Balansbloggare: Maria Larsson2021-11-18T10:04:56+00:00

Ciara – min lilla foderhund med det stora hjärtat.

Nu ska jag presentera vår andra fyrfotade familjemedlem och det är vår foderhund Ciara. Foderhund betyder att hon är hos oss på ett foderavtal t o m den dagen avtalet löper ut och så som det ser ut nu är hon det tills hon har avlats på, vid tidigast tre års ålder, och fått två kullar med valpar. Sen är hon vår och ägarskapet skrivs över på mig. Ciara är en Cavalier King Charles Spaniel på 1,5 år och hon kom till oss när hon var 4 mån i oktober förra året.

Erbjudandet att bli fodervärd nappade jag på våren 2020 ,fast om jag ska vara ärlig så var jag inte helt säker på att jag skulle ha den orken som det krävs att bli med hund. Jag vet ju vilket stort ansvar och åtagande det är.

Jag pratade med kennelägaren om detta och hon lugnade mig med att om det inte fungerar så tar hon tillbaka valpen men att hon nog trodde att det skulle fungera. Vad rätt hon hade!

Vid denna tidpunkt fanns inte Ciara i Sverige ens då hon är importerades från en kennel i Polen tillsammans med sin kullsyster Casie hösten 2020.Först visste jag inte vem utav dem jag skulle få bli fodervärd till då kennelägaren, av förklarliga skäl, ville träffa och lära känna valparna först.

Dessa är de första bilderna jag fick se på dem båda. Casie till vänster och Ciara bredvid. Då visste jag inte valparnas namn. Båda helt ljuvliga och här var de drygt 5-6 veckor gamla.

Valparna kom med bil och båt över från Polen i mitten av oktober då kennelägarna bilade ner och hämtade dem och på hemvägen fick jag veta valparnas namn och att det var Ciara som blir fodervalp och Casie som hamnar hemma på kenneln.

Det lustiga är att jag hade tänkt hon skulle få heta Molly men när ägaren berättade att hon hette Ciara i stamtavlan så var det självklart att hon skulle få heta det. Hon var ju helt klart en Ciara.

Dagen då de skulle komma och lämna Ciara hos oss var helt fantastisk och det kändes som julafton, jag var så otålig och förväntansfull! Jag försökte verkligen att ta det lugnt men attans vad svårt det var. Fick göra många avslappnings- och återhämtningsövningar den dagen kan jag lova. Vi hade fått veta att de troligtvis kommer någon gång på eftermiddagen då de skulle åka direkt från färjan och lämna över henne innan dem åkte vidare hemåt. Hade jag varit i en tecknad film hade jag gjort ett dike mellan hallen och vardagsrummet av allt vankande av och an.
Så ringer mobilen: – Vi är här nu, säger en välbekant röst och vi skyndar oss ut mot gatan där ägarna möter upp oss med världens goaste lilla valptik i famnen. Jag får henne i min famn och allt känns så bra och precis som det ska. Djurs positiva inverkan är ju magiskt! Jag och sambon tar henne på en promenad efter att ägarna åker hem till sitt och sen när vi kommer hem är det ju dags för Nimbus att få träffa vår nya familjemedlem.

Nu har jag haft både katt och hund tillsammans förut så speciellt orolig var jag inte men visst måste vi vara observanta och läsa av dem båda. Nimbus och Ciaras möte gick hur bra som helst.De verkade vara lika nyfikna och intresserade bägge två så det fanns gott om positivitet mellan dem båda. Så härligt!

Ciara gjorde sig snabbt hemmastadd men det är klart att det tar på en liten 4 månaders valp att först lämna sin kull, åka bil och båt hela vägen från Polen till Sverige och hamna i sitt nya hem. Från att leka och busa runt med oss och Nimbus så tog det inte många sekunder för henne att tvär-slockna på en av soffkuddarna när jag till slut lyfte upp henne så hon kunde varva ner lite. Nimbus gick fram och tillbaka och kollade sin nya ”lillasyster” hela tiden och nosade mycket försiktigt och la en mjuk tass lite då och då på henne. Precis som om han skulle kolla och checka om hon var på riktigt och om hon var kvar. Hon sov gott vidare.

