Veckan innan jul började jag känna mig lite krasslig och det visar sig att jag åkt på influensan ,då både jag och sambon insjuknade med snuva, feber, ont i halsen och en rejält skrällande hosta.

De obligatoriska covidtesterna visade negativt, vilket var skönt men det blev en väldigt annorlunda jul och nyår för oss då vi höll oss isolerade och borta från alla nära och kära – för säkerhets skull.

Sambon kvicknade på sig före mig medans jag var helt orkeslös och däckad innan det vände första dagarna på det nya året. Misstänker att min UMS och hjärntrötthet kanske har något med att jag drabbades starkare av influensan än min sambo, men det är vad jag själv spekulerar i. Det är visserligen sant att immunförsvaret blir sämre när vi är i psykisk obalans så helt fel ute är jag nog inte.

Hursomhelst så kan jag inte direkt känna att det har varit någon jul eller nyår. Jag blev helt enkelt snuvad på det bokstavligt talat.

Nu idag, en bit in i januari, börjar jag känna mig krasslig igen och det känns så trist då det betyder att jag måste fortsätta ta det extremt lugnt samt skjuta fram rehabiliteringsaktiviteterna ett tag till. Håller tummarna att det vänder snart.

Jag tror att min kropp är rätt sliten just nu då det tar på kroppen att ”jobba i motvind” och då syftar jag på den icke samarbetsvilliga arbetsgivaren jag har.

Det digitala mötet med arbetsgivaren ställde jag in efter att ha haft ett möte med facket. Jag hade varken hälsan, energi eller lust att sitta i ett möte som inte leder till något konstruktivt då jag hade på känn att det inte skulle ge något positivt utan mer vara en uppföljare av deras bristande engagemang och en förlängning av deras tidigare obefintliga stöd och arbetsgivaransvar!

Vi är nu mitt uppe i en pågående uppgörelse då jag har bett om det. Har insett att arbetsgivarens felaktiga agerande bidrar enbart till att försämra mitt tillstånd och att det motverkar min habilitering.

Jag är värd mer än att bli behandlad på detta kränkande och ovärdiga sätt och vägrar vara en utav deras schackpjäser längre.

Jag hoppas verkligen att 2022 blir ett så mycket bättre år, inte bara för mig själv utan för oss allihop då jag vet att vi är många som är drabbade på ett eller annat sätt.

Att drabbas av psykisk obalans är tufft och inte blir det bättre av att det inte är något det pratas om. Att bli sjuk i fysiska sjukdomar är inte lika tabubelagt vilket i sig är rätt märkligt då allt som händer i vår kropp hänger ihop och inget utesluter det andra. Visst är det hemskt att vi nu är mitt uppe en pandemi som har skördat många liv men vi har många som lider i det tysta pga. psykisk ohälsa och även om dessa två inte går att jämföra så betyder det inte att psykisk ohälsa inte också måste tas på allvar- då det blir allt vanligare och det om något borde vara en varningsklocka.

Nu vill jag verkligen inte förringa allvaret med pandemin då den påverkar oss alla.

Alla har vi någon som har insjuknat i Covid 19 och för vissa får det förödande konsekvenser medan andra tillfrisknar. Pandemins alla restriktioner har verkligen inte underlättat för oss då det har ändrat våra levnadsvanor och våra sociala umgängen.

Ja, det skulle vara distanseringen då då jag personligen absolut inte har lidit utav att inte vara bland folk utan mer känt att det har underlättat för mig att inte känna mig så udda och utlämnad i o m den stimulikänslighet jag lider av. För mig personligen har det känts skönt att inte behöva vara social eftersom det dränerar mig på energi.

Men det är väl det enda då pandemin har ställt till det med mycket som har försvårat för mig i min rehabilitering. Min rehabilitering har verkligen varit en berg- och dalbanan.

Byten av rehabpersonal då folk slutar och byter jobb, rehabinsatser som har ställts in och läkarbesök som avbokats, svårigheter att boka in nya insatser samt svårigheten att få sjukresor att fungera som dem ska.

Jag är beviljad sjukresor med taxi då jag inte har energi eller klarar av den stimulipåfrestning att åka kommunalt till vissa av mina rehabaktiviteter och vissa turer har blivit inställda eller kraftigt försenade pga. brist på chaufförer.

