Har alltid trivts bäst med hösten. Det är något i luften och naturen byter skepnad. Hela världen likaså, på ett vis. En del börjar redan nu tappa modet, de vet att en vinterdepression troligen väntar runt hörnet. Andra, exempelvis jag, kan äntligen slappna av. Ett mörkt moln av social press som legat i luften sedan de första knopparna dök upp, har äntligen flugit sin kos. Ingen bjuder med mig till stranden, till stan eller andra liknande äventyr. När löven faller av träden så förväntas det väldigt lite av en. Pressen från omvärlden är som lägst, och då trivs jag!
Nu är det inte hösten jag planerat avhandla och inte heller sommaren/semestern. Ifall jag skriver om min semester kommer jag troligen vara tvungen till konstlad och tillgjord lättsamhet. Vilket jag är så förbannat dålig på, ända sedan barnsben har oförmågan stuckit ut. Stundtals skrattar jag åt roliga katt/hundvideos men för det mesta så kopplar jag inte. Som om jag föddes utan vissa av de komponenter alla andra verkar ha. När Lunarstorm, helgon, facebook, m.m Gjorde intåg i mina vänners liv så försökte jag hänga på trenden, i slutändan var allt bara teater från min sida. Vilket är orsaken till att jag inte går att finna på sociala medier idag. Orkar inte göra mig till längre. Med det sagt så vill jag skriva av mig lite om en jättestor händelse som stundtals är enormt lättsam och fjantig. Om en sak som hände under min semester…
Jag har adopterat en katt.
Nordens djupaste och tätaste mörker har blivit en nyans ljusare, Från svart hål till vanta-svart. Och det tack vare ett litet lurvigt väsen som numera bor hos mig. Det är så mycket som varit fel i mitt liv, så länge. På vägen har jag förlorat mig själv och en del av min själ. Att vara så delad har blivit vardag, jag kunde inte se det. I min halva vardag har jag hittat på ursäkter. Ursäkter som höll mig kvar och gjorde allting värre. En del av ursäkterna löd: “jag kommer inte kunna var hemma tillräckligt”, “det passar inte just nu”, “Jag vill kanske resa någonstans”. Som den mästerliga skitsnackare jag är, har jag ändå sått ett frö inom min närmsta krets. Genom att nämna lite här och var att det börjar bli dags för mig att skaffa ett djur så målade jag in mig i ett hörn. Det var dags för mig att sluta snacka och börja trolla, därför gick jag emot min konstant negativa magkänsla och mitt tvivel. Därför stod jag utanför dörren till djurens vänner två dagar innan semestern skulle börja.
Efter några om och men så satt jag bakom ratten med en hundbur bredvid mig. Leah är en ganska stor katt, så en vanlig kattbur är svår att få in henne i. Leah har haft flera ägare tidigare och på katthemmet så vantrivdes hon. För henne bestod dagarna mestadels av att gömma sig för de andra katterna, växlat med att hon pryglade upp en eller två. Så det var ingen som tog med sig henne hem. Det fanns många sociala katter som hade varit mer än uppskattade hos vilken barnfamilj som helst. Redan innan besöket hade jag bestämt mig för att den katt som behövde mig mest skulle få komma med hem. Hos mig skulle Leah få vara ifred, det visade sig vara precis vad hon behövde. Det är något som händer i oss människor när en mindre varelse i behov av omtanke dyker upp i våra liv. Hos mig har delar jag länge saknat åter lagts på rätt plats. Att Leah flyttade in visade sig vara precis vad jag behövde.
Det fanns förberedelser inför att Leah skulle vara skygg till en början. Likaså var jag förberedd på att hon skulle skrika hela vägen hem. Ingen av farhågorna stämde. Under färden hem så var hon endast nyfiken på vad som hände utanför buren. Efter att jag ställt ner och öppnat buren här hemma var hon snabbt på upptäcktsfärd i sitt nya hem. Fem minuter senare spann hon högt och mös hos mig.
Det finns inte så mycket mer att säga om saken egentligen. Jag har haft en lurvig inneboende i kanske två månader nu och skulle mörda för henne. Även om Leah hellre klöser i mattor än brädor, sprider kattsand överallt, morrar åt grannkatten, Dunsar runt under nattens mörkaste timmar. Alla jäkla tvivel är bortblåsta och jag är definitivt en lite muntrare människa numera, tack vare en liten varelse som behövde mig.