Senaste 18 timmarna har mitt stress-system varit i totalt påslag. Igår kväll kom jag över information om något som kan starkt påverka min ekonomi (negativt) framöver, och det tog en millisekund för mitt system att växla upp på högsta möjliga nivå. Iskyla spred sig genom hjärtat-bröstkorgen-magen och ut i alla delar av kroppen och panikattacken var ett faktum. Jag hyperventilerade och skakade av frossa. Katastroftankarna kom igång direkt. Alla värsta tänkbara scenarion spelades upp i min hjärna, och amygdala – hjärnans drama queen – matades och växte och tog över. ’Nu kommer allt gå åt helvete – Nu faller allt samman – Det är såhär det slutar’. 

Det finns ingen annan verklighet när det händer, det finns just då ingen rimlighet i att försöka tänka att ’det är inte säkert att det blir så’. När den initiala paniken lugnat sig lite så försökte jag upprepa för mig själv: ’jag vet inte – det är inte säkert – ta reda på fakta först’ men det kunde inte lugna mig, inte då. Jag somnade tillslut av ren utmattning, sov oroligt, och när jag vaknade några timmar senare så kom den isande kylan direkt tillbaka och manifesterade sig i kroppen, inte lika våldsamt intensiv, men ändå där. 

’Ta reda på fakta – information är det enda som kan sakta ned amygdalas framfart’. Jag gjorde precis det, eller försökte, jag har inte klarhet i det ännu, och de som kan svara är lediga i 2 veckor till. Så jag måste hålla ut, försöka lugna ner hjärnan och nervsystemet. Försöka samla ihop spillrorna av mig själv – för när paniken kommer så försvinner kroppen iväg utanför dess gränser. 

En av mina strategier för att lugna ångest har varit att sätta mig i badkaret och spola vatten över mig själv. Jag låter vattnet hjälpa mig att definiera var kroppen börjar och slutar. Men nu kan jag inte göra det. Badkaret är borta. När huset stamrenoverades för några veckor sedan så valde jag dusch istället. Dagar som denna så ångrar jag det valet otroligt mycket. 

Att släppa taget har varit en av mina svårigheter. Jag har alltid hållit kvar känslor, prylar, personer. Jag härbärgerar massor och tillslut blir det tungt. En övning som min boost-bok föreslår är att “rensa i ditt hem” – att göra av med sånt som man inte behöver. Teorin är att varje sak som du äger tar upp energi, tar upp en del av ditt fokus. Jag har verkligen tränat på att pryl-rensa. Jag blev också illa tvungen när det började närma sig dags för stamrenovering här hemma och jag behövde tömma stora delar av lägenheten. Och faktiskt – det kändes så himla skönt! Jag gjorde utmaningar till mig själv hur många saker jag skulle göra mig av med varje månad osv. Det blev en lek.

Men sen är det det andra – det man bär med sig inombords. Känslor, minnen osv. Tänk vad mycket energi allt det där som ligger någonstans inom dig och gnager tar upp! Nyligen hamnade jag i ett läge där jag behövde förbereda mig själv på att släppa taget om en person i mitt liv. Då skrev jag ett manus på en yoga nidra – en avslappningsövning – med just det temat: att släppa taget om det som inte längre tjänar dig. 

Så jag tänkte dela med mig av den nu, för kanske finns det någon därute som känner att det kan vara dags att rensa litegrann inombords. Välkommen att lyssna på min inspelning av övningen på soundcloud

https://soundcloud.com/anna-bjoerk-741587212/yoga-nidra-slaeppa-taget

Gott slut och gott nytt!

När man är sjuk, och har varit det en längre tid, så är det enda man verkligen önskar sig att få känna sig helt frisk igen. Jag vill ha mer ork, jag vill kunna göra allt jag vill göra (och en del av det jag måste/borde också så klart) utan att få ont i hela kroppen, jag vill känna ren glädje (inte den sorten som har en slöja av oro över sig) jag vill känna mig lugn och trygg, slippa ångest. Jag vill känna längtan efter nya spännande upplevelser – inte panikartad ångest över tanken på att resa någonstans. Det finns så mycket jag önskar mig.

Men ändå, i allt det här så känner jag inte att jag önskar jag “fungerade som jag gjorde förut – innan”. Det gör jag ärligt talat inte. Delar av hur det var önskar jag absolut, men inte allt, inte helheten. Hade allt varit så bra förut så hade det inte blivit såhär. Jag tror jag har lärt mig förhålla mig på ett annorlunda sätt till situationer som bryter ner, jag tror jag är bättre på att agera på ett mer hållbart sätt – och det vill jag inte vara utan. 

Ett verktyg jag använt under den här resan är att fokusera på tacksamhet, inte på ett överdrivet sätt – jag behöver absolut inte vara tacksam för allt hela tiden, det är mer än ok att vara frustrerad, förbannad eller vad som helst – men jag försöker se om det finns något gott som kommit ur det onda. Därför kan jag på något konstigt sätt känna tacksamhet för allt den här sjukdomen lärt mig. Jag kan känna tacksamhet till att min kropp lär mig sätta gränser när jag inte riktigt klarar det på egen hand – även om jag samtidigt önskar att jag kunde slippa smärtan just när det händer. 

