Nutid: 

Så känns det, som att jag skriker mig hes för att de som behöver veta kan förstå hur jag mår – men de hör inte. Eller så lyssnar de inte. Vill inte höra.

Jag kämpar med energibalans och att få orken att räcka till. Jag är på arbetsträning, nu vill de att jag hoppar upp i tid – fördubblar den. Jag har sagt det sååå många gånger – min kropp och min hjärna slår bakut när jag pressar mig själv för hårt. Jag får bakslag efter bakslag – jag känner mig full, och sen bakfull. Jag förlorar balansen, får huvudvärk, mår illa och starka smärtor i kroppen. Jag berättar detta för dem gång efter gång, men varje gång är det som att jag berättar något nytt, och det försvinner i intet lika fort som jag sa det. Det händer igen just nu. Det är så vansinnigt frustrerande. Hur ska man kunna läka när de som behöver förstå vad som händer med mig inte kan höra det jag säger? 

Två månader in i min sjukskrivning blev jag inskriven på stress-rehab. Där fick jag olika insatser – jag fick gå på vattengympa, sjukgymnastik, samtal, jag fick gå en kurs som hette “anding och avslappning” där jag fick lära mig att andas. Lära mig på nytt, jag hade liksom glömt bort hur man gjorde för att få ner andetaget djupt i magen – mitt andetag fastnade i övre delen av lungorna. Dessutom fick jag gå i en “utmattningsgrupp” där vi fick lära oss mer om vad som händer rent fysiologisk vid utmattning, vi pratade om symptom och om den typen av beteenden som ofta är bakomliggande faktorer vid utmattning.

Beteenden som perfektionism, hög prestation osv. Jag förstod nog inte riktigt just där och då att jag presterade mig igenom stress-rehab. Min hjärna tog allt som vi pratade om som en utmaning att göra det till perfektion (eller att på ett perfekt sätt INTE göra vissa saker). Jag lyckades liksom prestera i övningen att sluta prestera. Min version av imperfektion var perfekt. Det var nog ett konststycke i sig att jag lyckades göra så utan att varken jag själv eller behandlarna riktigt märkte det.

Tiden på stress-rehab var dock väldigt viktig för mig, och jag har kommit till insikter långt senare kopplat till det vi pratade om då. En del saker tog helt enkelt längre tid att landa.

För mig var det flera saker som var viktiga. En var att vi fick lära oss om sjukdomen ur ett vetenskapligt perspektiv. För mig har det varit otroligt viktigt att kunna sätta fingret på att det som händer “inte är så konstigt för när X händer så sätter stressen igång, för min hjärna har skadats på detta och detta sätt, så därför blir reaktionen så kraftig osv osv”. Att det fanns evidens på det som hände. Det var inte bara något diffust – eller som en läkare uttryckt sig under min resa “du har ju ont i själen” (!!!???) Nej, jag har inte bara lite ont i själen, det finns en helt logisk evidensbaserad förklaring – för den som är redo att lyssna.

En annan viktig del för mig var samhörigheten i grupp. Att inse att det inte bara är jag. Det hände inte bara mig. Att veta att andra förstår utan att jag behöver förklara. För så är det, hur mycket någon än försöker förstå och sätta sig in i hur det är att hamna i utmattning så kommer de aldrig kunna göra det. Jag förstod inte ens själv fastän jag var där.

Jag trodde då att jag visste vad trötthet innebar, men det gjorde jag inte då, inte ännu. Det lärde jag mig ca 8 månader senare – när jag hamnade i min andra akutfas. Men med om det i ett annat inlägg. Att slippa vara ensam i upplevelsen var viktigt, och den känslan är en av anledningarna att jag hamnat här på bloggen, att jag valt att berätta. För kanske finns det någon som läser som också har tappat bort sin identitet i en utmattning, någon som känner sig ensam och vilsen. Till dig vill jag försäkra; Du är aldrig ensam. Du är inte svag. Du är värdefull och fantastisk precis som du är.

