Senaste 18 timmarna har mitt stress-system varit i totalt påslag. Igår kväll kom jag över information om något som kan starkt påverka min ekonomi (negativt) framöver, och det tog en millisekund för mitt system att växla upp på högsta möjliga nivå. Iskyla spred sig genom hjärtat-bröstkorgen-magen och ut i alla delar av kroppen och panikattacken var ett faktum. Jag hyperventilerade och skakade av frossa. Katastroftankarna kom igång direkt. Alla värsta tänkbara scenarion spelades upp i min hjärna, och amygdala – hjärnans drama queen – matades och växte och tog över. ’Nu kommer allt gå åt helvete – Nu faller allt samman – Det är såhär det slutar’.
Det finns ingen annan verklighet när det händer, det finns just då ingen rimlighet i att försöka tänka att ’det är inte säkert att det blir så’. När den initiala paniken lugnat sig lite så försökte jag upprepa för mig själv: ’jag vet inte – det är inte säkert – ta reda på fakta först’ men det kunde inte lugna mig, inte då. Jag somnade tillslut av ren utmattning, sov oroligt, och när jag vaknade några timmar senare så kom den isande kylan direkt tillbaka och manifesterade sig i kroppen, inte lika våldsamt intensiv, men ändå där.
’Ta reda på fakta – information är det enda som kan sakta ned amygdalas framfart’. Jag gjorde precis det, eller försökte, jag har inte klarhet i det ännu, och de som kan svara är lediga i 2 veckor till. Så jag måste hålla ut, försöka lugna ner hjärnan och nervsystemet. Försöka samla ihop spillrorna av mig själv – för när paniken kommer så försvinner kroppen iväg utanför dess gränser.
En av mina strategier för att lugna ångest har varit att sätta mig i badkaret och spola vatten över mig själv. Jag låter vattnet hjälpa mig att definiera var kroppen börjar och slutar. Men nu kan jag inte göra det. Badkaret är borta. När huset stamrenoverades för några veckor sedan så valde jag dusch istället. Dagar som denna så ångrar jag det valet otroligt mycket.