När hon vaknade efter en god stund var det full vart igen och hon utforskade sitt nya hem med en mycket nyfiken och kanske ”stolt storebror” i hasorna. Det känns som om det var meningen att Ciara skulle komma hem till oss då hon bara fann sig hos oss och vi fann oss med henne.

Ja, så lätt och smidigt gick det när Ciara flyttade in hos oss och hon är världens snällaste, goaste, roligaste, busigaste och lättsammaste vovve jag någonsin har haft i mitt liv. Ciara är så nyfiken, lugn, harmonisk och vänligt sinnad och vi brukar beskriva henne som att hon älskar alla, för hon tycker om andra djur och människor, stora som små. En liten vovve med stort hjärta helt enkelt.

Hon är ren och skär kärlek och en sån fröjd att få äran att vara fodervärd till. Jag har tankar på att utbilda henne till social tjänstehund då jag är övertygad om att hon skulle passa klockrent som det då hon påverkar mig positivt och sprider ett lugn och välbehag omkring sig.Om jag mår bättre av att ha henne i mitt liv så borde ju andra också må bra av att få träffa henne och bevis på det får vi hela tiden då alla som möter henne blir påverkade av henne och det är som att hon ”smittar” dem med ”lugn och ro”.

Det som krävs för att jag ska kunna gå en sådan utbildning är att min arbetsåtergång och rehab skulle kunna vara kompatibel med en sådan samt att utbildningen skulle kunna anpassas efter mig och min situation. Än så länge är detta enbart tankar och drömmar om en hållbar arbetssysselsättning för mig den dagen det är aktuellt. Jag tror att Ciara skulle kunna fungera utmärkt som besökshund, vårdhund och/eller skolhund men det visar sig.

Idag är alltså Ciara 1,5 år gammal och ser ut så här – en liten cavaliertik på drygt 5,5 kg. Vi får alltid höra att det syns att hon är en tik för hon har ett sådant ”flickigt” utseende och att hon är söt som socker. Alla smälter när de får se henne.

Det håller jag verkligen med om men hon har några egenskaper som definitivt inte är ”sockersöta” – hon snarkar högt och ljudligt, fiser äggdoftande odörer och på våra promenader älskar hon att nosa upp harbajs och daggmaskar som hon glupskt smaskar sig! Hon har m a o egenheter som det värsta träsktrollet så hemma hos oss går hon då och då under namnet Gruffalo! Dessa egenskaper ger extra karaktär till hennes personlighet och är extra kul att ha i tanken när alla säger hur sockersöt hon är.

Tack för att du läste om min kära Ciara och om du går i tankarna på att öppna ditt hem till en fyrfoting -tveka inte,gör det!

/ Maja

december 7th, 2021|

Leva med Värk,UMS och hjärntrötthet – går det?

Ja, det är klart att det går men det krävs ju en del för att göra det drägligt vilket gör hela situationen väldigt likt ett Moment 22 då allt jag gör dränerar mig på ork och energi. Då menar jag verkligen ALLT, från tanke till handling och vise versa. Att ha dessa diagnoser dränerar också då dem verkligen INTE är kompatibla med varandra eller med min stackars kropp.

Värken som skulle lindras av mer fysisk aktivitet som UMS’en hindrar pga låg energi, vilket kräver andra lösningar som sedan hjärntröttheten spolierar genom att hindra mig från att finna alternativa lösningar ,eftersom mitt kognitiva tänkande är defekt, som sagt ett riktigt jobbigt Moment 22!

Att skriva ett blogginlägg tex tar mig ungefär 2-3 dagar ,och ibland längre, då jag endast kan skriva några få meningar i stöten för att inte min överarbetade hjärna ska gå igång och trilla in i gamla och prestationskrävande rutiner.

Nu kanske du undrar varför jag då i hela världen bloggar? Jo, för jag vill bidra med att lyfta och sprida kunskap om hur det kan vara att lida av psykisk ohälsa, i mitt fall UMS och hjärntrötthet, samt att det även fungerar som en terapeutisk rehab för mig att sätta ord på hur jag har det. Det bidrar och hjälper mig också att finna någon form av acceptans att just nu så har jag det så här. Det ger mig också insikt i att jag är på väg att kunna applicera mitt kunnande teoretiskt även fast jag absolut inte är redo att hantera det praktiskt, ja i alla fall inte utan en fast och trygg handledning och under strikta och fasta former.

