Det var i januari 2017 som jag hamnade i min första akutfas. Stressen hade byggts upp under lång tid och trots att min läkare propsat på sjukskrivning flera månader tidigare så vägrade jag. Jag hade inte tid att vara sjukskriven – vem skulle då ta hand om allt? Nä det går då rakt inte för sig. 

I januari 2017 så bestämde sig min hjärna för att nu var det nog. Jag var på min arbetsplats och kände inte igen personerna där. Jag kunde för mitt liv inte minnas samtal som ägt rum dagen innan. Jag skulle räkna igenom en handkassa och förstod inte hur man räknar plus och minus. (För att sätta detta i perspektiv är matematik något jag alltid varit bra på, denna typ av beräkning som detta handlade om kunde jag hantera vid 5 års ålder. Men plötsligt hade jag ingen aning). 

Jag blev hemskickad på dagen, och därefter sjukskriven för Utmattningssyndrom.

Mycket från den här perioden är väldigt dimmiga och fragmenterade minnen, mycket är för alltid förlorat. Men ett par saker som jag minns specifikt är dessa:

  • Min sambo hade lagat mat – en gryta av något slag. Han hade ställt fram tallrikar på bänken bredvid grytan och sa varsågod. Jag stirrade på maten. Jag förstod inte hur jag skulle få den varma maten från kastrullen till tallriken – jag skulle ju bränna mig om jag tog med handen. Och kladdig skulle jag bli också. Jag blev stående där, tittade förvirrat. Jag fick inte ihop det. Min sambo såg detta – sträckte sig efter en slev som hängde helt synligt på redskapsrännan ca 40 cm ifrån mig och satte ned den i grytan. Då förstod jag. 
  • Min pappa fyllde år, jag ville köpa en bukett tulpaner till honom. Jag visste att han tyckte om tulpaner. I affären gick jag till blommorna och blev stående och tittade oförstående på dem. Tulpanerna såg inte alls fina ut, de var alldeles skrynkliga och konstiga. Vad de gamla? Vissna? Jag minns att jag gick fram och tillbaka och letade efter en present, för de där skrynkliga fula tulpanerna kunde jag ju inte köpa. Jag gick tillbaka till växtavdelningen och tänkte att istället för tulpaner så var ju ett äppelträd ett helt rimligt alternativ för uppvaktningen. Jag var ännu inte helt säker, jag gick några varv till, passerade de fula tulpanerna säkert 5 gånger till innan jag förstod; de fula skrynkliga tulpanerna var inte tulpaner – det var rosor.

Nu i efterhand kan jag skratta lite åt dråpligheten i det, men när det hände var det inte roligt. Det var en extremt skrämmande upplevelse att inse att hjärnan inte längre fungerar som vanligt. Det var en skräckupplevelse att tro att jag höll på att förlora förmågan att tänka logiskt. Var det såhär livet skulle bli?