Precis det intalade jag mig själv under lång tid när stressen tog mer och mer överhanden och kroppen började ta stryk. Jag tänker inte gå in i detalj (inte nu iallafall) i omständigheterna jag var i när jag hamnade i min första akutfas i utmattningen, jag kan bara nämna att jag hade massor av stressorer både på arbetsplatsen och privat. På alla fronter var det saker och situationer som låg utanför min kontroll men som påverkade mig starkt. Jag plågades av känslan att inte räcka till, varken hemma eller på jobbet.
Förutom själva känslan av stress och brist på kontroll som blev upptakten till mitt insjuknande så var några av mina tidiga symptom (som jag själv la märke till, troligen hade kroppen och hjärnan försökt skicka varningssignaler långt innan):
- Sömnsvårigheter. Jag hade svårt att somna, jag vaknade och låg och grubblade och “problemlöste” på nätterna, och när det väl var dags att vakna och gå upp- då kändes det som att jag blivit överkörd av en långtradare. Kroppen skrek av trötthet.
- Näsblod. Innan detta kunde jag nog räkna antalet gånger jag blött näsblod genom livet på ena handens fingrar, och då var det nog oftast ett resultat av t.ex en fotboll i ansiktet. Plötsligt var näsan som en kran och det började forsa blod i tid och otid, en period nästan dagligen.
- Blixtrande huvudvärk. Jag kallade det för migrän, men det har aldrig blivit diagnostiserat. Det kunde komma plötsligt och oannonserat – skärmljuset från datorn trängde in och skar genom huvudet, det svartnade framför ögonen, eller så rubbades synen så att det jag försökte fokusera på liksom flimrade. Detta följdes ofta av illamående. Ibland stängde jag inte mig en hel dag i ett mörkt rum och ville inte öppna ögonen.
Trots allt detta så fortsatte jag men mitt mantra “jag är bara lite trött – det blir bättre sen”. Nu i efterhand är det obegripligt hur jag kunde fortsätta att pusha mig själv trots detta, men det låg nog i min natur. Jag var van vid att klara allt, prestera, leverera.
Jag fortsatte jobba i samma omfattning i några månader till trots detta. Nu kan jag ibland undra vad som hade hänt om jag lyssnat på min kropp redan då. Om jag kunde vänt måendet innan det brakade helt och hållet. Det spelar ju egentligen ingen roll, jag kan inte förändra det som hände, bara lära mig av det. Jag kan nu, flera år senare, punktmarkera denna typ av symptom och ta dem på allvar. Istället för “jag är bara lite trött” så tänker jag “nu har det blivit för mycket – nu behöver jag backa” – för ärligt talat, det enda vi gör när vi pushar oss själva för hårt är att lägga krokben för oss själv. Det är ingen som tackar oss när vi brukar våld på oss själva för att uppfylla orimliga krav – tvärtom.