Balansbloggare: Kristoffer Svensson2021-11-18T10:11:43+00:00

Vård på vårdens villkor

Herre min je säger jag bara. Förra inlägget var ett synnerligen lärande ögonblick för min del! Tyckte att den halvtaskiga teckning jag lade upp skulle vara lite rolig, för teckningen skulle störa en perfektionist på alla möjliga sätt. Och för att jag skulle tillåta mig själv att lägga upp en mörk och ganska dålig bild. Provocerande och lite kul tänkte jag. Hade dock inte räknat med hur mycket jag kan fokusera och störa mig på saker jag själv producerat. Att bilden är så mörk stör mig mer än vad jag vill erkänna. När jag sedan såg fel i texten fanns det risk för att jag skulle vrida mig ur kläderna i obekvämhet. Snacka om att slå fällben på mig själv! Roligt på riktigt.

“Vi kan i nuläget inte ge en definitiv tid. Du har tackat ja till vårdgaranti och är uppsatt på vår planeringslista. Du kommer få en tid för ett besök inom 3 månader.”

För kanske en månad sedan så fick jag brev från den närliggande psykiatrimottagningen. Efter alla vändor jag haft med psykvården och alla de vårdplaner jag avbrutit på grund av otålighet (bland annat), känns det nästan lite besviket att kuvertet inte var laddat med glitter som flög ur när jag öppnade. I mitt inre har beskedet om en besökstid inom tre månader, “grattis” tryckt med skrikiga färger. Det är långt ifrån första gången som ett sådant besked har trillat ner i min brevlåda. Kanske är maniskhet som talar, men denna gången kännas allt annorlunda. Det motstånd och den besvikenhet som tidigare präglat mina vårdförsök finns liksom inte kvar. Den uppstudsiga tonåring jag varit så länge, verkar äntligen ha mognat lite. För den trotsiga patient jag en gång var, som aldrig gjorde något på någon annans villkor, känns jag inte längre vid.

Det har inte skett några religiösa mirakel, men mirakel har skett. Andra människor jag mött på olika former av terapi har låtit mig ta rygg på dem. Nu är även jag en annan människa. Det har jag alla underbara människor som varit med de senaste åren att tacka för. Jag förstår nu att det inte fungerar med oförmåga till acceptans när en söker vård. Vården är inte perfekt, däremot hjälper den troligen mig bättre än vad jag har gjort. Efter att gång på gång ha misslyckats med mina försök till egenvård, är det dags för mig att ge någon annan chansen. Att lita på att någon annan vet bättre än jag.

Kontakten med vården har aldrig fungerat när jag agerat efter egensinne. Det är hög tid att saker får ske på någon annans villkor och jag behöver lära mig lita på andras omdöme!

april 28th, 2021|

Perfektionism

Efter gymnasiet så saknade jag helt självkännedom. Liksom de flesta i den åldern tog jag mina första trevande steg ut i vuxenvärlden. Vuxen på papper, absolut inte i sinne. Inte heller hade jag fått någon förberedelse inför allt som den “riktiga” världen innebar. Tjurskallighet och inåtvändhet var de motton jag fick med mig från barndomshemmet. Min far lärde mig att alla andra hade fel och att det var rätt att manipulera sig till det man ville ha. Så när jag skulle skriva mitt första personliga brev så hade jag verkligen ingen aning om vad jag höll på med. Jag sökte igenom internet och fick för mig att perfektionism var en negativ egenskap som såg snygg ut på papper, utan egentlig förståelse för ordets innebörd. Jag fick jobbet och livet gick vidare. Trodde jag…..

Det är ungefär 13 år sedan det där första personliga brevet skrevs. Jag har ofta använt ordet för att beskriva andra med en nedlåtande ton. Fortfarande helt omedveten om innebörden. Äntligen börjar jag se vad perfektionism är och vilket handikapp det är. Och ja, jag är en perfektionist ut i fingerspetsarna. Med det menar jag inte att det ständigt är det kliniskt rent runt mig och att jag gör allt perfekt. Tvärtom blir små och enkla saker till en enorm uppgift, vilket leder till att saker läggs på hög. Läste någonstans att perfektionistens motto är: “Om du inte kan göra något perfekt på en gång, varför då göra något alls?”. Är duktig på att skjuta upp för behovet att göra allt bättre än bäst går väldigt dåligt ihop med min låga självkänsla. Så ni kan ju tänka er att det är ett är ett ganska halvtaskigt åtagande för mig att skriva här, ack så behövligt och terapeutiskt. Läser igenom flera gånger och ser över vad det egentligen är som hamnat på papperet. I slutändan så förtränger jag det som skickats in, för en fortsatt granskning letar sig in i mitt sinne och sedan startar jag en tankeloop av ältande. Jag gör detta med många saker och även personer. Vid en konflikt eller när jag varit osäker så kan en person bygga bo i mitt sinne många timmar, ibland flera dagar.

Allt detta blir långsamt bättre i takt med att jag berättar om det. Personer och problem får ett allt högre belopp på sin hyresavi ju längre jag arbetar med mig själv. För övrigt var detta inte alls vad jag tänkte skriva om, men nu blev det så. Vet inte riktigt vad jag vill sagt heller. Kanske att det blir bättre eller något sånt? Jaja, Solen lyser bakom molnen och sommaren är på väg!

april 22nd, 2021|

Att älska sig själv

För mig så går skuld, ångest och skam armkrok med varandra. Känslorna ägnar sig ofta åt en dans och när det händer blir jag förvirrad. Jag vet inte riktigt vad som är vad under perioder. Märker nu att identifikation av känslor också underlättar en separation av de tre. När de inte längre går i armkrok eller är i dans så kan också varje ursprung spåras.

Som vanligt vill jag inte lova för mycket, tror dock att en förändring i mitt inre är på gång. De runt mig säger att ett lugn har sänkts över min person. Håller med dem. Har inte blivit Jesus över natten, men det här med acceptans sjunker in mer och mer. En väldigt bidragande faktor är att jag började skriva här. Också att jag är ärlig med mina känslor inför andra.
Det kommer inget gott av att trycka ner eller skämmas för sina känslor. Tvärtom så är det då dansen sätter igång igen.

Det är som att trion av vänner dansar till tonerna av gamla minnen, personer vi har en gnisslig relation med, ilska som kommer med livet och allt annat som det egentligen innebär att vara människa. Det instrument som trion tycker bäst om verkar vara förnekelse. Jag är glad över att jag sakta men säkert tagit bort sträng efter sträng och en vacker dag vill jag stå framför en öppen spis och bränna upp den sista kaffeveden som finns kvar.

Hört och läst så mycket att jag inte riktigt litar på min kreativitet. Under stunder då min hjärna har alldeles för mycket fritid dyker några ord eller meningar upp. Ofta är det bara rapparkalja, men ibland känner jag att en enkel mening kan sammanfatta mina känslor.

Har en rädsla för att berätta om tankarna för världen ifall jag nu skulle ha stulit dem. Har tagit steget att börja skriva här, så nu tar jag nästa. Detta är vad som dök upp i mitt inre runt lunch:  Bli vän med ditt forna jag, så att du kan älska dig själv som du är idag.

april 15th, 2021|

Sömn och framtidshopp

Jag har sovit mer och bättre under veckan som varit än jag gjort på många år. Min sömn har alltid varit förfärlig. Mina tonår och den första tiden som ung vuxen var präglade av konstant trötthet. Stundtals är jag ofantligt trög och självdestruktivt nog så kan jag även vara envis i att fortsätta med negativa mönster, eller i att vara lat och inte ordna för mig så att det mest basala fungerar.

Men nu(äntligen!) så har jag gett efter för att jag inte är speciell och förtjänar samma komfort som alla andra. Mitt lilla sängbås är inte klart ännu, men väldigt funktionellt. Sov i ungefär 12 timmar i förrgår. Helt overkligt, jag som i vanliga fall får ut en sisådär 5 timmar kvalitetssömn per natt.

Det har hänt andra bra saker. Vågade mig på ännu ett havsbad, satte upp nya gardiner, har inte rökt några cigg, och annat fint. Det har varit tufft ganska länge och jag har aldrig känt att det kan bli bättre, inte på riktigt. Nu är jag säker på att det faktiskt blir bättre. Ångesten kommer och går under dagarna, tvivel, osäkerhet. Även en massa bra känslor börjar komma upp till ytan.

Min terapeut tycker att jag verkar ha ganska bra koll på läget, så just nu har vi inga tider bokade utan tar det om det börjar gå sämre. Det går helt enkelt ganska bra.

