Den terapeut jag gått till det senaste året har lärt mig mycket om min problematik. Det har ritats på vita tavlan, boktips har givits och jag har fått med mig ett A4 som numera sitter på kylskåpet. papperet beskriver olika negativa tankefällor som är lätta att fastna i: Allt eller inget, övergeneralisering, negativt tankefilter, nedvärdering av positiva händelser, automatiska negativa tolkningar, känslomässigt tänkande, förstoring/förminskning, katastorfiering, dömande, personalisering. Men också hemövningen: “Fokusera på det positiva”. Många gånger har jag fnyst åt läxan och tänkt: “Det hjälper inte att få beteendebeskrivningar på papper, problemet är ju att jag inte kan sluta. Jag kan inte fokusera på det positiva”. Reaktionen bockar genast av flera av fällorna……
Sen finns de där stunderna, kanske till och med perioderna, när fnysningen inte kommer. Stunder som nu, när jag skriver detta. Stunder där jag inte upplever ett tillstånd av att vara fast i en kropp som kämpar för livet, med ett sinne som bara vill dö. Det måste inte vara nattsvart! Och det finns sätt att förlänga sin tid i ljuset, det finns metoder för att klara av mörkret.
I tidningar ges det tips, hälsogurus råder, tv-läkaren föreslår. Förr gjorde detta mig arg och trött, nu har jag insett att de hade rätt. Enkla medel och små förändringar gör stor skillnad i måendet. För min del började det med att hitta lagom, börja smått och jobba mig uppåt. Maj 2020 var jag trött på att må dåligt och började göra ändringar. Mantrat: “Oavsett hur svårt känns, blir det bättre med en promenad” anammades. Likaså började jag förbereda mig på att söka och göra allt som krävs för att få vård. Snabbspola till idag och mitt läge är annorlunda. Idag är det så mycket bättre, för jag vet några av de saker som får mig att må bättre. Självklarheterna har avlöst varandra.
Det började med några steg utanför dörren, stegen blev till en promenad, promenaden ledde till eftertanke… Jakten på att vara lycklig har aldrig fungerat för mig. Inte heller försöken att vara perfekt. Acceptans får mig att må bättre, realism kanske beskriver det bättre. För när jag inte ställer enorma krav på mig själv är nederlagen inte lika förödande. Det är inte en daglig övning utan en konstant(Vid skrivande stund är jag väldigt osäker och i negativa tankemönster). Helt enkelt en övning som jag blir bättre på. Vilket spiller över i allt annat jag gör för att må bra. Promenaderna har blivit till löprundor och fysträning, vilket jag inte alltid är förmögen till och då är acceptansen en så bra övning. En promenad är gott nog. Vissa dagar är värda prisutdelning bara jag lämnar sängen. Ibland är förståndet att acceptera behovet av att stanna i sängen prisvärd.
Någonstans på vägen, för många år sedan, så slutade jag göra de saker som gjorde mig glad. De saker som gav mig mening, ett sammanhang, en identitet. Nu tar jag igen den tiden genom att lära mig nytt och återupptäcka mig själv. Att laga bilen för egen maskin, Snickra och måla, laga mat, det gav en känsla av struktur. Det bygger upp min självkänsla; Tänka sig, jag kan! Barnet jag en gång var, som läste bok efter
bok, börjar vakna till liv igen. Under semestern så läste jag ut en roman (Säkert den första på 10 år). Och det kändes helt fantastiskt. Att det kunde vara så kul att läsa en bok!
Tyvärr har mitt standardsvar varit nej de senaste åren. Nej till livet och allt det som “normala” människor gör. Under det senaste året har jag i stället sagt ja. Världen har inte gått under någon av gångerna. Det har spelats brädspel, fiskats, badats, när isen låg på sjöarna i vintras så åkte jag till och med skridskor några gånger.
Under skrivandets gång byggs en känsla av hopp upp. Det finns så mycket vi kan göra som får oss att faktiskt må helt okej. En bättre förståelse för jaget har även fått mig att ta bort saker ur mitt liv. Ironiskt nog så har jag helt tagit bort alla sociala medier (trots att det varit en av få kanaler till omvärlden under pandemin). Dem gav mig prestationsångest, åt energi och tid.
“Den som hjälper andra, hjälper också sig själv” har jag funnit sant. Hittills har jag inte kunnat bidra med så mycket men en regnig dag för några veckor sedan, fick jag hjälpa till vid byggandet av en kanin-inhägnad. Djurens vänner hade fått in ett stort antal kaniner som lämnats kvar av sommarboende och liknande. Jag ska även hjälpa till vid deras flytt till nya lokaler. Det är inte mycket jag gjort och kanske inte heller något stort jag kommer att få göra där. Ändå så känns det väldigt bra att få göra något för en annan levande varelse. Det är svårt att inte le när en liten fluffboll är i ens famn.