Otaliga gånger har jag blivit kallad “strulpelle”. Ni känner antagligen igen typen. Utåt sett så är jag en clown, oftast. Men det är också något oroligt över mig, som visar sig mer och mer ju närmare en kommer. Jag är omtryckt av barn och om jag får säga det själv så är jag ganska bra på att inta rollen som lekfarbror. Däremot kommer jag troligen aldrig ha några barn själv. Jag har nästan alltid en partner på g, men ingen förväntar sig att gå på mitt bröllop. Jag är intressant för att jag haft alla möjliga (och omöjliga) jobb, men ingen förväntar sig att se mig som chef. Ni fattar. För många är jag ett mysterium och en gåta som det är roligt att samtala om. “Hur kan han bara hoppa sådär mellan jobben, partners, hobbys, boenden?” Den frågan har jag själv haft svårt att ge svar på. I min resa emot självkännedom har jag nog kommit en bit. “Strulpellar”(och strulmajor) är nog ett enklare ord som beskriver oss individer som inte är särskilt duktiga på leva, utan istället blivit specialister på att överleva. Och det är precis det jag gör just nu, överlever. Vardagen och livet börjar närma sig, vilket skrämmer och gör mig lamslagen. Nåja, det är ett framtida problem. Vi börjar med det enkla.
Att koka soppa på en spik.
Jag flyttade från Stockholm till Uddevalla i september. Jag flydde från väldigt mycket och jag är enormt tacksam för att en vän lät mig bo på hans soffa till jag hittade något eget. Vilket är stort av honom eftersom jag är ett väldigt osäkert kort. Inte minst då jag har stora skulder och de flesta hyresvärdar inte vill ta i mig med tång. Men så skedde något helt otroligt och det efter endast en månad av ivrigt bostadsökande.
Den godhjärtade person som numera är min hyresvärd gav mig en chans,
så sen december förra året är jag Hällevadsholm-bo. Jag har inte många ägodelar och bygger långsamt upp min bostad. Men det lilla jag har hittills är mer än vad jag någonsin lyckats bygga upp. Det finns inga tavlor på väggarna och mycket är kvar att göra, men det är bara jag som står på kontraktet. En bra dag så känns detta faktum fantastiskt och till och med de dåliga dagarna kan jag vara nöjd med min lilla etta.
Min sänghörna. Ett pågående projekt som jag tror kommer bli ganska bra. När mina vänner hjälpte mig att få hem lite saker efter min första runda på Ikea, sade de att jag hade en månad på mig att få upp sängen från golvet innan det officiellt blev en pundarkvart. Jag höll tiden med en hårsmån! Stolen som sticker fram är den jag sitter i just nu.
Inga stolar inköpta ännu, men det kommer!
Har nyligen köpt bordet och valde ett som var stort, med möjlighet till förlängning inför framtida besök av vänner. Nu bor jag ju visserligen en bit bort, ser ändå fram emot att få spela brädspel här en dag.
Mitt lilla, lilla och röriga kök. Mitt förra egna boende bestod av ett avskärmat gästrum och hade noll matlagningsmöjlighet. Aldrig hade jag trott att det kunde vara så tillfredställande och roligt att laga mat!
Förutom att bygga mitt hem så spenderar jag större delen av min vakna tid på jobbet. Vilket i sig är ganska ointressant, jag jobbar för att leva. Mer intressant är kanske att jag spenderar hela arbetspass med att lyssna på podd om psykisk hälsa. När jag kommit hem och hoppar i säng så fortsätter jag läsa om det. Det är helt enkelt mitt nuvarande dille och jag har spenderat de senaste månaderna med att bada i allt som har med ämnet att göra. Insikt efter insikt om mig själv, mitt liv och mitt beteende kom som ett brev på posten. Vilket i sin tur ledde till att jag fick en panikångestattack och kraschade totalt. Sjukskrev mig och åkte sedan hem. Har varit hemma i en vecka vid skrivande stund och är återhämtad nog för att återvända till jobbet imorgon. Under sjukskrivningsveckan så har jag hunnit med att besöka min terapeut 2 gånger. Den senaste tiden har vi diskuterat huruvida jag är ett så kallat bokstavsbarn. Väldigt kortfattat så fick jag höga poäng på screeningen vi utförde och jag väntar nu på svar från öppenpsykiatrin.
Det går helt enkelt framåt och jag väljer att vara positiv större delen av dagen. Även om jag vaknar med ångest och en grundkänsla av depression, så ser jag det inte som ett nederlag. Även en “strulpelle” som jag kan åstadkomma bra saker. Det tror jag helhjärtat på, även om mitt sinne ofta vill övertala mig om motsatsen. Jag kan nog bli ganska bra på det här med att leva även jag.