🌞

Nu är det äntligen vår, på alla sätt och vis, inte bara enligt almanackan.

Jag har märkt att jag liksom många med psykisk ohälsa, mår bättre under den här tiden.

Idag åkte jag med min sambo ett ärende till Mariestad eftersom vi fått en tid på sjukhuset.

Passar på att ta en promenad i hamnen, strosa omkring och njuta av dagar som dessa.

Passar även  på att besöka glassmagasinet. Önskar fler dagar som dessa.

/Malin

Här kommer min lilla reflektion…

Att det är Corona tider är ju ett stort problem för alla. Men påverkar det oss med psykisk ohälsa extra mycket?

Det är frågan som jag ställde mig häromdagen. Vården är extra ansträngd i nuläget och det är svårare att nå fram till den. Oro i världen, oro hos oss alla. Kanske extra hos de som redan lider av oro och ångestsjukdomar. För egen del har detta inte påverkat mig så mycket. Självklart följer jag rekommendationerna kring detta. Har däremot inte fått ökad ångest.

/Malin

Mitt samtal till akutpsykiatrin blev en stor besvikelse och fick mig att må sämre.

Ringde till akutpsykiatrin idag, eftersom jag har börjat må mkt sämre. Det blev två samtal med olika sköterskor. Kvinnan som jag först pratade med ifrågasatte i princip varför jag ringde. Hon avbröt mig när jag berättade. Tyckte också jag skulle vända mig till mobila teamet som jag tillhörde. Jag lade på och ringde dit. Tyvärr var det stängt. Då ringde jag tillbaks till akutpsykiatrin. Fick prata med en man, han avbröt inte men tyckte också jag borde vända mig till mobila teamet. Jag sa att det var stängt. Han beklagade men sa att jag skulle ringa dit imorgon istället. Då frågade jag vad de hade att erbjuda på akutpsykiatrin. Han sa att man kunde få stödsamtal men inte prata med läkare, då måste man ha remiss.

Tycker att det systemet verkar brista. För det första heter det Akut… psykiatri och då ska man väll inte känna sig bortmotad innan man knappt hunnit säga något. Dessutom kan man inte i ett Akut läge få en remiss eftersom vuxenpsykiatrin inte har öppet senare än 16.00.

När man har en psykisk sjukdom så är det en sjukdom likt andra, där kan man få akut hjälp vid behov. Man ska inte straffas för att sjukdomen råkar vara psykisk. Hade hoppats att Sveriges sjukvård kommit längre i detta. Man ska inte bolkas fram och tillbaka utan hjälp i ett så utsatt läge.

Mådde som sagt sämre än innan jag ringt. Det är ingen vård. Har också varit med om dåligt och oförstående bemötande innan. Men det finns bra också. Väldigt bra. Beror på vem man talar med.

Hoppas på en bättre utveckling även för oss med psykisk ohälsa. Vi är ju på väg med mycket inom detta trots allt.

/Malin

Ett nytt år har börjat och för mig  innebär det nya möjligheter att nå mål, att komma vidare. Ett av mina mål är ett vanligt, att träna mer. Detta år känner jag känsla av att  jag kan lyckas. Jag har gått ner mycket i vikt och förra halvåret tränade jag redan en hel del. Tycker förövrigt mycket om delmål. En anledning är att hela målet ibland kan kännas för mäktigt. Risken är då stor att målet förblir just ett mål för mig. Dvs det blir inte genomfört utan mer som en dröm jag har vill  kunna genomföra men inte lyckas .

Ibland är mina delmål mindre ibland mer omfattande. Ofta beroende av min energi. Jag har delmål i det mesta jag gör för att komma igång med dessa. Särskilt under min a perioder av depression. Det kan innebära att när jag motionerar, sikta på en plats i horisonten, till exempel  en lyktstolpe, eller en parkbänk.

Sedan springer jag ända fram till just den parkbänken  tills jag hittar ett nytt delmål också beroende av min energi. Jag tar  ofta en dag i taget. Gjorde detta särskilt i början av mitt sjukdoms utbrott. På senare år, allt eftersom jag blivit mer stabil i mitt mående klarar jag att se över en längre period, att planera.

Vinsten av motion har jag fått uppleva en del genom åren. När jag gick gymnasiet tränade jag  som mest. Sprang  mycket, flera mil/vecka. Under åren som följt har jag inte alltid orkat träna. Jag fick mycket medicin ett tag. Så många sorter att jag till slut inte kände att de gjorde stor skillnad vilken som hjälpte mig blev svårt att ha koll på när de var så många. Märkte till sist bara att jag blev väldigt trött. Senaste halvåret har jag också kunnat dra ner på mina mediciner och mår ändå bra. Hade som mest sju sorter, stämningsstabiliserare, ångestdämpande och antidepressiva. Nu har jag två sorters medicin en stämningsstabiliserare och en antidepressiv och mår ganska bra, känner ingen försämring måendemässigt jämfört med då jag fick mer medicin. Den har bidragit till att jag kommer iväg på mina promenader och joggingrundor.

Tror dels att träningen har bidragit till att det jag  kunnat sätta ut mediciner, samtidigt även att min ökade energi gjort det möjligt att orka börja med träning igen. Under vissa perioder i min sjukdom har jag behövt och kanske kommer att behöva mer medicin. Tycker personligen att medicinska utvärderingar  är viktig att göra  i vården. Det som hjälper mig nu kanske inte är samma medicin/mediciner som är bäst för mig nästa år. Detta har jag nu erfarit själv eftersom de 2 mediciner som jag tar idag verkar göra mitt mående minst lika stabilt som de  7 sorter jag fick för några år sedan. Men det är viktigt att man bestämmer detta tillsammans med sin läkare. Annars kan vården få svårt att utvärdera och göra uppföljningar som ju är en förutsättning för att kunna hitta rätt behandling.

/Malin