Det finns mer än en sida av mig. Självsäker, tvivlande, snabb, långsam, stark, svag. Vid varje given stund är jag mer av det ena, mina känslor och tankar strider. När mitt sinne är i någorlunda fas så glömmer jag bort att jag för det mesta inte är i balans. Om allt flyter så klarar jag motgångar relativt bra. De hinder som dyker upp i min väg, förvandlar jag snabbt till gåtor med lösning inom synhåll. Motsatsen, så som jag spenderar mycket mer tid än jag vill. Då glömmer jag bort den fungerande tiden.
Min hjärna verkar enbart fokusera på de stunder då de minsta hinder blir till berg. Så har det varit en tid nu och i min värld har det inte funnits mycket mer än sömnbrist, ångest, tvivel, glömska. Så många gånger har jag skrivit på detta inlägg och ser ner på mig själv som inte bara får ner tankarna i text. En rolig och utvecklande uppgift som denna, förvandlas till ett tvång. Jag har svårt för tvång, har ändå försökt att gång på gång blogga ihop något vettigt. Är nog mitt fjärde försök.
Nu struntar jag i all prestation och berättar för er, hur det är och hur jag mår. På detta vis påminner jag mig själv om att jag faktiskt gör bra saker och tar stora steg.
Sömnbrist är gnistan till mycket bekymmer. Är det grannarna som bankar i väggarna, eller är det bara i mitt huvud? Bäst att hålla för öronen. Fortsätter ljuden då så behöver jag inte lägga till ilska över dem på listan över saker som håller mig sömnlös. Om det däremot är dem, så hamnar en inre dialog över om det är rimligt att säga till på listan. Eller hur var det nu? just det klockan är tio på förmiddagen och det är rimligt med lite oväsen när en bor i ett flerfamiljshus. Jaja, så är det när dygnet vänds.
Att vara ångestdriven blir en krokig väg att navigera. Ingen känsla av förnöjdhet över en utförd uppgift kan nå mig då. Endast ångesten över kläderna som ska tvättas, disken, min trasiga bil, jobbets alla delar, att vara där för mina vänner, alla bokade möten driver mig framåt. Ångesten lättar inte, men jag vet att den i varje fall inte blir värre ifall jag tar tag i dessa saker. Träningen ger mig en stunds vila. Joggingrundan är just nu markant längre. Har ingen aning om hur lång, för om jag börjar mäta så hamnar ännu en sak på ångesthögen. Bara vetskapen om att jag borde träna ger mig ångest just nu. Detta jäkla tunnelseende som sätter fart. I skrivande stund har jag lite svårt att se vad som står.
Detta förbannade tvivel! Rädd för att jag ska göra fel, rädd för att saker ska gå fel. Osäkerhet inför framtiden, kommer det någonsin gå bra? Kommer jag någonsin känna ro? Alltid upp, eller ner. Väldigt sällan balans…
Virrvarret och allt snurrande får mig att glömma, komma sent, behöva ställa in möten. Även om jag inte har någon som helst aning om hur det egentligen går, så tar jag mig till jobbet. Det är nog bra i varje fall.
Det är fullt i kön till den lokala psykologimottagningen och jag kommer få vänta längre än vad som utlovades. Är rädd för att jag inte kommer klara mig så länge, men går emot min rädsla så mycket jag förmår och ska boka ett möte med min terapeut. Tänker att det är en början. Vem vet, sommaren och ljuset kanske håller mig ovan ytan.