Alla dessa avvikelser, som egentligen inte är några större incidenter, blir väldigt påfrestande för mig och min kropp då jag måste ställa om och försöka finna ett alternativ – ett alternativ som inte finns då UMS/hjärntröttheten har ”förintat” det för mig. Då kommer ”bakslagen” som brev på posten.

Är jag hemmavid så kan jag försöka återhämta mig och finna något lugnt alternativ eller helt enkelt sova en stund.

Värre är det om jag redan är iväg och måste försöka boka in ny sjukresa eller ta mig hem på annat sätt. Då är det lätt att jag överväldigas av situationen och måste verkligen kämpa för att härda ut tills jag har kommit hem där jag tillåter mig att ”krascha”.

Det syns ju inte på mig att jag är helt dränerad på energi samt att försöka beskriva hur det känns att vara energilös då i stunden är oftast omöjlig då det verkligen är som om ”hårddisken” strejkar och hänger sig.

I o m ”bakslagen väcks också ”fly- och fäkta -impulsen i min hjärna och fast jag rationellt och intelligent vet och inser att det INTE finns någon fara så skriker min hjärna ”Du måste härifrån, nu!” och jag får en känsla av att jag är i akut fara.

En väldigt obehaglig känsla som både triggar och dränerar.

Det jag kan försöka då är att jag lyssnar på lugn musik i hörlurar och verkligen försöker skärma av från omgivningen tills jag är hemma igen.

När jag läser det jag nu skriver så blir jag sorgsen då detta inte är jag.

Beskrivningen av denna ytterst känsliga och sårbara kvinna är ju inte den jag vill vara!

Jag vill ju vara den glada, spralliga, sociala och utåtriktad kvinnan som älskar att umgås med nära och kära och tycker det är spännande och kul att lära känna nytt folk och pröva på nya saker.Som vill vara delaktig,  omtänksam och en tillgång för min omgivning. Jag vill känna att jag kan ha många bollar i luften samtidigt och vara aktiv,flexibel,tolerant,explosiv och känna att jag lever fullt ut!

Jag vill känna mig stark och full av energi!

Jag vill inte vara begränsad och tvingas till denna sparlåga som jag jag måste förvalta och försiktigt ta hand om så att den varken slocknar eller flammar upp.

Jag vill inte ha denna konstanta värk, vara svag, skör och i beroendeställning .Jag vill verkligen INTE vara sjuk! Fuck UMS & Hjärntrötthet!

Så nu fick jag det ut ur systemet och jag brukar verkligen inte vara den som gnäller eller beklagar mig men på nått sätt känns det skönt att få det ur mig – en slags självrannsakan på nått sätt.

Att tillåta mig själv att vara less gör mig bara mänsklig.

Jag behöver inte vara tapper och hålla huvudet högt hela tiden. Det är OK att dippa, bryta ihop och sörja och tycka att livet inte är kul just nu.

Så länge jag kommer upp på fötterna igen och det gör jag om och om igen.

Visst, jag förstår att jag inte kommer att kunna gå tillbaka till mina gamla vanor för de var ju inte bra för mig men jag vill ju ändå hitta mig själv.

Min utmaning för detta år är att börja finna mig själv igen -en identitet där jag kan känna mig hemma som INTE riskerar mig att bli sämre i min UMS/hjärntrötthet .

En identitet som får mig att känna mig levande igen. Finna livsstrategier som är hållbara och psykiskt – såväl som fysiskt hälsosamma.

Hitta ett livsmönster som bottnar i att jag ska försöka leva utan ohälsosamma krav, prestationer eller risker för negativ stress så mycket jag bara kan.

Jag ska verkligen bli min egen bästa vän – det lovar jag mig!

Tack för att du läser det jag skriver och även fast jag inte har en aning om vad du tycker om det så är jag tacksam att du läser.

Förhoppningsvis kan det bidra till lite mer insikt, förståelse, tolerans och igenkännande kring psykisk obalans för det kan drabba vem som helst av oss. Ta hand om dig för DU är din egen bästa VÄN,

/ Maja