Två månader in i min sjukskrivning blev jag inskriven på stress-rehab. Där fick jag olika insatser – jag fick gå på vattengympa, sjukgymnastik, samtal, jag fick gå en kurs som hette “anding och avslappning” där jag fick lära mig att andas. Lära mig på nytt, jag hade liksom glömt bort hur man gjorde för att få ner andetaget djupt i magen – mitt andetag fastnade i övre delen av lungorna. Dessutom fick jag gå i en “utmattningsgrupp” där vi fick lära oss mer om vad som händer rent fysiologisk vid utmattning, vi pratade om symptom och om den typen av beteenden som ofta är bakomliggande faktorer vid utmattning.

Beteenden som perfektionism, hög prestation osv. Jag förstod nog inte riktigt just där och då att jag presterade mig igenom stress-rehab. Min hjärna tog allt som vi pratade om som en utmaning att göra det till perfektion (eller att på ett perfekt sätt INTE göra vissa saker). Jag lyckades liksom prestera i övningen att sluta prestera. Min version av imperfektion var perfekt. Det var nog ett konststycke i sig att jag lyckades göra så utan att varken jag själv eller behandlarna riktigt märkte det.

Tiden på stress-rehab var dock väldigt viktig för mig, och jag har kommit till insikter långt senare kopplat till det vi pratade om då. En del saker tog helt enkelt längre tid att landa.

För mig var det flera saker som var viktiga. En var att vi fick lära oss om sjukdomen ur ett vetenskapligt perspektiv. För mig har det varit otroligt viktigt att kunna sätta fingret på att det som händer “inte är så konstigt för när X händer så sätter stressen igång, för min hjärna har skadats på detta och detta sätt, så därför blir reaktionen så kraftig osv osv”. Att det fanns evidens på det som hände. Det var inte bara något diffust – eller som en läkare uttryckt sig under min resa “du har ju ont i själen” (!!!???) Nej, jag har inte bara lite ont i själen, det finns en helt logisk evidensbaserad förklaring – för den som är redo att lyssna.

En annan viktig del för mig var samhörigheten i grupp. Att inse att det inte bara är jag. Det hände inte bara mig. Att veta att andra förstår utan att jag behöver förklara. För så är det, hur mycket någon än försöker förstå och sätta sig in i hur det är att hamna i utmattning så kommer de aldrig kunna göra det. Jag förstod inte ens själv fastän jag var där.

Jag trodde då att jag visste vad trötthet innebar, men det gjorde jag inte då, inte ännu. Det lärde jag mig ca 8 månader senare – när jag hamnade i min andra akutfas. Men med om det i ett annat inlägg. Att slippa vara ensam i upplevelsen var viktigt, och den känslan är en av anledningarna att jag hamnat här på bloggen, att jag valt att berätta. För kanske finns det någon som läser som också har tappat bort sin identitet i en utmattning, någon som känner sig ensam och vilsen. Till dig vill jag försäkra; Du är aldrig ensam. Du är inte svag. Du är värdefull och fantastisk precis som du är.