Jag låg inne på en psykiatrisk avdelning, jag var mitt upp i en psykos. 11/11 kl. 11:00 detta magiska datumet då skulle jag få några koder inne på avdelningen. (trodde jag i min ”verkliga” fantasi) Jag skulle rädda världen mot allt ont och vända till gott. Vacker tanke, men det var bara en tanke och psykosen bekämpades med stark medicin. Kvar fanns så småningom bara en depression. En illaluktande, vidrig, kletig depression som bara förde med sig negativa tankar främst om mig själv som person inget eget värde alls.
Men…
Saker och händelser kan förändras och det sista som överger människan är hoppet. Att aldrig sluta tro att det går att förändra. Men det är bara jag och du och ni som kan bestämma er för den förändringen, inga vänner inga anhöriga endast vårt beslut. Att bryta tankemönster från dinosaurier uråldriga tänkande som vi alla har mer eller mindre ibland, att byta ut negativa tankar till positiva med bra stöd och redskap, det är fantastiskt.
Men…
Det tar tid om man är skör och nedsatt av olika anledningar. Och detta är nästan det som är mest frustrerande att det tar tid och när man är på ”gång” är man oftast ganska skör och många behöver skynda långsamt.
Idag 11/11 kl. 11:00 skall jag föreläsa och detta kallar jag min egen revansch mot det hårda livet, jag ser det som att jag fått en chans och jag gör allt för att leva mitt liv fullt ut trots min bipolära diagnos typ 1. Men jag är vaksam och försöker vara lyhörd men det är inte helt enkelt när min energi är stark.
/A