Det har nu gått några dagar sedan paniken slog till och tog grepp över min kropp, men känslan sitter kvar. En frätande kyla gör sig påmind i bröstet vid varje andetag – gör att jag vill hålla andan. Nervsystemet är på helspänn och utslaget på en och samma gång. Skakningar i händer och armar gör det svårt med allt finmotoriskt. Tröttheten har tagit grepp om mig.
Själva utlösaren till problemet har hanterats, i alla fall så långt jag kan. Jag har ställt samma fråga flera gånger med lite olika formulering för att säkerställa att jag får samma svar varje gång, så det inte blir något missförstånd – mer än så kan jag inte göra. Lita på att det stämmer. Men ändå är katastroftankarna där hela tiden, de förgiftar mig och letar efter allt tänkbart som kan gå fel. Allt som skulle kunna ställa till det. Jag vet ju att de är just det: katastroftankar, och borde kunna sortera bort dem, men ändå kommer tvivlet: “tänk om katastroftankarna har rätt”.
Katastroftankar är en vanlig biverkning av långvarig stress. Detta lärde jag mig för länge sen – på stressrehab. Jag vet att det är hjärnan som spökar. Jag vet att en stressad hjärna inte ser helheten, att en hjärna som levt i kamp- och flyktläge för länge förväntar sig att ALLT är hotfullt, och skapar reaktioner därefter. Jag har lärt mig identifiera dem och sätta ord på dem. Men jag har inte lärt mig stoppa dem, jag har inte lärt mig stoppa reaktionerna som orsakas av dem. Tiden mellan en övertygande katastroftanke och en fullskalig panikattack kan vara så kort. Jag hinner inte stoppa förloppet.
Kylan i kroppen sitter kvar. Kylan som gör att jag inte kan andas. Kylan som kommer med paniken. Det enda jag kan göra just nu är att “sitta still i båten” – vänta tills jag kan få helheten. Försöka att inte ta ut det värsta i förskott. Håll gärna tummarna för att det kommer att ordna sig.