Jag har turen att ha hundar i min närhet som jag kan låna och gosa med, de hjälper mig också att gå ut på promenad när det tar emot för mig att gå ut på egen hand. 

Idag har jag promenerat med 8-åriga Estelle – världens goaste Siberian Huskey – vi gick en tur i snö och skog.

Det blev dagens dos av mindfulness.

Det var i januari 2017 som jag hamnade i min första akutfas. Stressen hade byggts upp under lång tid och trots att min läkare propsat på sjukskrivning flera månader tidigare så vägrade jag. Jag hade inte tid att vara sjukskriven – vem skulle då ta hand om allt? Nä det går då rakt inte för sig. 

I januari 2017 så bestämde sig min hjärna för att nu var det nog. Jag var på min arbetsplats och kände inte igen personerna där. Jag kunde för mitt liv inte minnas samtal som ägt rum dagen innan. Jag skulle räkna igenom en handkassa och förstod inte hur man räknar plus och minus. (För att sätta detta i perspektiv är matematik något jag alltid varit bra på, denna typ av beräkning som detta handlade om kunde jag hantera vid 5 års ålder. Men plötsligt hade jag ingen aning). 

Jag blev hemskickad på dagen, och därefter sjukskriven för Utmattningssyndrom.

Mycket från den här perioden är väldigt dimmiga och fragmenterade minnen, mycket är för alltid förlorat. Men ett par saker som jag minns specifikt är dessa:

• Min sambo hade lagat mat – en gryta av något slag. Han hade ställt fram tallrikar på bänken bredvid grytan och sa varsågod. Jag stirrade på maten. Jag förstod inte hur jag skulle få den varma maten från kastrullen till tallriken – jag skulle ju bränna mig om jag tog med handen. Och kladdig skulle jag bli också. Jag blev stående där, tittade förvirrat. Jag fick inte ihop det. Min sambo såg detta – sträckte sig efter en slev som hängde helt synligt på redskapsrännan ca 40 cm ifrån mig och satte ned den i grytan. Då förstod jag. 
• Min pappa fyllde år, jag ville köpa en bukett tulpaner till honom. Jag visste att han tyckte om tulpaner. I affären gick jag till blommorna och blev stående och tittade oförstående på dem. Tulpanerna såg inte alls fina ut, de var alldeles skrynkliga och konstiga. Vad de gamla? Vissna? Jag minns att jag gick fram och tillbaka och letade efter en present, för de där skrynkliga fula tulpanerna kunde jag ju inte köpa. Jag gick tillbaka till växtavdelningen och tänkte att istället för tulpaner så var ju ett äppelträd ett helt rimligt alternativ för uppvaktningen. Jag var ännu inte helt säker, jag gick några varv till, passerade de fula tulpanerna säkert 5 gånger till innan jag förstod; de fula skrynkliga tulpanerna var inte tulpaner – det var rosor.

Nu i efterhand kan jag skratta lite åt dråpligheten i det, men när det hände var det inte roligt. Det var en extremt skrämmande upplevelse att inse att hjärnan inte längre fungerar som vanligt. Det var en skräckupplevelse att tro att jag höll på att förlora förmågan att tänka logiskt. Var det såhär livet skulle bli?

Precis det intalade jag mig själv under lång tid när stressen tog mer och mer överhanden och kroppen började ta stryk. Jag tänker inte gå in i detalj (inte nu iallafall) i omständigheterna jag var i när jag hamnade i min första akutfas i utmattningen, jag kan bara nämna att jag hade massor av stressorer både på arbetsplatsen och privat. På alla fronter var det saker och situationer som låg utanför min kontroll men som påverkade mig starkt. Jag plågades av känslan att inte räcka till, varken hemma eller på jobbet.

