Jag skulle skriva om vägen tillbaka. Vägen tillbaka från 6 år av både psykiska och fysiska sjukdomar, motgångar och katjastrof. Tappat räkningen på alla diagnoser jag plockat på mig under dessa år: bipolär, utmattningssyndrom, ångestproblematik, Eds, srs, diskbråck… Tappat räkningen på alla människor jag förlorat på grund av självmord, överdoser, skilsmässor och annat skit.
Det tar aldrig slut.
Och jag kommer aldrig ta mig tillbaka.
Men jag lever än.
Jag kan gå.
Jag kan skratta.
Jag kan drömma.
Jag kan älska.
Jag kan älska som fan. Och det är dit min hjärna vill ta mig hela tiden när jag ska försöka tänka på något annat. Göra något annat; som att skriva om hur jag är överlycklig över att jag äntligen kunnat börja arbetsträna igen och hur jag verkligen älskar arbetsplatsen jag är på nu.
När jag ska skriva om hur jag kämpat så många år och vad jag gått igenom så spelar det ingen roll längre.
För jag kan fortfarande älska.
Mitt hjärta är till bredden fullt med kärlek; kärleken till mina helt fantastiska barn som får mig att orka kämpa och ger mig så mycket glädje, till mannen i mitt liv som fick mig att våga tro på tvåsamhet igen och gör mig så lycklig, till mina föräldrar som alltid finns här för mig och ger mig trygghet, till mina fantastiska vänner som alltid tror på mig och ger mig så många skratt och lyssnande öron…
Jag har kanske förlorat mycket. Ibland kände jag att jag förlorat allt. Många gånger höll jag på att förlora hoppet.
Men här står jag nu. Här står jag än.
Och som jag älskar det!
Jag är inte mirakulöst frisk, kommer aldrig bli. Men jag blir bättre på att lära mig hantera alla mina femtioelva diagnoser och sakta men säkert börjar jag återigen leva.
Istället för att bara överleva.
Kärleken övervinner allt.