Det var så mycket som skulle göras och farten var verkligen god, tyckte jag. Det är kanske det som kännetecknar en stor del av min problematik. Även när jag egentligen ligger på botten så tänker jag att det minsann bara skulle göra mig gott om jag åtog mig lite till. Personlig utveckling och stagnationsförbud, och bla, och bla.
Har inte skrivit så mycket den senaste tiden. Det gör att jag känner skuld och skam. För jag sade ju att jag skulle skriva, lägger press på mig själv som vanligt. Det hektiska på alla plan i mitt liv struntar jag helt i. Jag är min egen dåliga arbetsgivare som kräver mer och mer, men aldrig höjer lönen ett öre. Som aldrig godkänner ledighetsansökan. Som aldrig tillåter en minuts extra paus.
Ville ändra min presentation till att bloggen skulle handla om min resa i vården och om mitt tillfrisknande. För det är vad mitt liv handlat om den senaste tiden. Det har varit en hel del möten med läkare och psykologer. Står numera i kö för en noggrannare diagnos. Minst två års väntetid….Så min vård handlar mest om hur jag ska hållas flytande innan jag kan få mer konkret hjälp. Det har varit tufft. Beskedet kändes som en dödsdom. Det finns dock ett ljus i tunneln och en djup ironi i att så många lider av depression idag. För den diagnosen fick jag återigen nästan omedelbart, medicinering påbörjade jag för femitelfte gången bara någon dag efter. Denna gången ett för mig nytt preparat. Hoppas att det hjälper…….
Nu kommer detta inlägget tyvärr handla om något helt annat. Detta är kanske mitt sista inlägg, oavsett så behöver jag pausa lite. Det är inte schysst mot någon på annat vis. Den senaste tiden har varit stressig. Jag har hunnit gå från uppdrag till arbetslös, från arbetslös till nytt uppdrag och från uppdrag till uppdrag. Mitt i all den otryggheten har jag också börjar hjälpa djurens vänner på mer allvar, minst en dag varje helg de senaste två månaderna. O.s.v…. Jag är trött på att slarva med allt jag gör för att jag inte anser mig ha tid med något av det jag har framför mig.
Det har dock varit en sjudundrans resa att få delta i detta bloggäventyret, en plats där jag utvecklats som människa. Att läsa andra bloggar och att få skriva har givit mig en känsla av tillhörighet. Med lite tur har kanske en läsare eller två känt liknande av mina inlägg.
Det är svårt med avslut. En väldigt dålig tendens jag har, är att bara klippa kort eller fly farvälet. Ifall jag tar avstånd och avvisar hinner ingen avvisa mig. Antagligen en skyddsmekanism som slagit bakut…..Strunt samma! Tack så hemskt mycket för denna tiden, tack till dig som läst. Tack till balans som gav mig denna möjlighet. Hoppas ni får se min bleka uppsyn här igen en dag, om inte, önskar jag alla lycka i er kamp. Eller ja, det gör jag oavsett!