Anna version 1.
Min hjärna var som en wettex-duk – uppsugningsförmågan var enorm – allt fastnade.
Jag lärde mig nya saker med enkelhet, och jag mindes allt. Hade koll på allt. Var en sån person som ville se och förstå helheten i allting, för då blev det logiskt för mig – och då blev det till kunskap inpräntad i min hjärna. Min hjärna hade alltid processer igång som jobbade med att skapa förbättringar, strukturera, organisera – allt till perfektion.
Jag kunde göra hur mycket som helst, det fanns ingen gräns för hur långt jag kunde pusha mig om det behövdes. Jag kunde hålla 1000 bollar i luften samtidigt och det var aldrig något som föll bort. Stenkoll på allt. Alltid.
Förutom att jag jobbade mer än heltid så engagerade jag mig i massa andra olika projekt och organisationer ideellt. Mina dygn verkade ha 40 timmar snarare än 24, och det där med att sova – det kunde man ju göra nån annan gång..
Jag reste runt världen, träffade nya människor överallt, var med, umgicks, upplevde. Jag kröp runt inne i pyramider, hoppade från flygplan, fridök med hajar, klättrade i berg och trängdes på nattklubbar. Jag älskade det! Mötet med det nya var mitt bränsle. Jag jobbade – sparade pengar – och sen reste jag. Nattflyg och nattbussar var mina favoriter, för då slösade man inte dagar på att transportera sig = effektivitet.
Jag älskade musik – jag spelade, sjöng, gick på konserter och arrangerade festivaler. Jag reste till andra länder för att gå på spelningar med band jag gillade. Det fanns inga gränser för vad jag kunde göra.
Jag hade alltid massor av saker på gång och jag orkade med allt.
…tills den dagen när allt brast. Den dagen hjärnan och kroppen fick nog. Den dagen då allt slutade fungera. Den dagen när hela min identitet föll samman och allt jag visste om mig själv inte längre var sant. Den dagen jag tappade mig själv. Den dagen när Anna version 1 dog.
RIP Anna version 1.