Balansbloggare: Kristoffer Svensson2021-03-02T08:58:54+00:00

Ångest inför terapi

Ångest, depression och andra mentala åkommor kan verkligen slå till när som helst under livet. Om jag inte minns helt fel så kommer vi alla, statiskt sett, ha det i våra liv på ett eller annat vis. En del av oss är känsligare än andra för det. Min uppfattning är att en specifik sak alltid leder till psykisk ohälsa: en kass barndom!

Just min barndom har jag alltid försökt förtränga, redan när jag var barn. Längtade så efter att få bli vuxen och glömma. Nu är jag vuxen och har varit det ett tag, dock hänger barndomen envist efter som en ond ande. Min grundkänsla av otrygghet, självhat etc. är därifrån.

Jag har min vanliga terapi som besöks sisådär varannan vecka beroende av behov, som av ödet så har jag även fått möjligheten till flera sessioner av en terapi i form av guidad meditation. Terapin låter dig möta ditt inre barn och det är just detta jag är rädd för. Det finns nog inget som gör så ont i mig. Vad jag har gjort mot andra är en källa till mycket av mitt dåliga mående, men jag vet inte hur jag ska förlåta mig själv för vad som gjorts mot mitt inre barn. Tänk dig allt du gjort i livet, som egentligen skadat dig själv. Tänk dig då istället att du gör det emot ett barn. Det äcklar mig ända ner till de djupaste delarna av min själ när jag tittar mig själv i ögonen och ser allt från det perspektivet. Just då hatar jag mig själv ännu mer.

Hade en session för några veckor sedan, då grät jag och mådde ganska dåligt några dagar efter. Fick upprepat det som jag egentligen redan visste; det måste bli en förändring hos mig. Allt som kunnat hålla mig flytande har jag greppat efter likt en drunknande. Men allt som hållit mig över ytan har också skadat min kropp, rivit min själ och sakta men säkert suddat ut den jag en gång varit. Det är inget liv utan endast en överlevnad som med all säkerhet kommer leda till min död. Det är vad jag hade med mig hem den gången. Undrar vad jag kommer ha med mig hem idag.

mars 11th, 2021|

Att överleva sig själv för dagen

Vid skrivande stund så är det lördag. Lördagar är svåra för väldigt många just nu. Misstänker att det inte bara är jag som vaknade i morse(Beroende på hur en räknar, jag gick upp vid 11) och funderade över vad den här dagen ska bära med sig. En lördag innebär väl umgänge med vänner/familj, någon aktivitet som exempelvis utflykt eller kanske bara en tur i det lokala samhället? Det är inte så lätt att få till någon av dessa hälsosamma nöjena just nu, för mig har det egentligen aldrig varit något som stod på menyn. Istället för tanke på aktiviteter med vänner så funderade jag över vad jag kunde göra som inte skulle förvärra måendet. Vid tillvaknande har varken depression eller ångest fått ett ordentligt grepp ännu, det finns en ganska kritisk tidslucka som oftast sätter prägeln på resten av dagen. Ifall en rejäl sats med kaffe kokas upp, datorn slås på, utan att gardiner dragits åt sidan, ingen riktig frukost dukats fram och sängen inte bäddats. Då är olusten på livet med ett sinne som försöker fly ett faktum. Just den kombinationen har jag bemästrat och de flesta dagarna under min senaste sjukskrivning spenderades på just detta vis, lamslagen och isolerad. Istället åt jag ett äpple, drack lite mjölk och gav mig ut på en joggingrunda.

Motion är ett fantastiskt verktyg och utan så vet jag att det inte tar lång tid innan allt i mitt liv brakar samman. När jag är ute på mina turer så märker jag att hjärnan får arbeta på ett hälsosamt vis och konflikter i mitt inre reds ut. Ju mer sinnet befinner sig i konflikt, desto mer behöver jag motionera. Promenader fungerar ofta alldeles utmärkt, men den bästa medicinen är jogging. Allra helst i skog och natur, lite kuperad terräng under sulorna kan kännas som moln en bra dag.