Så, det här med att känna sig helt frisk blir en komplicerad önskan – för jag behöver uppenbarligen hjälp att bromsa in och backa. Jag får nog försöka göra önskelistan lite enklare;

Kära tomten,

I år önskar jag:

*att mina vänner och familj får må bra och att jag får träffa och prata med dem så mycket jag orkar

*att mina fåglar får må bra

*att jag tar hand om mig själv på ett bra sätt och unnar mig saker

*att jag får dansa, yoga och träna vattengymnastik

*att jag får sova lugnt och tryggt

Jag tror att det är det jag behöver för att inte bara känna mig frisk – utan att också kanske kunna få bli det igen.

Det har varit en tuff period för mig, så jag beställde en “Self Love” – kortlek. Den levererades idag. Jag drog ett kort och tappade nästan andan – det träffade rakt in i mig. 

Det är så sant – jag är helt vansinnigt stark som överlevt allt jag varit med om. Det får jag aldrig glömma. Jag vet att jag kanske inte är stark i andras ögon – tvärtom så finns det nog många som tänker precis tvärtom om mig – att jag är svag som hamnat här, som inte kommit ur det ännu. Svag som inte kunnat “bita ihop och rycka upp mig”. De som tänker så vet ingenting. 

Det är vad jag vet är sant som är viktigt. Jag är stark. Det är sanningen.

När man försöker återhämta sig från utmattning så ska man räkna med bakslag – dagar och stunder då det känns som att alla framsteg man gjort försvinner. Det är ju inte sant, men det kan verkligen kännas så och det kan vara svårt att hantera. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så började jag min återhämtningsresa med att försöka prestera mig igenom den – vara “duktig” på att göra framsteg. Sanningen är att när man gör så så lurar man sig själv. När man fortsätter prestera i allt man gör så fortsätter man att mata stressmonstret. Jag satte upp mål för mig själv – mål att uppnå för att må bättre. Men det fungerade inte som jag hade tänkt, för varje gång jag hamnade i bakslag och upptäckte hur långt det var kvar till målen jag satt så kändes det som ett fruktansvärt nederlag. Det tog lång tid, men tillslut landade jag i att jag inte kan sätta upp mål på det sättet. Jag kan inte fokusera på att uppnå någonting. Det enda jag skulle fokusera på var att varje dag ta hand om mig själv på ett sätt som gör att jag känner mig hel igenom hela dagen – det kunde innebära att jag ibland behövde släppa taget om allt som jag tänkt göra, för just den dagen kanske det jag behövde var något helt annat. Mitt fokus behövde vara att varje dag ta hand om mig själv på ett sätt som gör att jag mår så bra som möjligt.

Sedan jag kom till den insikten så har jag blivit bättre på det. Jag har inte hört min egen inre kritiker som klankat ned på mig för att jag t.ex. inte orkat gå ut med soporna. Jag lärde mig att ge mig själv beröm när jag prioriterade vad jag verkligen behöver för att må så bra som möjligt – just nu, just idag.

Men nu, senaste veckorna har jag hamnat i bakslag efter bakslag. Jag försöker gå upp i tid på arbetsträningen och mig kropp och min hjärna är rent utsagt förbannade på mig. Kroppen gör så ont att jag vissa dagar knappt kan röra på mig, hjärnan känns ibland som en hopsmält geléklump som inte vill fungera, andra gånger är den så uppe i varv att det kokar över och brister. Det bästa sättet jag kan förklara hur det känns när det blivit för mycket, när jag hamnar i bakslag, är att det är som att jag blir riktigt full, kroppen följer inte min vilja, jag tappar kraft och balansen kommer bakfyllan – huvudvärken, illamåendet, smärta i varje liten del av kroppen. Och så överkänsligheten – känslan att hela världen håller på att rasa ihop över mig. Maktlöshet. Förra veckan hade jag några sådana dagar när det räckte med att någon frågade “hur är det med dig?” för att jag skulle bryta ihop och falla i tårar. Gång på gång frågar jag mig själv – till vilken grad ska jag bruka våld på mig själv? Vad är rimligt? 

Det har blivit otroligt tydligt för mig senaste veckorna att ju sämre jag mår desto sämre blir jag på att göra saker för min egen skull. När jag som mest behöver ta hand om mig själv – då är det som allra svårast.

För exakt en vecka sedan satt jag i ett samtal och storgrät p.g.a. att jag var så trött. Jag sa precis detta, att det är svårare för mig att prioritera mig när jag blir så slut. Jag sa att “ikväll SKA jag vara med på yogan” (onlineyoga med en av mina favoritlärare), vad hände? Jag var inloggad i klassen, men med kameran avstängd. Yogaklassen fortgick på min skärm, men jag klarade inte av att förflytta mig från soffan till yogamattan. Det jag mest behövde var så nära men ändå så oändligt svårtillgängligt. Ikväll ska jag göra ett nytt försök – ikväll kanske jag i alla fall lyckas rulla ut mattan.