Jag har en fd kollega som jobbar som lärare på en grundsärskola i området där jag bor och jag hade ett ärende till henne nu i veckan och jag tog med mig Ciara.

Att ha med mig Ciara fungerar som en lugnande katalysator för mig när jag ska interagera med andra och hjälper mig att hålla energin på den nivån så att den räcker – jag blir lugnare, har lite lättare att fokusera och koncentrera mig och känner mig mer här och nu när hon är med. Hon är min ”terapihund” helt enkelt.

Vi hade bestämt att vi skulle ses utanför skolgården på hennes lunchrast.

När jag och Ciara kommer dit är det fullt av elever och personal på skolgården och min fd kollega kommer ut genom skolgårds-grinden och vi avklarar ärendet, jag hade beställt handstöpta ljus, nu inför jul ,för att sponsra hennes dotters klass.

Medan vi står och pratar så ser jag en pojke komma närmare stängslet med ögonen på Ciara och ett stort leende på läpparna.

Jag frågar, samtidigt som jag teckenstödjer, om han vill hälsa på hunden och han lyser upp och svarar artigt och glatt – Ja tack.

Pojken hälsar på Ciara som vänligt och glatt hälsar tillbaka ,genom stängslet, med nosningar, en och en annan slick på pojkens hand samt en ständigt viftande svans.

Pojken sitter mjukt på huk och klappar och pratar mjukt och fint till Ciara som njuter av uppmärksamheten.

Jag och min fd kollega samtalar lite till och då märker vi hur fler och fler av eleverna kommer fram ,med personal bakom sig ,och till slut står alla barnen vid grinden och vill hälsa och alla frågar artigt vilka vi är och om de får klappa hunden osv.

En till fd kollega till mig kommer ut då hon sett att vi var här och vill hälsa – jättetrevligt!

De presenterar mig inför sina elever och kollegor och som är rastvärdar just nu på gården och alla verkar uppskatta vårt besök.

Jag frågar då mina fd kollegor om det är OK att jag och Ciara kommer in på skolgården så att eleverna får chansen att hälsa och klappa Ciara utan att behöva trängas vid grinden och försöka klappa henne genom stängslet. Det var helt OK och jag och Ciara går in via grinden och Ciara går vänligt och glatt runt mellan alla eleverna och de får klappa henne hur mycket dem vill samtidigt som de nyfiket frågar om Ciara och mig. Jag svarar på frågorna, med teckenstöd, och Ciara visar att hon också kan några tecken, som tex sitt. Jag säger sitt samtidigt som jag tecknar och Ciara sätter sig till elevernas stora förtjusning. Naturligtvis får hon en liten belöning och alla tycker att hon är så duktig.

Mina fd kollegor ursäktar sig men vill ju av naturliga skäl fortsätta få ut sin rast och det har jag full förståelse för. Jag och Ciara blir kvar med eleverna och rastvärdarna en stund till. En värd kommer fram och säger : Wow, så här lugnt och harmoniskt var det länge sedan det var mellan eleverna och vilken otroligt fin hund du har!

Det kändes så fint att hon sa det för jag får då ytterligare bekräftelse på att

min Ciara har en positiv och lugnande effekt med alla hon möter och därför gör jag rätt som har planer på att utbilda henne till social tjänstehund.

Jag småpratar lite till med både elever och personal medan Ciara lugnt går runt mellan eleverna som ivrigt, men mycket artigt och vänligt, tar sig an henne.

De är mycket måna om att Ciara ska ha det bra och påminner varandra om att klappa försiktigt osv. Jag låter dem hållas då jag känner av den fina positiva energin som sprider sig. Jag känner mig totalt lugn med situationen och bara njuter av det jag ser.

Det börjar bli dags för mig och Ciara att bryta upp då jag inte vill ta ut mig.

Jag får veta att de alltid har rast vid denna tidpunkt så om jag och Ciara vill komma förbi fler ggr så får vi gärna det och det vill vi ju om jag känner Ciara ,och mig själv, rätt.

När vi tackar för oss ,för att gå hemåt, så känner jag en sån tacksamhet över denna stund. Jag har ett ordspråk jag verkligen försöka leva efter nuförtiden och det är: ”I det lilla finns det stora”.

Jag fick bekräftelse och insikt i att Ciara verkligen skulle passa alldeles perfekt att ha som tex besöks- och skolhund i grundsärskola. En verksamhet som kräver att de som jobbar där genuint vill jobba där då det kräver närvaro, empati och en stor tilltro till elevernas möjlighet till utveckling och kunskap. Det krävs också individer som verkligen tycker om alla människor och det gör min Ciara. Det var en fröjd att se henne interagera med eleverna och de vuxna samt att få uppleva den positiva och lugnande effekten hon har på andra och inte bara mig. Jag är stolt och tacksam över att få ha Ciara i mitt liv då hon ger så mycket bara genom att vara sig själv.

Det var fantastiskt kul att träffa eleverna också då jag verkligen saknar att vara i skolmiljö och jag saknar att vara speciallärare.

Nu är det så att arbetsförmågebedömningen jag till slut fick göra via företagshälsovården ,efter mycket tjat och diskussioner hit och dit hos arbetsgivaren och HR, visar på att jag inte kommer att kunna gå tillbaka och arbeta som lärare med mentorsuppdrag varken i skola eller förskola. Arbetsmiljön i dessa verksamheter är alldeles för stressiga och arbetsbelastningen är för hög. Jag riskerar bara att förvärra min situation.

Men att arbeta mot dessa verksamheter, och andra såsom äldreboenden, gruppboenden, daglig verksamhet etc. på uppdrag som hundteam ser jag faktiskt som möjligt. Med ett sådant arbetsuppdrag skulle jag själv kunna styra mycket över arbetstempo ,-planering och -belastning samt att jag skulle ha med mig Ciara hela tiden. Då skulle jag få göra det jag brinner för – arbeta specialpedagogiskt och göra skillnad för dem som behöver.

Jag har tankar och funderingar på om jag och Ciara skulle kunna gå utbildningen till social tjänstehund som en ev arbetsträning. Innan jag ens kan ha denna dialog med

Försäkringskassan och Arbetsförmedling så måste arbetsgivaren ta sitt ansvar – ett ansvar dem inte tagit på över två år. Får se om dem tar det ansvaret den 20:de.

Tack för att du läser det jag skriver och du – I det lilla finns det stora. Du måste bara våga se det.

/ Maja