Väl hemma så kom dock svårmodet på oönskat besök ännu en gång och lusten förvann. Känslor är ibland väldigt svåra att tolka och tanken slog mig att jag kanske bara var lite trött. Behöver rådfråga min terapeut om det här är rätt sätt att tampas med fenomenet (jag glömmer saker). När sådana här saker sker i mitt inre så behandlar jag det som när ett barn skriker, ibland får en pröva sig fram för att se varför barnet är missnöjt och lite så är det med mitt sinne. Så jag lade mig i sängen med tanken att jag kanske bara behövde sova lite till. Där låg jag och snurrade tills jag tröttnade och istället prövade att meditera. Då slog det mig att jag varken borstat tänderna eller duschat(Att det ska vara så svårt att ha ordning på de basala sakerna!). Sagt och gjort, sen slog det mig att jag inte ätit något ordentligt heller. När även det var löst så stod valet mellan att göra något av dagen eller ge efter för datorns lockrop.

5 minuter senare låg en runda kläder i tvättmaskinen och bilen rullade mot Munkedal. Antikt och second-hand har varit en tillflyktsort så länge jag kan minnas och där finns 3 butiker av det slaget så vitt jag vet. Två av dem var tyvärr stängda, så jag landade i en ny butik. Det var grejer överallt och jag såg nog inte en tiondel av allt som fanns trots flera varv i gångarna, några retrovykort som mina vänner ska få hemskickade blev dagens fångst. Butiken ägs av ett jättetrevligt par som jag hade nöjet att samtala med en ganska god stund. Utöver butiken äger de ett närliggande militärmuseum, vilket dukade upp för många framtida diskussioner. Jag är och har alltid varit ganska gubbig av mig, så militärhistoria är lätt att locka med. Ser fram mot att besöka denna butik igen.

På vägen hem så funderades det över nästa sak som ska förgylla denna dagen. Jag har aldrig bakat bullar utan assistans och en utmaning är ju utvecklande, efter ett stopp på Ica var jag redo att ta mig an den. Av bara farten glömde jag nämna att den där nyligen genomförda diagnos-screeningen var för Bi-polaritet och ADHD. Vilket jag tror kan ha en del att göra med hur exempelvis matlagning eller bakning går till när Svensson är i farten. Många gånger har lärare, familj och partners blivit galna på mig när jag ska göra saker.

Kan verkligen förstå dem, många gånger suckade jag över min velighet under baket. När mindre rätter ska kastas ihop i köket så är mina tendenser inte allt för synliga, denna gång allt för uppenbara. Det är rent teoretiskt inte särskilt svårt att läsa igenom ett recept och sedan göra förberedelser i beskriven ordning, Verkligheten en annan. När jag hade börjat blanda alla ingredienser för degen så hade inte smöret blivit framställt för rumstemperatur, vilket fick lösas i ugnen (har ingen mikro ännu). Gick typ sådär, smöret var ändå i stora osmälta klumpar när jag blandade ner mjölet efter en mycket längre stund än vad som angavs i Icas recept.

När jag så småningom fått ihop en deg jag kanske kunde lämna för jäsning var det dags för nästa grej, jag hade glömt ha i ägget…. Hela jäsningsprocessen, kavlande av deg och kludderi med smörkrämen är en historia av in och ur –plockande av ingredienser, köks-redskap som diskades ett flertal gånger och allmänt tidsslöseri. Den där känslan av att något som en gjort faktiskt är bra, den har jag svårt för. Men tamejtusan om inte bullarna blev helt okej ändå. Det luktar till och med sådär hemtrevligt av kanel och kardemumma, tänk att lille slarvern Svensson kunde få ihop något sånt. Spännande att se hur nästa batch blir!

Klockan är nu 21.30 och jag lyckades vända en potentiell skräpdag till en mikroskopisk känsla av välbehag.

mars 9th, 2021|

Strulpelle!