Här är jag tacksam över mina specialpedagogiska kunskaper och erfarenheter som speciallärare då jag kan relatera till hur mina fd elever med olika intellektuella funktionsvariationer har det i sin vardag då många utav dem också är stimulikänsliga och har svårt att sortera och hantera informationsflöde.

Jag måste som sagt vara noga med att vila ,i både förebyggande syfte och som återhämtning. Vila för mig kan vara allt från att ta en lugn promenad med min underbara Cavalier Ciara, avslappningsövning med verbal handledning, gosa med Nimbus i famnen och höra hans kurrande till att faktiskt lägga mig och sova. Det väsentliga är att ,oavsett vilken form av vila jag gör, ”koppla bort hjärnan” och bara vara här och nu. Vilken typ av vila jag behöver måste jag känna in i stunden. Senaste månaden tex har jag i princip sovit middag varje dag – jag som aldrig gjorde det innan jag blev sjuk.

Som jag skriver i min presentation så syns det ju inte på mig hur mycket jag lider av mina diagnoser och det är jag tacksam över samtidigt som jag inser hur svårt det måste vara för min omgivning att förstå hur jag har det när det inte syns.

Jag har väl också på nått sätt bestämt mig för att mina diagnoser inte ska få ta över och identifiera mig. Samtidigt inse att jag måste vara ödmjuk och ärlig med att min verklighet ser ut så här nu, för att jag ska kunna hantera och finna acceptans.

Jag har insett att det är OK att be om hjälp och att alla dem jag har i min omgivning faktiskt vill hjälpa mig men att jag måste be om det då dem inte är tankeläsare. Jag är otroligt tacksam över att ha dem och inser att jag måste vara ärlig med hur jag mår. Att berätta om hur jag mår eller be om hjälp har alltid varit något jag helst har undvikit då jag inte har varit bekväm med att vara till last eller en börda.Är det något som behövs fixas så har jag fixat det själv. Detta får jag kämpa med nu då jag inser att jag inte klarar av att fixa allt själv och att jag är i behov av mycket hjälp.

Det är inte lätt att be om men ett måste och som sagt är jag så tacksam och glad över mina nära och kära. Ingen nämnd men heller inte glömd och de vet vilka dem är!

Tusen tack att du läste mitt inlägg och ta hand om dig…Och du, be om hjälp om du behöver.

/ Maja

 

 

 

 

 

december 4th, 2021|

Mitt första möte med Nimbus – vår goa kurrande vita gigant

Jag nämnde ju att min familj bl a består av två stycken fyrfotade medlemmar och att jag säkert kommer att skriva om dem.

Jag börjar med att i detta inlägg presentera Nimbus- vår stora vita gigant. En katt av rasen Maine Coon, en av de större raserna inom tamkattsläktet. Han kom in i mitt liv innan värk, UMS och hjärntrötthet, men inte en obetydlig entré för det då det skedde precis vid jul för tre år sedan.

Jag är uppvuxen med djur och har haft djur av olika slag i större delen av mitt liv, främst hundar och katter men även en hel del andra smådjur, fåglar och fiskar. Närheten och den sociala samvaron av djur är lika viktigt för mig som mat, sömn och luften vi andas och har nog alltid varit så sen tidiga barnsben.

De perioderna då jag inte har haft det har jag känt att det är en pusselbit som saknas eller att det är något som skaver så när jag fick med mig sambon ,dagen innan julafton 2018 ,och titta på en kull vita Maine Coon-kattungar ,ja då var spänningen och förväntan på topp!

Jag hade fastnat för en bild på två helt oemotståndliga vita dunbollar, i en annons som bara plötsligt dök upp i mitt flöde på sociala medier veckan innan jul och jag kontaktat uppfödaren direkt- ren och skär kärlek vid första anblicken.

Ja, ni förstår ju själva – vem kan motstå denna bild!

 Uppfödaren bjöd in oss att komma och titta och kunde vi dagen innan julafton så vore det perfekt. Jag tackade genast ja och berättade sedan för sambon att jag ville att han skulle följa med mig på en liten dagsutflykt den 23 december där det bl a ingick att få hälsa på ett gäng kattungar. Vi behövde en paus i julhetsen var min geniala ursäkt!

