Jag tycker träna är tråkigt. Jag vet, man ska inte tycka det eftersom nyckeln till bra hälsa oftast ligger i att vi håller oss i form. Det stämmer. Det är logiskt och ingen raketforskning. Problemet när jag är i mörkret, är inte att fatta att jag mår bra av träning. Inte heller att jag inte orkar rent fysiskt. Problemet är att det är meningslöst.

Missförstå mig rätt här. Det är självklart inte meningslöst men i en hjärna som inte ens orkar finna en mening med existensen… Träning kanske inte är vad man klarar i det stadiet? Dagens stora mål är kanske att ta sig upp ur sängen? Tvätta sig? Äta något? Inte skada sig?

Det är som att träningen och en själv befinner sig i två helt olika världar just då. Jag har fullt upp med att hantera den ena. Att ta mig till den andra och göra dom sakerna har en lång resa emellan sig. Den långa stigen dit är tyvärr osynlig för folk, stegen känns som att gå i knädjup snö och allt inbäddat i en tjock dimma av meningslöshet. Varje centimeter gör motstånd. Jag vill dit! Tro mig! Jag måste först bara ta mig upp på ett knä i den här världen först. Jag älskar känslan av ett avklarat träningspass eller promenad. Det får mig att må bra över mig själv.

Jag har haft en bra dag idag. Jag snörde på mig skorna och gick ut och promenerade i solen. Jättefin vårdag! Jag gjorde de vanliga rutinerna innan genom att försöka förhala och komma på andra saker som behövdes (läs: ”behövdes”) fixas innan.

Det är ju helt nödvändigt att gå ner med en tomkartong till källaren och då samtidigt leta efter de där andra fina vandringskängorna jag köpte för tre år sen. Jag har ett par superbra vinterkängor framme nu som jag går i men jag måste ju ta fram de andra också innan jag kan gå ut, eller hur? Även fast de saknar skosnören. Jag kan ju inte gå ut utan en termosmugg med kaffe heller så det måste ju bryggas också.

Efter någon timmes förhalande kom jag i alla fall ut. Jag gick en vända ner mot Rosendals slott och satte mig på en bänk ungefär halvvägs och gick sen hem.
Det fanns en tanke att gå hela vägen till slottet men jag har lärt mig att lite motion är bättre än ingen. Den tanken är faktiskt inte dum. Då kan jag misslyckas men vara duktig ändå.

Faktum är att jag hade varit duktig även om jag inte ens kommit ut. Fusk? Nej. Jag är expert på att sätta upp mål som jag sen misslyckas med för att det sen känns för mycket. För stort för att ens försöka eller den här: om jag inte försöker så kan jag inte heller misslyckas. Känns den igen?

Jag har ett bra knep där: Ha kvar målet men dela upp det i många små delmål, etapper. Många! Målet eller projektet var ju att gå ut och promenera till slottet. Om jag hade haft en dålig dag hade jag sett ett stort och oövervinnerligt projekt och troligtvis ställt in allt. Det misslyckandet hade i sin tur fått mig att må ännu sämre.

Prova det här istället: Delmål 1– plocka fram vandringskängorna. Delmål 2– brygg promenadkaffet. Delmål 3– plocka fram lämpliga kläder. Där kanske orken tar slut. Det gör inget! Istället för ingenting har du gjort TRE delmål! Nu kan du sätta dig i soffan och dricka promenadkaffet där istället. Imorgon när du ger dig på projektet igen har du redan delmål 1 och 3 klara dessutom! En promenad kan alltså bestå av kanske uppåt tio små delmål. Du måste inte orka alla på en gång. Inte ens på samma dag.

Nu står mina fina och osnörda kängor i hallen och påminner mig om att jag vann tre små segrar istället för att trycka ner mig för ännu ett misslyckande. Bra va?