Idag var jag hos min läkare på besök. Det var ett bra besök men p.g.a.. av Corona pandemin var det ganska tomt på sjukhuset och det var ju bra iof..
Jag ska ta samma medicin dvs Pregabalin vid behov och min läkare tyckte det var kul att jag mådde så bra.
Vi pratade också kring detta med att skaffa barn innan 40. Det är något jag tänkt på och fortfarande funderar över. Jag vet att det är möjligt rent fysiskt och skulle kanske fungera även psykiskt sedan en tid tillbaks.
Har diskuterat detta med min läkare innan och det var en av anledningen till att börja trappa ut mediciner. Är orolig för barnets hälsa även om min läkare har många patienter som är bipolär typ 1 eller 2 som klarar barn. Jag har en ospec variant men jag vet ju att livet har varit tufft oavsett. Så det är en viss oro och medkännande för hur barnet skulle få det som jag även tvekar.
Att Adam också har en diagnos kan ju inte vara fördelaktigt rent genetiskt , men jag vet att han har många andra fina egenskaper. Han är barnkär och gillar att spela fotboll med min systerson som tycker att Adam är jätte rolig.
Jag känner däremot och har alltid känt ett stort ansvar och är rädd att misslyckas för saker jag tar mig för efter tidigare mer negativa livserfarenheter. En annan sak som gör mig tveksam är att jag vill ha en bra livssituation åt ett barn. Men det är ett mål och ett av det största mål jag har haft.
Vi har just börjat vårat samarbete i hemmet där vi hjälps åt båda två mera, jag med städning och Adam med ekonomin. Så vill gärna göra detta i ca ett år för att se att det håller och fungerar i längden. Det är också en avgörande faktor för mig i denna fråga.
Vi diskuterade diagnos och jag är ju ospecificerad bipolär som innebär att jag inte riktigt passar in i diagnoskriterierna för bipolär sjukdom med någon underkategori men samtidigt att det har förekommit depression och mer uppvaktade perioder Min läkare sade att hon dock var osäker på vad som kommit efter livshändelser eller om det är mer bipolär symtom. Själv har jag oftast känt att jag upplevt någon form av misslyckande till mina egenkrav innan jag mått sämre osv.
Min läkare menar att jag inte passar in i bipolär 1 eller 2 eller någon av dess underkategorier men samtidigt har ju mitt mående periodvis varit så jobbigt att inläggning på akutpsykiatrisk mottagning blivit nödvändning. I början under tonåren var det som värst jag kunde inte hantera mycket motgång alls utan tog överdoser och fick åka ambulans och magpumpas osv. Det var hemskt minns jag.
Jag har hursomhelst fått verktyg och livserfarenhet och känner mig starkare nu.
Läkaren frågade också hur jag kände med min identitet och detta är jobbigt för det är något jag tänkt på mycket.
Oavsett vilken diagnos jag har så var det bästa som hände idag ändå att jag ska få träffa en psykolog för att bearbeta mina minnen från mobbingen som jag fortfarande inte kan ”släppa”, samt från det destruktiva förhållandet som jag hade under gymnasiet med en man M……. som jag träffade 1 år i Skövde.
Jag tänker på det ofta fast det var nästan var 2 decennier sedan. Kändes som en fruktansvärd form av fortsättning efter min erfarenhet av mobbing och efter tiden på barn och ungdomspsykiatrin.
I början var jag mer arg på mig själv ,sedan var jag jätte arg på honom ett tag men nu måste jag gå vidare tänker jag.
Det enda jag oroar mig för är att jag bara var en av hans (offer) och att jag kunde stoppat något.
Men samtidigt blev läget så traumatiskt och konstigt att jag endast kunde fokusera på mig själv just då. Var även 19 år och hade inte så mycket livserfarenhet heller.
Så jag är glad att få chansen nu , kan ju endast bli bättre tänker jag och denna gång känner jag mig riktigt motiverad för dessa samtal. 🙂