Har du någon gång varit med om att en annan person hittat på något som du inte sagt eller förvridit sanningen?
Jag tror det hänt oss alla någon gång.
När det hänt mig under åren då jag inte mått så bra i själen, så ”jädrar” drog hela systemet igång, katastroftankarna var ett faktum, vem berättar hen detta för, det stämmer inte, vilka katastrofala tankar och följder det kunde ge.

Min man och jag blev ”utsatta” för denna händelsen för några veckor sedan. Jag fick samtalen till mig så det är jag som har försökt att reda ut det. Det fina med detta felaktiga påstående är att både jag och min man vet vad vi sagt och förklarat ingående för att inte det skulle bli några missuppfattningar. Ändå hände det.

Skillnaden denna gången är att jag har en trygghet inom mig. Och jag är ganska okänslig vid tanken: vem kan hen ha berättat det för. Det kan jag inte påverka bara fortsätta känna mig trygg och hela tiden har jag talat om vad jag sagt samma rätta påstående. Hen ville spela ut oss mot tredje part.

För några dagar sedan ringde hen och var ”from som ett lamm” hen sa att allt ordnat upp sig. Vi förstod inte så mycket mer än att hen hade nog rett ut sina problem.

Reflektioner:

* Trist att bli anklagad för något man ej sagt. Oförskämt att göra så mot en annan människa.

* Fantastiskt att känna tryggheten inom sig och våga tro på sig själv och sina förmågor. Nu hade jag ju dessutom stöd att vi var två.

* Är man skör i själen, kan en sådan här händelse dra igång mycket oro. Katastroftankarna sprider sig snabbt. Drar det igång är det klokt att prata med en person som har insikt och kan förklara att det handlar mer om personen i fråga än om dig och mig. Det är inte alltid lätt och se det från det perspektivet om man känner stark oro eller rädsla.

* Uppenbarligen så fann personen ro och kanske insikt vad han spridit, jag har självklart förlåtit honom men jag hoppas att han förklarat för tredje parten och har han inte gjort så kan jag inte påverka mer.

 

//När jag föreläser i mina öppna föreläsningar så kan titeln varat: LIVET. Som Balansbloggare är jag aktuell med: Jag bloggar om livet med eller utan diagnos. Jag tror att mycket går hand i hand. I min självbiografi har många människor hört av sig och skrivit att de känner sådan igenkänning och jag kan förstå det för jag lever ett ganska ”vanligt liv” men det är de sjuka tillstånden som jag vill berätta om för att ge kunskap till många av oss som lever med fördomar om så mycket.

Jag tänker ofta när jag tycker en person beter sig lite tråkigt:
Jag har ju ingen aning om varför, det finns givetvis en anledning, jag har lärt mig att inte döma så snabbt. Och då blir även jag trevligare i tonen och känns mindre hotfull till personen och det kan bli ett fint ”möte” och det är ju här man kan lära sig så mycket av varann i livet vi lever i.

Just nu när jag skriver om detta så får jag en längtan av att berätta ”live” inte digitalt. Jag vet att det är ett nödvändigt och bra verktyg nu i pandemin men…

Jag brukar känna väldigt mycket positiva vibbar i livet…men allt blev så fråntaget så omkullvält för oss alla. Jag vet man skall vara tacksam och nöjd med det man har men det kommer över en ibland.

När jag satt hos min frisör för ett år sedan och skulle ”piffa till mig” inför min föreläsning på SKV Psykiatrikongressen i Göteborg fick jag ett samtal att det var inställt, tre år av bokade föreläsningar allt bara raserades. Allt togs bort, då blir man ganska egoistisk i tanken. Det har blivit en del digitalt och en del filmningar. Men nu väntas något nytt spännande i maj månad.

I augusti väntas en spännande öppen föreläsning håll utkik.

Trevlig påsk alla.

/A