Otaliga gånger har jag blivit kallad “strulpelle”. Ni känner antagligen igen typen. Utåt sett så är jag en clown, oftast. Men det är också något oroligt över mig, som visar sig mer och mer ju närmare en kommer. Jag är omtryckt av barn och om jag får säga det själv så är jag ganska bra på att inta rollen som lekfarbror. Däremot kommer jag troligen aldrig ha några barn själv. Jag har nästan alltid en partner på g, men ingen förväntar sig att gå på mitt bröllop. Jag är intressant för att jag haft alla möjliga (och omöjliga) jobb, men ingen förväntar sig att se mig som chef. Ni fattar. För många är jag ett mysterium och en gåta som det är roligt att samtala om. “Hur kan han bara hoppa sådär mellan jobben, partners, hobbys, boenden?” Den frågan har jag själv haft svårt att ge svar på. I min resa emot självkännedom har jag nog kommit en bit. “Strulpellar”(och strulmajor) är nog ett enklare ord som beskriver oss individer som inte är särskilt duktiga på leva, utan istället blivit specialister på att överleva. Och det är precis det jag gör just nu, överlever. Vardagen och livet börjar närma sig, vilket skrämmer och gör mig lamslagen. Nåja, det är ett framtida problem. Vi börjar med det enkla.

Att koka soppa på en spik.

Jag flyttade från Stockholm till Uddevalla i september. Jag flydde från väldigt mycket och jag är enormt tacksam för att en vän lät mig bo på hans soffa till jag hittade något eget. Vilket är stort av honom eftersom jag är ett väldigt osäkert kort. Inte minst då jag har stora skulder och de flesta hyresvärdar inte vill ta i mig med tång. Men så skedde något helt otroligt och det efter endast en månad av ivrigt bostadsökande.

Den godhjärtade person som numera är min hyresvärd gav mig en chans,
så sen december förra året är jag Hällevadsholm-bo. Jag har inte många ägodelar och bygger långsamt upp min bostad. Men det lilla jag har hittills är mer än vad jag någonsin lyckats bygga upp. Det finns inga tavlor på väggarna och mycket är kvar att göra, men det är bara jag som står på kontraktet. En bra dag så känns detta faktum fantastiskt och till och med de dåliga dagarna kan jag vara nöjd med min lilla etta.

Min sänghörna. Ett pågående projekt som jag tror kommer bli ganska bra. När mina vänner hjälpte mig att få hem lite saker efter min första runda på Ikea, sade de att jag hade en månad på mig att få upp sängen från golvet innan det officiellt blev en pundarkvart. Jag höll tiden med en hårsmån! Stolen som sticker fram är den jag sitter i just nu.

Inga stolar inköpta ännu, men det kommer!
Har nyligen köpt bordet och valde ett som var stort, med möjlighet till förlängning inför framtida besök av vänner. Nu bor jag ju visserligen en bit bort, ser ändå fram emot att få spela brädspel här en dag.

Mitt lilla, lilla och röriga kök. Mitt förra egna boende bestod av ett avskärmat gästrum och hade noll matlagningsmöjlighet. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så tillfredställande och roligt att laga mat!

Förutom att bygga mitt hem så spenderar jag större delen av min vakna tid på jobbet. Vilket i sig är ganska ointressant, jag jobbar för att leva. Mer intressant är kanske att jag spenderar hela arbetspass med att lyssna på podd om psykisk hälsa. När jag kommit hem och hoppar i säng så fortsätter jag läsa om det. Det är helt enkelt mitt nuvarande dille och jag har spenderat de senaste månaderna med att bada i allt som har med ämnet att göra. Insikt efter insikt om mig själv, mitt liv och mitt beteende kom som ett brev på posten. Vilket i sin tur ledde till att jag fick en panikångestattack och kraschade totalt. Sjukskrev mig och åkte sedan hem. Har varit hemma i en vecka vid skrivande stund och är återhämtad nog för att återvända till jobbet imorgon. Under sjukskrivningsveckan så har jag hunnit med att besöka min terapeut 2 gånger. Den senaste tiden har vi diskuterat huruvida jag är ett så kallat bokstavsbarn. Väldigt kortfattat så fick jag höga poäng på screeningen vi utförde och jag väntar nu på svar från öppenpsykiatrin.