PS. Jag övar ju på att vara vuxen och provar mig fram i både kök och hem. Gjorde ett försök med att panera kyckling. Gör inte det, blir inget bra! XD

april 9th, 2021|

Högtid inställd på grund av fruktan

Jag glömmer bort högtider. Eller snarare förtränger dem.

Har haft svårt att analysera mitt beteende ,som vanligt. De senaste två veckorna har jag gått ner mig rejält samtidigt som jag varit uppskruvad och spattig. Provat det vanliga så gott jag orkat: träning, möten, vänner, självreflektion, m.m. Först nu jag  kan känna ett lugn egentligen. Lätt att se varför. Tror det är av gammal vana jag blir sådan här. Likadant är det antagligen för de flesta som vuxit upp i hem med fattigdom och psykisk ohälsa.

När jag bodde i Stockholm så gick jag i en fantastisk  gruppterapi hos mansjouren. Jag har den platsen att tacka för mycket och terapiledaren likaså. Han sade en gång, att vi alla gör vårt bästa i alla tillfällen. Och det tror jag helhjärtat på!

Även när mina föräldrar var sina sämsta jag, så gjorde de så gott de kunde. Dåliga förutsättningar går i arv och jag klandrar dem inte för att jag just nu har svårt för högtider. Men det sätter sina spår…

Avundsjuka  och bitterhet föll över mig när de andra barnen berättade om hur de skulle fira högtider med släktingar. Över presenter de skulle få, eller resor som skulle göras. Jag ljög ofta ihop en historia när vi skulle berätta vad vi gjort under sommaren.  Skämdes så över var jag kom ifrån. Fanns ingen hoppfull förväntan.

Men det blir bättre! Om jag inte tar till flaskan eller på annat sätt plockar upp de negativa mönster jag lärt mig. Har varit nykter ett tag nu och kommer fortsätta vara det även denna  högtiden.

Är väldigt häftigt att få uppleva våren, hur världen vaknar till liv, från ett annat perspektiv. Det är på detta vis jag återbetalar skulden jag har till mitt inre barn. Genom bullbaket igår (blev väldigt mycket bättre denna gången btw), brädspel med vänner, kramar från de jag håller kär och så mycket mer som gör mig glad på riktigt.

Jag hade lite svårt att få ur mig detta under veckan som var, så förstår att det blir lite konstigt. Men om du läser detta och liksom jag är mer rädd än förväntansfull inför högtider, så säger jag bara: Snyggt jobbat! Vi överlevde även denna gång.

april 6th, 2021|

Dålig energi och återfall

Vid skrivande stund är det fredag efter löning. Under veckan har det varit lite krånglig att komma loss till handling. Inte gått ner i det avgrundsdjupa hålet, men motivationen till en del saker tog stryk. Misstänker att jag är lite uppe i det. Varje natts sömntimmar blir färre. Hjärnan går snabbare, kroppen blir segare, tankarna är dimmigare och flackar runt. Koncentration och fokus flyger sin kos. Sköter mig inte särskilt bra i allmänhet. Fördragna gardiner, snabbmat, undvikande. Har tagit mig till jobbet, men även det har gått sådär. I måndags så orsakade jag en översvämning ungefär 5 minuter innan jag skulle gå hem. Varannan vecka jobbar jag kväll och slutar då klockan 00:00. Med svetten rinnande och stress i sinne, stämplade jag ut 45 minuter sent. Helt enkelt ingen bra början.

En bra grej är att jag nu går emot mina instinkter genom att berätta om det. Tidigare har jag känt en sådan skam att det varit svårt att erkänna. En annan bra sak är att jag återigen lever rökfri. Tog mig ett återfall på 3 paket de senaste 3 veckorna. När jag tar mig ett återfall så letar jag efter en snuttefilt, men varje cigg smakar blä. I jakten på tröst tänder jag nästa, och nästa, och nästa. Men det ger mig ingenting. Har jag tur så ger morgonciggen en liten kick. Men det är aldrig nog…….Jaja, upp på hästen igen. Denna vecka har jag varit rökfri och önskar förbli det.

mars 29th, 2021|
Korta fakta

Namn:
KRISTOFFER SVENSSON
Ålder: 31
Bor: Hällevadsholm
Aktuell med:
Här kommer ni få vara med när någon med lång historia av depression, ångest och beroende bryter tystnaden, för att med hjälp av andra finna Vägen framåt.

Det är vi som är Balansbloggarna
Ansök om medlemskap
Till toppen