Fem stycken vita dunbollar, alla med lustiga gråsvarta fläckar på huvudena, mötte oss hemma hos uppfödaren tillsammans med sina föräldrar -en stor helvit vacker hona och en ännu större tigrerad stilig hane. Både jag och sambon hajade till i anblicken av hanen då han var maffigt stor och hade tassar stora som tennisbollar.

Jag hade lugnat sambon, då han kanske inte var lika exalterad över att bli med katt som jag, att vi bara skulle åka och bara titta på dem, men så fort vi såg dem ändrade jag mig och djupt i mitt hjärta kände jag en längtan av att få ta hem en av dessa.

Nu var dessa underbara småttingar endast 7 veckor drygt så än var dem inte redo att lämna familjen. Först måste de växa till sig och bli 12 veckor gamla samt få sina vaccinsprutor och besiktigas.

Jag kommer ihåg att om jag nu skulle bli med katt igen så hade jag en tanke om att katten få välja oss och inte tvärtom, så jag satte mig ner mitt bland alla ljuvliga varelser och väntade, om än otåligt! Kattungarna for runt så som kattungar gör och lekte med varandra och allt runtomkring och att motstå att plocka upp en efter en var verkligen svårt, men jag hade bestämt mig för att det var inte mitt val utan det var en utav dessa kattungars val. Vem skulle det bli som tog första kontakten?

Då är det en utav dem som kommer fram och jag känner hur den börjar klättra upp längs mitt ena byxben och sätter sig bredvid mig i fåtöljen och leker med mina händer. Jag hade långa glittriga vintervackra naglar som tydligen lockade.

Kattungen leker ivrigt tafatt efter mina glittriga naglar men tittar då och då upp på mig med en stadig blick med sina mörkblå ögon och det känns som om den ser rakt in i mig och jag blir alldeles betagen. Det känns som om det klickade där och då mellan denna lilla kattunge och mig.

  • Det där är en av hanarna du såg i annonsbilden och han är inte tingad ,hör jag uppfödaren säga och jag svarar som i trans:
  • Jo, nu är han det!

Så var det klart och sambon säger nått om att vi har visst blivit med kattunge och han skrattar gott. Ska nog avslöjas att även sambon föll för den charmiga lilla killen.

Detta var vårt första möte med Nimbus, men att han skulle få heta det visste vi ju inte då. Det bestämdes att vi skulle få ta hem honom i månadsskiftet januari/februari 2019.Mer om en förväntansfull tid över jul och nyår, hans namnval och om första tiden när han väl kom hem i ett annat inlägg. Naturligtvis blev han en del av min återhämtning och tröst under min första tid av konstant värk efter slaget och är fortfarande det under hela denna jobbiga tid nu efter då jag även drabbades av UMS och hjärntrötthet, som om värken och stressen inte räckte och blev över.

Det finns vetenskapliga studier som visar på djurs positiva inverkan på oss människor och speciellt hos oss när vi inte har den psykiska hälsan vi önskar och det tror jag helt och fullt på. För mig är Nimbus en betydelsefull familjemedlem och har en egen plats i mitt hjärta. Kan avslöja att Nimbus inte är så liten längre. Han är 3 år gammal och väger nu 7 kg. Växer fortfarande då Main Coon katter växer ända upp till ca 5 års ålder. Världens snällaste, pratsammaste och gosigaste katt som jamar likt,,,Den lilla kattungen han en gång var.-pipigt, lågt och väldigt ljust! Lustigt då man inbillar sig att det åtminstone skulle komma ett djupt barytonliknande jam från hans breda strupe och maffiga bröstkorg. Skenet bedrar.

 

m a o. Nu ser han ut så här. Ni förstår väl namnvalet – ett stort fluffigt böljande moln.

Tack för att du läste och följde min text om en av mina älsklingar.
Ha en fin dag, Maja

P.S Om du gissar att det är Nimbus som tittar in i kameran på annonsbilden så har du rätt! Det var som om det var meningen att just han skulle flytta hem till oss,eller snarare att vi skulle få bli hans inneboende .

Ni som bor med katt vet vad jag menar😉.

