Utanför mitt fönster råder ett poetiskt grådis, en novemberdimma som ramar in tillvaron som i en fransk film. Det enda som bryter tystnaden utanför är några gulna löv som sakta singlar genom luften.
Det är november, årets näst sista månad, och naturen saktar ned farten för att gå till vinterns vila.
Under lövverket i min trädgård gror det nya livet som ska komma till skott till våren. Då kommer ljuset tillbaka, och fåglarnas sång, då när allt vaknar till liv igen i den gröna explosionen.
Men inte nu, just nu är det stilla ro och alldeles tyst. Jag följer de singlande lövens dans genom luften och tänker att det finns något oerhört vackert med hösten. När allt myllrande liv tar en paus, finns det möjlighet att stanna upp och lyssna inåt. Vad säger min inre röst? Vad säger min längtan?
I den bubblande, sprudlande våren vill jag bara vara därute och känna in hur allt väcks till liv igen.
Då vill jag hoppa och dansa som barnen i vårbäcken och plocka de första tussilago och blåsippor som knoppas. Och sträcka mitt bleka ansikte mot den första vårsolen.
Men nu är det stilla runt mig, det doftar jord och våta löv och mörkret sänker sig därute.
Jag känner för att sätta mig ned i fåtöljen och lyssna till någons kloka tankar i en podd.
Eller läsa i en av mina många spännande böcker. Eller ringa upp en vän och prata om livet.
Bolla det som kommer upp och ta en varm kopp kaffe.
När naturen går i träda vill jag också göra det, stilla min själ med ett kulturellt uttryck, sluta mina ögon och kanske till och med slumra en stund.
En stjärnklar kväll tar jag med mig en kopp rykande het choklad och går ut. Omfamnas av den svarta sammetshimlen, förundras över att miraklet att jag finns och vila vackert i tanken på att det kommer en vår.
Men först väljer jag att göra som träden, varva ned, stilla mig i varsam vila. Det är ganska skönt ändå, och det är vad min kropp behöver just nu. Denna märkliga höst när vi behöver förhålla oss och tänka så tålmodigt vi kan på det som vi kan göra något åt. Och låta resten vara.