Det går helt enkelt framåt och jag väljer att vara positiv större delen av dagen. Även om jag vaknar med ångest och en grundkänsla av depression, så ser jag det inte som ett nederlag. Även en “strulpelle” som jag kan åstadkomma bra saker. Det tror jag helhjärtat på, även om mitt sinne ofta vill övertala mig om motsatsen. Jag kan nog bli ganska bra på det här med att leva även jag.

mars 4th, 2021|

Det är jag som är Kristoffer

Hej!

Jag  har svårt att presentera mig för andra, det vill säga med ärlighet. Av tusen anledningar men främst för att det är först nu som jag börjat lära känna  mig själv. Därmed så har jag inte heller kunnat vara ärlig om min problematik. Flera gånger när jag sökt hjälp så  har jag varit väldigt förvirrad och “uppe i  det”, vilket inte lett någonstans i  slutändan(Jag kan tänka mig att det är väldigt svårt att behandla någon som inte vet hur denne ska beskriva sina problem). Dock är det ingen fråga om att jag lider av psykiska svårigheter såsom depression och ångest. Dessa  två fenomen har varit återkommande som en röd tråd hela mitt liv. På många sätt har speciellt ångesten varit central i hur en del personer sett på mig. En vän brukade säga: “Du har en doktorsexamen i ångest Kristoffer, för ingen gör det bättre än du”. En annan  sak som blivit väldig central i mitt liv just nu är erkännandet att jag är en beroendeperson. Det hänger ihop med all övrig mental svårighet jag har och kommer avhandlas i samband med det.

Vid skrivande stund så är jag ganska uppe i varv och sömnen har blivit lidande. Mina dagar är rätt kämpiga och kan bäst beskrivas som en blandning av högt tempo, träning, mental utmattning, arbete och umgänge med vänner. De flesta dagar är det så. En del dagar så får jag för mig att dona med olika  projekt , Andra dagar får jag nöja mig med att knappt göra något alls.

Den enda medicinering jag har för tillfället, är till för att hjälpa med sömnen och min förhoppning är att jag inte ska behöva ta fler sorters mediciner. Jag är dock villig att göra det som krävs för att äntligen ta emot hjälp. Så jag kommer följa läkares ordination utan motstånd. Det slutgiltiga målet är att klara livet helt utan medicinering. Med det sagt så vet jag inte vad som kommer utrönas under mina framtida läkarbesök. Jag väntar på besked om tid från min vårdcentral, så fortsättning följer angående det.

Genom åren har jag haft tusen intressen och ägnat mig åt en rad hobbys. Under de perioder jag tränat har alla möjliga sporter avhandlats. Några saker har jag alltid återkommit till:  Datorspelande, löpning/vandring, hemmafix och skrivande i alla dess möjliga former. En återkommande krämpa i  mitt liv är vad jag kallar dille, vilket innebär att jag gång på gång hittar saker som tenderar att stjäla all min fokus(Balans och lagom har alltid varit svårt för mig). Under de perioderna kan allt möjligt hända eftersom resten blir lidande och jag har under åren bott i de flesta större städerna längst kusten i södra Sverige. Likaså har jag bytt jobb och utbildningar i liknande tempo som andra byter strumpor.

Under gymnasiet så pluggade jag sjöfart, Efter det så jobbade jag som u-båtsmontör. Två år senare så flyttade jag till Lund och ströpluggade i ett år för att sedan flytta till Kristianstad där jag pluggade Landskapsvetare i ytterligare två år. Osv, Osv. Nu är jag inhyrd på Husqvarna och arbetar huvudsakligen med trumling.

Kort och gott så har mitt liv och jag varit kaos. Det är fortfarande kaos, men bit för bit hittar jag och lägger i de pusselbitarna som saknas för att jag ska bli hel. En lång och krokig stig ligger framför mig och jag ser fram emot att ta med dig på färden.

 

mars 2nd, 2021|
Korta fakta

Namn:
KRISTOFFER SVENSSON
Ålder: 31
Bor: Hällevadsholm
Aktuell med:
Här kommer ni få vara med när någon med lång historia av depression, ångest och beroende bryter tystnaden, för att med hjälp av andra finna Vägen framåt.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen