kontaktar honom och då lovar han dem att han ska höra av sig men inget händer. När han och familjen är hemma i Sverige igen bryr de sig inte ens om att meddela det till pappa och inte ens då kom de över.

Det är inte så att min bror med familj bor långt ifrån vår far utan de bor i en av grannkommunerna och det tar knappt 20 min med bil att ta sig hem till pappa.

I o m min mors död miste jag inte bara min mamma utan jag miste min bror, min svägerska, mina brorsbarn och jag håller på att mista min far då han går gradvist in i den ”dimma” som de flesta Alzheimersjuka drabbas av och snart kommer han inte vara ”min pappa” längre utan bara en person som kanske känner igen mig ibland.

Det gör fruktansvärt ont men jag kämpar på!

Detta är min version om vad som har hänt och vad som sker men om du skulle fråga min bror och hans familj får du säkert en helt annan version.

Nu är det snart fyra år sedan min mamma dog och vi fortsätter att engagera oss i min pappa fast nu har han full hemtjänst så han får matlådor, städning, tvättning, hjälp med personlig hygien samt att han har besök upp till 7ggr per dygn inkl. nattpatrullen.

Han får besök av hemsjukvården varje dag som ser till att han tar sin medicin och de håller koll på hans hälsostatus då han flera ggr under dessa år har varit tvungen att åka in i ambulans till akuten pga. vätskebrist och andra åkommor.

Dels beror dessa på att han har slarvat med att äta och dricka hälsosamt, ta sin medicin men jag undrar om det inte också har varit ett sätt att få uppmärksamhet.

Min far har nu alltså hemtjänst sedan min mors död och omfattningen har blivit allt mer då han kräver mer och mer. Nu är han så omsorgskrävande att det inte är hållbart längre. Det är inte värdigt för honom att leva sitt liv i ett boende som han inte klarar av att sköta själv samt skärmar av honom från all social samvaro.

Nu har han fått en plats på ett boende som ligger ett stenkast från där vi bor vilket betyder att vi kommer att kunna besöka honom oftare samt ta ut honom på olika lugna och stillsamma aktiviteter. Vi har även kollat upp så att vi kan fortsätta ta med Ciara, som han älskar, då hundar är välkomna på det boendet.

Nu är ju denna flytt ,som sker denna vecka, ingen dans på rosor då min far ena stunden är positiv till det till i nästa stund rejält negativt inställd och han ska minsann inte flytta!

Så här har vi det nu, en rejäl berg och dalbanan ,och det är tufft och det skär i hjärtat att vi ska behöva gå igenom detta! Men han måste flytta då det inte går längre och Alzheimer är en sån grym sjukdom då den ställer till det enormt för oss allihop, både för min far och oss som bryr oss och engagerar oss i honom.

Det är inte för intet den kallas för ”de anhörigas sjukdom” då sjukdomen fortsätter för oss anhöriga när den drabbade inte är medveten om den längre då de har gått in i ”dimman” och då lever i sin egen lilla bubbla.

Sen jag själv blev sjuk i o m slaget i nacken har jag inte haft möjlighet att finnas där för min far så som jag skulle vilja och han vet inte om att jag är sjuk. Han vet inte ens om att jag blev slagen på min arbetsplats.

Det skulle krossa hans hjärta om han visste hur tufft jag har det och bara göra honom ännu mer förvirrad och ledsen samt att hans Alzheimer spelar honom spratt samt gör honom personlighetsförändrad och inte på ett smickrande sätt. Förutom att han ständigt glömmer bort saker och ting och har det svårt med tid och rum så har hans personlighet ändrats från att vara omtänksam till att vara spydig och kall och anse att jag har en skyldighet att ”passa upp” på honom då jag är hans dotter.

Han kan vara riktigt elak mot mig emellanåt men det är han inte medveten om eller kommer inte ens ihåg det minuterna efter…Det är som att ha och göra med någon slags ”Dr Jekyll and Mr Hyde”- personlighet!

Det är tufft, läskigt och det gör ont då det är min älskade pappa som säger dessa sårande och kränkande sakerna men jag kan ju inte ställa honom till svars för ett beteende han inte ens själv är medveten om att han har. Han är ju, trots Alzheimer s klor, min pappa.

Min sambo är helt fantastisk och hjälper mig genom att finnas där för min far och för mig och jag önskar så att allt ska ordna sig så att vi kan få ett ”eget liv” att engagera oss i. Jag behöver det så att jag kan återhämta mig och bli frisk och vara en mer aktiv, engagerad och piggare partner.

Denna ständiga oro över min far är en känslomässig stress som jag inte mår bra av och en fysisk- och känslomässig stress för min sambo då han ställer upp för min far i alla lägen.

Vi behöver få ett lugn och en vetskap om att min pappa har det bra. Vi behöver få hjälp med omvårdnaden om pappa då det har slitit rejält på oss dessa fyra år.

Det blev ju inte bättre av att jag drabbades av en arbetsskada mitt uppe i allt och sen även både UMS och hjärntrötthet.

Tack för att du läser denna text och om du har någon i din närhet som är drabbad av Alzheimer eller någon annan demenssjukdom ,tveka inte att be om hjälp.

För både den drabbade och för din skull.

/Maja

februari 9th, 2022|

Jag har blivit dagmatte tillsammans med mina fyrfotade familjemedlemmar

Får jag lov att presentera min ”daghund” Milou, en liten Pomeranien-hane som nyss fyllt 1 år. Milou och hans matte och husse bor grannar med oss och det var via våra dagliga promenader i området som vi lärde känna varandra. Hans husse Magnus jobbar och matte Linnéa studerar på distans men ska nu i februari ut på praktik och de hade först tänkt leta efter en hunddagisplats åt Milou under den perioden.

Jag erbjöd mig då att ta hand om Milou då jag är hemma större delen av dagen och tänker att det inte är så mycket mer jobb med två hundar än en. Dessutom har Ciara och Milou sällskap av varandra då dem kommer superbra överens och min sambo jobbar mycket hemifrån nu i coronatider – så det är nästan alltid någon hemma.

Sen finns det ytterligare en orsak till mitt åtagande och det är rent egoistiskt då jag gör det för min skull. Jag behöver få göra något som kan vara till nytta och känna att jag tillför och bidrar med något betydelsefullt.

Just nu består mycket i mitt liv att ta det lugnt, vara här och nu och sköta min rehab så att jag tar hand om mig själv så att jag ,sakta men säkert , kan bli friskare i min UMS och hjärntrötthet.

Jag är inte van vid att vara så här socialt passiv och bara ta hand om mig själv men om jag kan göra det samtidigt som jag underlättar för ett par medmänniskor att utföra det dem behöver så vill jag göra det.

Dessutom är Ciara helt fantastisk med andra djur och människor, speciellt med de som behöver det allra bäst, och sprider positiv energi och lugn så jag vet att det kommer att fungera. Det kommer även att hjälpa mig att förbereda mig för de nya steg jag kommer att behöva ta i min dröm om att arbeta med henne som ett hundteam.

Som den inbitna pedagog jag är så har jag naturligtvis haft ”inskolning” med att pedagogiskt vänja in Milou med mig, min familj och mitt hem.

Vi började lite mjukt med promenader till att successivt vänja honom att vara hemma hos oss längre och längre stunder på dagen. Mycket gos, lek och godbitar har fått denna härliga lilla kille att bli mer och mer introducerad i vårt hem.

Allt har gått superbra, precis som jag var säker på att det skulle gå.

Något jag däremot inte var lika säker på vad hur vår katt Nimbus skulle reagera på Milou och virse versa. Visserligen är Milou van vid katt då han har egna ”kattsyskon” hemma och Nimbus är van vid hund då han har Ciara och jag har erfarenhet av att introducera hund och katt sen förut ,så värst orolig var jag inte ,men att det skulle bli så här som det blev vid första mötet hade jag inte förväntat mig

Vid första mötet, när vi, jag och Ciara, tar med oss Milou hem efter en promenad nosar bägge killarna nyfiket på varandra och sen var det klart och de tre umgås som om de alltid hade varit tillsammans! Har nog aldrig varit med om något möte mellan vuxna djur som visat sig vara så fantastiskt harmoniskt! Jag har inte bara en fantastisk hund utan jag har en lika fantastisk katt!

Detta får mig att bli ännu mer övertygad om att djur som mår bra och får chansen att vara sina egna individer i harmoni tillsammans med oss människor har så mycket positivt att bidra med på alla plan.

Jag är så stolt över att jag får ha dessa två harmoniska djur i mitt hem och kalla de mina familjemedlemmar.

Tack för din tid och hoppas du tycker om att läsa mina inlägg.

/ Maja

februari 3rd, 2022|

Att våga ta klivet in i det okända

Som jag har skrivit om tidigare så är jag nu uppe i en uppgörelse med min arbetsgivare och även fast det känns tufft och skrämmande så inser jag att det är ett kliv jag måste ta.

Jag behöver eliminera all negativ och störande element i mitt liv så att jag får lugn och ro att läka och återhämta mig psykiskt såväl som fysiskt.

Jag behöver omge mig med positiv och konstruktivt stöd så att min rehabilitering får möjlighet att verka och agera utan störande element som hela tiden knuffar den flera steg bakåt eller lägger krokben på den så den hamnar i obalans.

Jag behöver få ta tillbaka min självkänsla och självrespekt och vägra vara deras schackpjäs på det ogästvänliga bord som dem dessutom fräckt använder som dörrmatta.

De vet att dem inte har tagit sitt arbetsgivaransvar men jag upplever att de bara kör med bortförklaringar och ursäkter och jag är färdig med det nu.

Att ta detta kliv är verkligen att ta ett steg in i det okända då jag blir utan anställning för första gången i mitt liv. Jag har ju alltid haft ett arbete att gå till känns det som. Som ung arbetade jag alla mina sommarlov mellan högstadiet och gymnasiet som sommarvikarie på Televerket (som det hette då) och sökte dessa själv till en början tills dem, de senaste loven innan jag gick ut gymnasiet, faktiskt ringde och bad mig komma och sommarjobba hos dem.

Jag har aldrig varit arbetslös sen den dagen jag som 18-åring klev in på min första riktiga jobb efter gymnasiet. Jag har hela tiden varit noga med att ha en anställning så att jag kan bidra med försörjning då jag hela tiden har känt ett ansvar över att bidra till min såväl som mina närmastes försörjning.

Jag började från botten, kan jag ärligt säga, med att börja min yrkeskarriär som outbildad vikarie inom förskola och skola och har arbetat mig uppåt och skaffat mig nya kunskaper så att jag blev kvalificerad till fasta tjänster då jag under hela mitt yrkesliv har strävat att hålla mig ajour och vidareutbildat mig parallellt med att samtidigt haft en heltidsanställning. Att förkovra mig och skaffa mig kunskap och på så sätt fördjupa min förståelse har alltid varit viktigt för mig.

Jag har alltid haft vidare planer för vad jag vill lära mig mer om och har väl haft som ett mantra att jag aldrig blir för gammal för att lära mig något nytt.

Det är nog det som har drivit mig ,att jag hela tiden har varit nyfiken. När jag har stött på sådant jag inte känner att jag kan så mycket om så har nyfikenheten gjort att jag velat veta mer. Den nyfikna vetgirigheten i kombination med att alltid prestera och göra bra ifrån mig och sen känna stressen att inte hinna med allt gjorde nog sitt för att lägga en hyfsad bra grundplåt för UMS en och hjärntröttheten att förankra sig i .

Jag vet att jag ibland, innan arbetsskadan, hade en känsla som om dygnets 24 timmar inte räckte till för allt jag ville fått gjort på en dag.

Jag kunde många gånger uppleva att sömnen tog för mycket av min tid så om jag orkade så försökte jag hålla mig vaken och igång till sent på natten för att åtminstone få undan så mycket som möjligt av dagens åtaganden som både kunde vara jobb- och vardagsrelaterat.

Som lärare har vi något som kallas för förtroendetid som ska utföras utöver den schema-och arbetsförlagda tiden och privata vardagssysslor tar sin tid blev det lätt att förtroendetiden gjordes senare på kvällen.

Det gjorde mig ingenting då jag verkligen brann för det jag gjorde men i efterhand så betydde ju det att jag alltid ”jobbade mer” än vad jag skulle. Detta resulterade i att jag högst sov en 4-5 timmar per natt vilket jag nu i efterhand inser är på tok för lite.

Men jag ville ju så gärna visa vad jag gick för och att jag är en bra lärare och kollega. Att jag var någon som ville vara med och bidra till positiv och professionellt utveckling på skolan då jag har en vision om ”en fungerande skola för alla” och ville bli tagen på allvar speciellt eftersom jag var nyanställd och endast hann arbeta i tre månader innan arbetsskadan inträffade.

Visst ,det var inte detta, att bli skadad på mitt arbete för att sedan, efter en lång kamp av att själv få ta ansvar för hela min rehabilitering med obefintligt stöd och anpassning från arbetsgivaren, hamna i en uppgörelse jag hade räknat efter alla yrkesverksamma år inom förskola och skola.

Speciellt inte då jag har investerat i tid, kraft och pengar till en gedigen rad av kompetensutveckling inom specialpedagogik.

Jag vägrar att se detta som slutet på min yrkeskarriär. Jag kommer att kunna använda min kompetens men på ett lite annorlunda sätt än vad jag hade räknat med.

Det som är sorgligt är att det finns arbetsgivare inom min yrkesvärld som inte värdesätter och månar om sina anställda utan använder oss som förbrukningsvaror.

Det i sin tur leder till att lärare, pedagoger, assistenter och övrig personal kommer och går och personalomsättningen blir skyhög och vem som helst kan ju gissa vad det gör med elevernas undervisning och rätt till utbildning? Låg kunskapsnivå och undermålig skolgång kanske?

Det är ingen hemlighet att den svenska skolan är på väg att raseras men den förbaskade tystnadskulturen lägger munkavel på var och en som försöker visselblåsa. Något måste göras och det är nu.

Tyvärr inte av mig då arbetsmiljön gjorde mig sjuk och när jag nu måste välja mellan min passion för ”en fungerande skola för alla” och min hälsa så måste jag låta min hälsa gå först – i alla fall nu så får framtiden visa vad jag ska prioritera sen.

Hursomhelst så kommer jag att ta ett kliv in i det okända och bli utan anställning för första gången i mitt liv när denna uppgörelse är klar och det känns läskigt och nervöst men nödvändigt ,för denna anställning är inte bra för mig.

Jag har ju önskat mig ett så mycket bättre 2022 för oss allihop och om det krävs obehagliga kliv för mig att få det så tar jag dem.

Tack för att du läser och om du känner att du också måste ta liknande kliv – gör det för du är värd det 👊🏼/ Maja

januari 26th, 2022|

Från energisk ekorre till sävlig sengångare

När jag tittar i backspegeln över mitt liv så inser jag ju att jag verkligen var den där stereotypiska ”duktiga flickan” som hela tiden såg till andras bästa före mig själv.

Om jag mot förmodan gjorde något för mig själv så såg jag till att jag gjorde något för någon annan också. Allt för att inte vara egoistisk och självisk utan hela tiden finnas där för andra. Det var väldigt viktigt för mig att hela tiden vara till lags och vara en tillgång.

Jag har aldrig förväntat mig att få något i gengäld och när någon gjorde något för mig kände jag mig alltid lite besvärad och blev generad. Visst blev jag glad men det fanns alltid en känsla av ” inte borde jag ha detta” som gnagde.

Jag sa det aldrig rakt ut för min mamma brukade säga något i typ:

– Men inte ska jag ha det! så fort hon fick något och jag tyckte verkligen inte om att hon sa så! För mig var hon värd allt i hela värden! Jag kunde t o m bli arg på henne för att hon sa så. Att det även var mig själv jag såg och hörde när hon sa så,var jag inte medveten om då.

Min mamma gick bort 2018 i en hjärtinfarkt och om det jobbiga får jag skriva om i ett annat inlägg men jag ville få in min mamma i denna text då jag är så likt henne. Så mycket mer likt än vad jag någonsin anat. Jag är nog inte ensam om att inte vilja höra att jag är lik mina föräldrar, det har alla vi döttrar och söner gemensamt tror jag.

Jag kunde bli vansinnigt provocerad över om någon jämförde mig med mamma men nu, med backspegelns hjälp, kan jag känna mig lite mer hedrad. Jag är trots allt min mors dotter. Visst, min mamma försakade mycket för sin familj och i tonåren kunde jag tycka att hon var otroligt pinsam men ju äldre jag blev så blev jag medveten om att. hon var en helt fantastisk kvinna, maka, mor och mormor och jag är helt övertygad om att hon var en fantastisk väninna och arbetskamrat. Jag hörde aldrig henne säga ett ont ord om någon. Alla som kände henne har bara positiva minnen av min mamma och hon spred varm och god energi omkring sig och det gör mig varm i hjärtat!

Samtidigt som jag var noga med att finnas där för andra så var det viktigt för mig att prestera, oavsett vad det än gällde. Tog gärna på mig många projekt samtidigt och såg jag till att slutföra dem och slutföra dem bra ,samtidigt som jag påbörjade nya projekt. Så där höll jag på och jag gick aldrig när jag skulle förflytta mig. Antingen raskade jag eller så sprang jag.

Gjorde hela tiden flera saker samtidigt – t o m när jag satt på toaletten kunde det lätt hända att jag skurade ur handfatet, torkade av spegeln, fixade toarullarna, fyllde på handtvål, torkade av golvet etc. Allt för att vara effektiv och slå flera flugor i en smäll. Aldrig någonsin har jag gjort en sak i taget och det är just det jag måste göra nu. Så du förstår säkert hur totalt annorlunda jag måste leva för att ens klara mig igenom dagen.

Samtidigt som jag nu i efterhand kan se i backspegeln och tycka att jag faktiskt var lite väl överpretentiös, energisk och rastlös så saknar jag möjligheten att kunna vara det då det på nått sätt ändå fick mig att känna mig levande.

Det var på nått sätt som om jag hela tiden hade ett behov av att tillfredsställa mitt belöningssystem, bara det att det var inställt på ”random” så det krävdes hela tiden ytterligare projekt att bli belönad för.

Känslomässigt är jag fortfarande den kvinnan men jag har inte de förutsättningarna att tillfredsställa mina ”behov” då energin inte finns samt att stimulikänsligheten stör ”uppkopplingen” och värken blir värre vid minsta lilla påslag.

Just nu känns det som om mitt liv är satt på ”paus” och jag måste acceptera det. Även fast jag så gärna skulle vilja pressa till ”play” eller t o m ”forward” just nu så kan jag inte det.

Jag måste helt enkelt ”bara ta det lugnt” och hade jag varit som en lugn sävlig sengångare så skulle jag lätt kunna fixa det men när jag mer identifierar mig med en pigg och flitig ekorre så förstår du säkert dilemmat.

Åh, vad jag kan sakna känslan av att på kvällen summera allt jag har åstadkommit under dagen och känna denna enorma tillfredställelse av att bidragit konstruktivt till min omgivning! Att vara produktiv var för mig ett sätt att känna att jag dög.

Nuförtiden får jag ofta en känsla av rastlöshet och att vilja så mycket men är oförmögen till att praktisera det det då energin inte finns samt att minsta lilla ansträngning ger mig för mycket av allt så hjärnan klarar inte av att sortera eller bearbeta alla intrycken samt att jag blir fysiskt påverkad i form av illamående, yrsel och värk.

Det är väl här acceptansen måste komma in och befästa sig så att jag kan finna strategier att förhålla mig till för att finna en väg ut ur UMS/hjärntrötthet.

Ingen lätt väg att vandra då jag lätt dippar och hamnar i diket då det verkligen sitter i ryggmärgen att vilja gå tillbaka till gamla strategier och köra på som den ivriga och flitiga ekorren när jag egentligen bara ska hänga och dingla som en cool och sävlig sengångare.

Jag borde anamma ett så mycket lugnare liv och leva det likt en sengångare ett tag så att min kropp och knopp får den välförtjänta ”vilan” från allt det som som triggar och provocerar mina gamla vaner att agera. Sengångare är ju rätt så coola och gulliga där de långsamt tar sig fram genom livet. Kanske inte så dumt att ha den som ett slags metaforiskt totemdjur att hämta inspiration ifrån och fokusera på att verkligen ta det lugnt.

Tack för att du läser min blogg och jag hoppas att jag genom den kan bidra med något konstruktivt genom att skriva om min psykiska obalans.

/ Maja

januari 18th, 2022|

God fortsättning och en önskan om ett så mycket bättre 2022!

Veckan innan jul började jag känna mig lite krasslig och det visar sig att jag åkt på influensan ,då både jag och sambon insjuknade med snuva, feber, ont i halsen och en rejält skrällande hosta.

De obligatoriska covidtesterna visade negativt, vilket var skönt men det blev en väldigt annorlunda jul och nyår för oss då vi höll oss isolerade och borta från alla nära och kära – för säkerhets skull.

Sambon kvicknade på sig före mig medans jag var helt orkeslös och däckad innan det vände första dagarna på det nya året. Misstänker att min UMS och hjärntrötthet kanske har något med att jag drabbades starkare av influensan än min sambo, men det är vad jag själv spekulerar i. Det är visserligen sant att immunförsvaret blir sämre när vi är i psykisk obalans så helt fel ute är jag nog inte.

Hursomhelst så kan jag inte direkt känna att det har varit någon jul eller nyår. Jag blev helt enkelt snuvad på det bokstavligt talat.

Nu idag, en bit in i januari, börjar jag känna mig krasslig igen och det känns så trist då det betyder att jag måste fortsätta ta det extremt lugnt samt skjuta fram rehabiliteringsaktiviteterna ett tag till. Håller tummarna att det vänder snart.

Jag tror att min kropp är rätt sliten just nu då det tar på kroppen att ”jobba i motvind” och då syftar jag på den icke samarbetsvilliga arbetsgivaren jag har.

Det digitala mötet med arbetsgivaren ställde jag in efter att ha haft ett möte med facket. Jag hade varken hälsan, energi eller lust att sitta i ett möte som inte leder till något konstruktivt då jag hade på känn att det inte skulle ge något positivt utan mer vara en uppföljare av deras bristande engagemang och en förlängning av deras tidigare obefintliga stöd och arbetsgivaransvar!

Vi är nu mitt uppe i en pågående uppgörelse då jag har bett om det. Har insett att arbetsgivarens felaktiga agerande bidrar enbart till att försämra mitt tillstånd och att det motverkar min habilitering.

Jag är värd mer än att bli behandlad på detta kränkande och ovärdiga sätt och vägrar vara en utav deras schackpjäser längre.

Jag hoppas verkligen att 2022 blir ett så mycket bättre år, inte bara för mig själv utan för oss allihop då jag vet att vi är många som är drabbade på ett eller annat sätt.

Att drabbas av psykisk obalans är tufft och inte blir det bättre av att det inte är något det pratas om. Att bli sjuk i fysiska sjukdomar är inte lika tabubelagt vilket i sig är rätt märkligt då allt som händer i vår kropp hänger ihop och inget utesluter det andra. Visst är det hemskt att vi nu är mitt uppe en pandemi som har skördat många liv men vi har många som lider i det tysta pga. psykisk ohälsa och även om dessa två inte går att jämföra så betyder det inte att psykisk ohälsa inte också måste tas på allvar- då det blir allt vanligare och det om något borde vara en varningsklocka.

Nu vill jag verkligen inte förringa allvaret med pandemin då den påverkar oss alla.

Alla har vi någon som har insjuknat i Covid 19 och för vissa får det förödande konsekvenser medan andra tillfrisknar. Pandemins alla restriktioner har verkligen inte underlättat för oss då det har ändrat våra levnadsvanor och våra sociala umgängen.

Ja, det skulle vara distanseringen då då jag personligen absolut inte har lidit utav att inte vara bland folk utan mer känt att det har underlättat för mig att inte känna mig så udda och utlämnad i o m den stimulikänslighet jag lider av. För mig personligen har det känts skönt att inte behöva vara social eftersom det dränerar mig på energi.

Men det är väl det enda då pandemin har ställt till det med mycket som har försvårat för mig i min rehabilitering. Min rehabilitering har verkligen varit en berg- och dalbanan.

Byten av rehabpersonal då folk slutar och byter jobb, rehabinsatser som har ställts in och läkarbesök som avbokats, svårigheter att boka in nya insatser samt svårigheten att få sjukresor att fungera som dem ska.

Jag är beviljad sjukresor med taxi då jag inte har energi eller klarar av den stimulipåfrestning att åka kommunalt till vissa av mina rehabaktiviteter och vissa turer har blivit inställda eller kraftigt försenade pga. brist på chaufförer.

Alla dessa avvikelser, som egentligen inte är några större incidenter, blir väldigt påfrestande för mig och min kropp då jag måste ställa om och försöka finna ett alternativ – ett alternativ som inte finns då UMS/hjärntröttheten har ”förintat” det för mig. Då kommer ”bakslagen” som brev på posten.

Är jag hemmavid så kan jag försöka återhämta mig och finna något lugnt alternativ eller helt enkelt sova en stund.

Värre är det om jag redan är iväg och måste försöka boka in ny sjukresa eller ta mig hem på annat sätt. Då är det lätt att jag överväldigas av situationen och måste verkligen kämpa för att härda ut tills jag har kommit hem där jag tillåter mig att ”krascha”.

Det syns ju inte på mig att jag är helt dränerad på energi samt att försöka beskriva hur det känns att vara energilös då i stunden är oftast omöjlig då det verkligen är som om ”hårddisken” strejkar och hänger sig.

I o m ”bakslagen väcks också ”fly- och fäkta -impulsen i min hjärna och fast jag rationellt och intelligent vet och inser att det INTE finns någon fara så skriker min hjärna ”Du måste härifrån, nu!” och jag får en känsla av att jag är i akut fara.

En väldigt obehaglig känsla som både triggar och dränerar.

Det jag kan försöka då är att jag lyssnar på lugn musik i hörlurar och verkligen försöker skärma av från omgivningen tills jag är hemma igen.

När jag läser det jag nu skriver så blir jag sorgsen då detta inte är jag.

Beskrivningen av denna ytterst känsliga och sårbara kvinna är ju inte den jag vill vara!

Jag vill ju vara den glada, spralliga, sociala och utåtriktad kvinnan som älskar att umgås med nära och kära och tycker det är spännande och kul att lära känna nytt folk och pröva på nya saker.Som vill vara delaktig,  omtänksam och en tillgång för min omgivning. Jag vill känna att jag kan ha många bollar i luften samtidigt och vara aktiv,flexibel,tolerant,explosiv och känna att jag lever fullt ut!

Jag vill känna mig stark och full av energi!

Jag vill inte vara begränsad och tvingas till denna sparlåga som jag jag måste förvalta och försiktigt ta hand om så att den varken slocknar eller flammar upp.

Jag vill inte ha denna konstanta värk, vara svag, skör och i beroendeställning .Jag vill verkligen INTE vara sjuk! Fuck UMS & Hjärntrötthet!

Så nu fick jag det ut ur systemet och jag brukar verkligen inte vara den som gnäller eller beklagar mig men på nått sätt känns det skönt att få det ur mig – en slags självrannsakan på nått sätt.

Att tillåta mig själv att vara less gör mig bara mänsklig.

Jag behöver inte vara tapper och hålla huvudet högt hela tiden. Det är OK att dippa, bryta ihop och sörja och tycka att livet inte är kul just nu.

Så länge jag kommer upp på fötterna igen och det gör jag om och om igen.

Visst, jag förstår att jag inte kommer att kunna gå tillbaka till mina gamla vanor för de var ju inte bra för mig men jag vill ju ändå hitta mig själv.

Min utmaning för detta år är att börja finna mig själv igen -en identitet där jag kan känna mig hemma som INTE riskerar mig att bli sämre i min UMS/hjärntrötthet .

En identitet som får mig att känna mig levande igen. Finna livsstrategier som är hållbara och psykiskt – såväl som fysiskt hälsosamma.

Hitta ett livsmönster som bottnar i att jag ska försöka leva utan ohälsosamma krav, prestationer eller risker för negativ stress så mycket jag bara kan.

Jag ska verkligen bli min egen bästa vän – det lovar jag mig!

Tack för att du läser det jag skriver och även fast jag inte har en aning om vad du tycker om det så är jag tacksam att du läser.

Förhoppningsvis kan det bidra till lite mer insikt, förståelse, tolerans och igenkännande kring psykisk obalans för det kan drabba vem som helst av oss. Ta hand om dig för DU är din egen bästa VÄN,

/ Maja

 

 

januari 12th, 2022|

Namn:
Maria Larsson, kallas för Maja
Ålder:
51
Bor: 
Järfälla (norr om Sthlm)
Aktuell med:
Jag kommer blogga om mitt liv innan och med utmattningssyndrom och hjärntrötthet – syns inte på ytan men känns rejält på insidan.
Fortsätt följ Maria här: 
https://franstresstillpress.blogspot.com/

 

Till toppen