Sakta sakta börjar minnena från alla år inom psykiatrin blekna och komma längre bak i minnesbanken.
Jag är inte rädd för dom längre inte rädd att jag ska hamna där igen när jag får stunder när allt inte är på topp.
Ni vet de där stunderna då livet känns lite tungt som det gör för alls ibland.

Jag kan inte ändra det som varit de åren är en del av mig som format mig till den jag är idag och inget jag vill ha ogjort. Minnena och spåren av de åren kommer aldrig försvinna helt då jag då och då påminns över en del biverkningsskador jag fick i samband med vissa läkemedel jag åt.
Jag kommer få leva med att min blåsa är skadad att jag måste gå på toa lite oftare då min blåsa inte fungerade som den skulle vid flera tillfällen under de åren.
Dels av biverkningar och dels av den stress jag levde i under de åren.

Jag har lärt mig leva med det och lärt mig hantera det även om det inte är roligt och något jag helst skulle vilja slippa.
Jag har också lärt mig leva med att jag då och då blir hjärntrött och ibland kan känna mig trög tänkt.
Men håller jag mig till mina rutiner som jag var inne på i förra inlägget, lyssnar på mig  tar mig tid för återhämtning så är det inte något större problem.

Som jag skrev i början jag vill inte ha de åren ogjorda men de är passerade nu och placerade långt långt bak i minnesbanken. Nu fortsätter jag forma mig lär mig mer om mig själv varje dag vårdar min skörhet känslighet ömt den som var avstängd den som jag vågade plocka fram och möta och se som något fint 🌟

 

Hoppas ni får en fin helg, jag hoppas ️ ska titta fram så jag får ta mig en skön skogspromenad och fota lite med mobilen 🤗