Förutom själva känslan av stress och brist på kontroll som blev upptakten till mitt insjuknande så var några av mina tidiga symptom (som jag själv la märke till, troligen hade kroppen och hjärnan försökt skicka varningssignaler långt innan): 

• Sömnsvårigheter. Jag hade svårt att somna, jag vaknade och låg och grubblade och “problemlöste” på nätterna, och när det väl var dags att vakna och gå upp- då kändes det som att jag blivit överkörd av en långtradare. Kroppen skrek av trötthet.
• Näsblod. Innan detta kunde jag nog räkna antalet gånger jag blött näsblod genom livet på ena handens fingrar, och då var det nog oftast ett resultat av t.ex en fotboll i ansiktet. Plötsligt var näsan som en kran och det började forsa blod i tid och otid, en period nästan dagligen.
• Blixtrande huvudvärk. Jag kallade det för migrän, men det har aldrig blivit diagnostiserat. Det kunde komma plötsligt och oannonserat – skärmljuset från datorn trängde in och skar genom huvudet, det svartnade framför ögonen, eller så rubbades synen så att det jag försökte fokusera på liksom flimrade. Detta följdes ofta av illamående. Ibland stängde jag inte mig en hel dag i ett mörkt rum och ville inte öppna ögonen.

Trots allt detta så fortsatte jag men mitt mantra “jag är bara lite trött – det blir bättre sen”. Nu i efterhand är det obegripligt hur jag kunde fortsätta att pusha mig själv trots detta, men det låg nog i min natur. Jag var van vid att klara allt, prestera, leverera. 

Jag fortsatte jobba i samma omfattning i några månader till trots detta. Nu kan jag ibland undra vad som hade hänt om jag lyssnat på min kropp redan då. Om jag kunde vänt måendet innan det brakade helt och hållet. Det spelar ju egentligen ingen roll, jag kan inte förändra det som hände, bara lära mig av det. Jag kan nu, flera år senare, punktmarkera denna typ av symptom och ta dem på allvar. Istället för “jag är bara lite trött” så tänker jag “nu har det blivit för mycket – nu behöver jag backa” – för ärligt talat, det enda vi gör när vi pushar oss själva för hårt är att lägga krokben för oss själv. Det är ingen som tackar oss när vi brukar våld på oss själva för att uppfylla orimliga krav – tvärtom.

Anna version 1.

Min hjärna var som en wettex-duk – uppsugningsförmågan var enorm – allt fastnade.

Jag lärde mig nya saker med enkelhet, och jag mindes allt. Hade koll på allt. Var en sån person som ville se och förstå helheten i allting, för då blev det logiskt för mig – och då blev det till kunskap inpräntad i min hjärna. Min hjärna hade alltid processer igång som jobbade med att skapa förbättringar, strukturera, organisera – allt till perfektion.

Jag kunde göra hur mycket som helst, det fanns ingen gräns för hur långt jag kunde pusha mig om det behövdes. Jag kunde hålla 1000 bollar i luften samtidigt och det var aldrig något som föll bort. Stenkoll på allt. Alltid.

Förutom att jag jobbade mer än heltid så engagerade jag mig i massa andra olika projekt och organisationer ideellt. Mina dygn verkade ha 40 timmar snarare än 24, och det där med att sova – det kunde man ju göra nån annan gång..

Jag reste runt världen, träffade nya människor överallt, var med, umgicks, upplevde. Jag kröp runt inne i pyramider, hoppade från flygplan, fridök med hajar, klättrade i berg och trängdes på nattklubbar. Jag älskade det! Mötet med det nya var mitt bränsle. Jag jobbade – sparade pengar – och sen reste jag. Nattflyg och nattbussar var mina favoriter, för då slösade man inte dagar på att transportera sig = effektivitet.

Jag älskade musik – jag spelade, sjöng, gick på konserter och arrangerade festivaler. Jag reste till andra länder för att gå på spelningar med band jag gillade. Det fanns inga gränser för vad jag kunde göra.

Jag hade alltid massor av saker på gång och jag orkade med allt.

…tills den dagen när allt brast. Den dagen hjärnan och kroppen fick nog. Den dagen då allt slutade fungera. Den dagen när hela min identitet föll samman och allt jag visste om mig själv inte längre var sant. Den dagen jag tappade mig själv. Den dagen när Anna version 1 dog.

RIP Anna version 1.