Resan tillbaka till sitt förflutna är att stoppa sin hand i hemliga lådan. När jag flyttade till Lund för studier, nyfunna vänner och fest så var flykten från min uppväxtort den primärt drivande kraften. Mycket som lämnades i kölvattnet; Barndomsvänner, ungdomsförälskelser, lekplatser, trygghet. Jag gav upp en tidslinje där ett småstadsliv med tillhörande småstadsperson kunde frodas. Absolut inget fel med att stanna i sin stad, allt har sitt värde.

För min del var dock längtan efter något nytt, en större värld och en plats där ett annat jag kunde växa, mycket starkare. Det blev som det blev och mitt långa försök till flykt från gårdagen tog mig längre och längre bort. Ens förflutna är likt ens ansvar på så vis att det tålmodigt väntar. Vare sig vi vill det eller inte.

I lördags var det dags för mig att vara ansvarsfull och vuxen genom att möta mitt förflutna. Att ta tag i allt på en och samma gång skulle innebära en resa med besök i väldigt många städer i södra Sverige. Tog tag i det mest basala genom en dagstripp där jag besökte de hus jag huvudsakligen vuxit upp i. Likaså träffade jag min bror och far för första gången på många år.

De senaste två veckorna har jag varit väldigt ur balans inför denna resa. Har alltid flytt känslor av obehag och aldrig tillåtit mig att känna förväntansfull glädje inför något. Därför jobbade jag hårt på acceptansen inför de känslor jag haft och all snurrighet som uppstått. Vissa dagar har jag inte kunnat komma ihåg eller hålla ordning på någonting, vilket jag har andats mig igenom och försökt kommunicera till omgivningen.

Själva mötet med min närmsta familj gick långt över förväntan och jag kunde se allt med nya ögon. Vi var andra personer än de vi en gång varit, samtidigt var det som att inget hade ändrats. Den som hade ändrats mest var jag. Motståndet till kärlek och närhet hade funnits hos mig, det blev väldigt tydligt då vi kramades. För min del så var det kramar som jag längtat efter hela mitt liv.

Kan i efterhand känna en sorg över alla fina stunder som gått förlorade på grund av min tidigare oförmåga under barndomen. För kärleken som alltid funnits i min familj var nu så tydlig. Det var väldigt mycket som kändes bra och fint. Istället för den skam, skuld och ångest som jag i vanliga fall möter utmaningar med. Det finns hårda insikter med mitt besök som utan bekymmer skulle kunna generera starka obehagskänslor, många fel i mig och mitt dåvarande sätt att vara som sårat andra. Det jag istället tar med mig, är att det var ett forna jag som gjorde de felen. För den person jag tog med mig ner denna gång var en helt annan. En person som kan känna kärlek och alla andra fina känslor. Det märktes tydligt i hur glad jag blev av att se min familj. Känslan jag har i bröstet just nu och saknaden jag känner talar om det.

Att vara i och se min uppväxtstad för första gången på lång tid var något jag bävat för. Det har funnits så mycket ångest kopplat dit, men inte längre. Efter att jag kört igenom större delen av mina gamla jaktmarker och ställt bilen på samma holme som jag ivrigt utforskade som litet barn, så blev min egocentrism och att varit fast i det förflutna väldigt tydligt. Det som jag en gång var och det som staden en gång varit, är inte längre. Staden har gått vidare utan mig till den grad att jag till stor del inte längre kände igen den. På ett vis fick jag chansen att återupptäcka och återkoppla i den mest positiva bemärkelsen.

Det blev bara en dagstripp denna gången, 80-90 mil fram och tillbaka. Klockan visade 01:30 när jag vred av tändningslåset, min rygg har börjat bråka efter alla timmar i förarstolen. Vilket känns som en helt okej krämpa. För att jag fick med mig flera saker i bilen från min familj, som ger möjlighet för mig att se tillbaka på denna helgen med glädje: En kaffefiltershållare, tennisracket, köksstolar, o.s.v. Det som betyder mest är familjebilderna och min fars konst som jag kommer sätta upp på väggarna. Viktigast av allt, är att jag fick med mig kunskapen om att jag inte behöver vara rädd för det förflutna!

Med det tackar jag för denna startperiod som bloggare för Balans och att jag fick vara med. Det har hänt väldigt mycket i mitt liv på kort tid. Möjligheten att skriva här, har varit väldigt utvecklande och ett bra stöd i övriga livet. Även om jag blivit bättre på att ta hjälp från flera källor så har det hänt väldigt bra saker i mitt liv just för att jag börjat berätta om min vardag här. Om det är något jag vill förmedla så är det: Våga berätta, ensam är inte stark, Du duger precis som du är och mest av allt; Kan en strulpelle som jag, kan du!

 

Kram på er!