.

december 1st, 2021|

Qigong i varm bassäng – en fristad i kaoset

Som jag skrev min presentation så har jag själv fått fixat min egen rehabilitering och prövat mig fram och till slut lyckats fixa en fungerande rehabilitering för min utmattning, hjärntrötthet och även den smärtproblematik jag fortfarande lider av sedan slaget i nacken för snart två år sedan.

En av mina rehab-aktiviteter jag har lyckats att fixa åt mig är Qigong i varm bassäng via den kommunala rehabenheten och leds av en fantastiska kvinna.
Hon håller ett 30 min pass med mjuka följsamma rörelser till skön musik,”Inner Harmony” av Göran Melander m fl, där hon med mjuk röst guidar mig och de övriga deltagarna genom rörelse efter rörelse tills vi avslutar med att få flyta, med olika hjälpmedel, en stund i bassängen innan passet avslutas med en varm dusch i omklädningsrummet.
Jag är nu inne på min fjärde omgång pass av Qigong i varm bassäng då jag har bett om att få fortsätta fastän det nog är tänkt att man går en period för att sen själv applicera detta som rutin i sin vardag. Det där med att klara av att utföra aktiviteter själv är tyvärr inte aktuellt just nu men mer om det i ett annat inlägg.
Att jag får fortsätta Qigongen är jag så tacksam över då det ger mig så mycket, fast jag ska erkänna att det tog några gånger i början innan jag kunde ta den till mig. Första gångerna tänkte jag att det aldrig skulle fungera då rörelserna skulle göras så långsamt och metodiskt och andningen skulle vara långsam och följa rörelserna. Min kropp ville göra allt precis tvärtom – fort och korrekt, dvs så ställde sig kroppen in på att nu måste vi ”kunna” Qigong på en gång för det här långsamma tempot har vi verkligen inte tid med!
I mitt fall av att både lida av smärta, UMS och hjärntrötthet spelar min hjärna mig spratt om jag får uttrycka mig så. Min hjärna är i ”fly och fäkta”- läge nästan konstant samtidigt som den skickar mig signaler om att det är ”lugnet före stormen”.
Ja, jag vet, det finns ingen rim och reson i denna kombination men det är så jag har det i min kropp just nu. Utöver dessa motsättande känslor så är jag extremt stimuli-känslig och reagerar på både ljud, ljus och rörelser och det har jag hjärntröttheten att tacka för.
Att då försöka fokusera och göra rörelser långsamma och låta andningen följa med ställer till med mycket motsättningar inom mig då jag intellektuellt vet att det inte finns någon fara men min hjärna larmar hela tiden motsatsen: ”Stick härifrån, nu!” och det är en väldigt obehaglig känsla.
Skulle jag inte ha den kunskapen om UMS/hjärntrötthet så skulle jag tro att jag är galen och hör hemma på på den låsta avdelningen i ”Gökboet”, ja ni vet den gamla klassikern med Jack Nicholson.
Skämt och sido ,att lida av UMS och hjärntrötthet är väldigt komplext då det inte syns, men det känns! Jag brukar skämta om att min omgivning ska vara glada att det inte syns för annars skulle de bli skräckslagna av min uppsyn, då jag lätt skulle platsa i någon ruskig skräckfilm.
Nåväl, tillbaka till mina första tappra försök till att utföra Qigongen fast kroppen varnade, larmade och protesterade.
Jag gav inte upp utan återkom vecka för vecka trots att jag tvivlade på att det skulle fungera. Sen kommer den dagen då jag mitt under ett pass får en stark känsla av totalt lugn och det känns som om jag hamnar djupt inne i mig själv.
Inget larmande, ingen fara och ingen känsla av att vara på flykt!
En känsla som var så befriande skön då det var så länge sedan jag hade känt så. En känsla av att vara tillbaka i min egen kropp så som den kändes innan slaget.
Det var som en pusselbit hamnade rätt och allt blev stilla, mjukt och följsamt!
Känslosamt berättade jag detta för min Qigonginstruktör när passet var över och hon ler och säger:
– Ja, visst är det häftigt och grattis Maja! Va härligt!
Äntligen hade jag lyckats att få min kropp att ta emot och svara på Qigongen och dess lugnande kraft. Jag hade lyckats få mitt sinne och kropp att kommunicera, om än för en kort stund, för att få ett välbehagligt och efterlängtat lugn.
Nu räcker det med att jag kliver ner i det varma vattnet i rehab-bassängen för att jag ska känna detta underbara lugn och ganska snabbt hamnar jag djupt inne i mig själv ,som i min egen ”bubbla”, och jag njuter av varje rörelse, varje andetag och av den underbara musiken.
Det är som att min kropp förstår att här finns ingen fara.
Qigongen är en av mina fristäder i kaoset – ett kaos som är värkande, rörigt, trögt, dränerande och samtidigt komplext och diffust!
Jag har tre kaptener – Kapten Smärta, Kapten UMS och Kapten Hjärntrötthet, som alla konkurrerar om att styra min kropp och det gör dem utan sjövett, sjökort eller skepparexamen.
I framtiden hoppas jag få ta över rodret och då får mina diagnoser snällt backa undan ett antal steg från kaptensbryggan!
Tack för att du följer mig och du…”simma lugnt” 😉
Maja
november 26th, 2021|

En reflektion om Social samvaro – en utmaning som kostar på

I lördags var jag och sambon med goa vänner på restaurang- och teaterbesök inne i Sthlm City. Vi såg Rain Man på Oscarsteatern med fantastiska Robert Gustafsson och Jonas Karlsson med ensemble.

En uppsättning jag har velat se sen de spelades första gången 2013 med samma radarpar, men som aldrig blev av då.

När våra vänner undrade om vi ville gå och se den med dem så tvekade jag inte en sekund även fast jag vet att jag kommer krascha efteråt. Vissa saker måste jag få göra även om det kostar på.

För att jag överhuvudtaget skulle orka att genomföra detta så var jag tvungen att ta det extremt lugnt innan så jag grundade med mycket vila och återhämtning samt att sambon hade bokat bord på en restaurang bara ett stenkast från teatern – allt för att underlätta för mig.

Nu har vi väldigt fina vänner som förstår min situation och när de kommer med erbjudandet att vi ska åka med i deras bil istället för att åka kommunalt till och från city så tackar jag tacksamt ja.

Vi hade en mycket trevlig middag med god mat och dryck som följdes av en lugn skön promenad bort mot teatern. Nu kom vi dit i god tid så istället för att behöva stå bland alla andra teaterbesökare i entrén slank vi in på ett lugn liten mysigt ställe och unnade oss en drink efter maten. Där satt vi samtalade en stund lugn och ro.

Tjugo minuter innan föreställningen ska börja sneddar vi gatan och kan lugnt gå in i entrén och hänga av oss i garderoben och sen gå direkt upp på parkett och sätta oss på våra platser.

Föreställningen var helt fantastisk med proffsiga skådespelare och skickligt gjorda scenbyten och jag njöt fullt ut.

Helt plötsligt är det paus och vännerna har förbeställd ett bord med förfriskningar som väntar i foajén. Nu vet jag inte om det var medvetet val eller en lyckosam tillfällighet men vårat bord stod lite avsides i foajén så jag slapp utsättas för det värsta sorlet av röster och mingel av andra teaterbesökare.

Dags för andra akten och vi återvänder till parketten och våra platser.

Robert Gustafsson gör en fin och trovärdig tolkning av sin rollkaraktär Raymond Babbit ,den autistiske och savante storebrodern, och hans klockrena samspel med Jonas Karlsson ,den yngre och till en början ganska så dryga brodern Charlie, är underbar och det märks att hela ensemblen samarbetar för att lyfta fram detta radarpar. Två av de andra skådespelarna spelar tex tre olika karaktärer var.

En riktigt härlig ”Feelgood”- föreställning, baserad på den kända filmen ”Rain Man” från 1988 med Dustin Hoffman och Tom Cruise, som jag varmt kan rekommendera alla att se.

När föreställningen slutar är jag så uppfylld av endorfiner att jag lätt skulle kunna se den en gång till ,men när vi kommer ut på gatan efter att karlarna hämtat våra ytterkläder i garderoben, kommer verkligheten ikapp mig och jag känner hur slut jag är. Då är jag extremt tacksam att vi enbart har några hundra meters promenadavstånd till bilen för vidare färd hemåt ända fram till ytterdörren.

Omtänksamma vänner är guld värda och jag har turen att ha några stycken riktigt fina guldklimpar.

Väl hemma placerar jag mig i soffan bara för att få landa en stund innan jag kraschar i sängen. Det tar ett tag innan jag somnar då hjärnan går som på högvarv.

När jag skriver detta är det Söndag förmiddag, dvs dagen efter, och jag har fortfarande inte kommit ur sängen. Det är som att gårdagen sugit musten ur mig och jag är som i ett vakuum.

Huvudet susar och jag kan faktiskt känna hur överarbetad min hjärna är av alla gårdagens intryck. Kroppen värker och huvudet spränger och det känns som om jag har manglats sönder. Har en lite starkare illamående känsla än vanligt och yrseln är även den lite mer påtaglig.

 

Jag kommer inte ihåg så mycket av föreställningen just nu men jag har programmet till hjälp att återfinna och lappa igen mina minnesluckor av mitt härliga teaterbesök. För oavsett hur dåligt jag mår idag så var gårdagens sociala evenemang värt det – alla gånger om!

Just nu i min UMS och hjärntrötthet dräneras jag på energi i allt jag gör oavsett om det är tuffa, jobbiga och svåra situationer eller som lördagens helt underbara evenemang med goa vänner och underbar underhållning.

Det enda skillnaden som gör att jag härdar ut ”bakslaget” är om det var värt det eller inte och detta var definitivt värt det!

 

Tack för att du läste min text, Maja.

 

 

 

november 23rd, 2021|

Första inlägget sedan min presentation…

…och vad ska detta handla om? Jo, om ett av mina framsteg, även fast det kan tyckas vara litet och obetydligt för alla andra utom mig.

Jag tänker skriva om en förändring och justering jag har gjort – bara för att utan den fungerar inte jag eller min kropp alls och det blir extra tufft att hantera min UMS och hjärntröttheten.

Innan jag blev sjukskriven så kan jag krasst säga att jag slarvade rejält med att äta frukost. Min frukost bestånd enbart av kaffe med mjölk. Nja…kanske att jag kunde få i mig en drickyoghurt eller sleva i mig lite kvarg i all hast men det tillhörde undantagen. Annars var det en kopp på morgonen och en kopp på jobbet innan arbetet startade.

 

Nu när jag är en bit in i min sjukskrivning så har jag insett att min kropp mår bra av att ta det väldigt lugnt, vara här och nu och att det är viktigt för mig att få en lugn start på dagen och att i den starten måste det ingå frukost och att den frukosten måste få ta sin tid.

Det har inte varit lätt att komma till den insikten då jag annars var den som gjorde allt på en gång ,sparar ju tid på så sätt samt att jag gärna påbörjade ett projekt innan ett pågående projekt var avklarat. ”Ska jag vara effektiv så ska jag! Äta frukost har jag liksom inte tid med och jag står mig till lunchen! ”Ja det var sådana resonemang jag hade ang mina morgonrutiner.

Tänk vad fel jag tänkte och prioriterade då, men det får jag skriva om i ett annat inlägg. Nu är det frukosten det handlar om.

Jag har märkt att om jag dukar upp frukosten fint på en bricka och gärna tänder ljus så hjälper det mig att ta det lugnt och njuta av måltiden istället för att ”slänga” i mig den som ett slags nödvändigt måste. Har jag ingen rehab inplanerad på förmiddagen så unnar jag mig ibland att äta en lättare brunch istället och den får också ta den tiden den tar. Lyxigt kanske du tänker nu…men för mig handlar det mera om att vara extra snäll och omtänksam om mig själv.

För mig är det här ett av mina framsteg.

Säkert har du något du har förändrat eller justerat i ditt liv…och om inte så varför inte göra en?

 

Tack för att du läste och jag önskar dig en härlig dag.

/ Maja

 

 

 

november 16th, 2021|
Korta fakta

Namn:

Maria Larsson, kallas för Maja

Ålder:
51

Bor: 
Järfälla (norr om Sthlm)

Aktuell med:

Jag kommer blogga om mitt liv innan och med utmattningssyndrom och hjärntrötthet – syns inte på ytan men känns rejält på insidan.

 

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen