För mig så går skuld, ångest och skam armkrok med varandra. Känslorna ägnar sig ofta åt en dans och när det händer blir jag förvirrad. Jag vet inte riktigt vad som är vad under perioder. Märker nu att identifikation av känslor också underlättar en separation av de tre. När de inte längre går i armkrok eller är i dans så kan också varje ursprung spåras.
Som vanligt vill jag inte lova för mycket, tror dock att en förändring i mitt inre är på gång. De runt mig säger att ett lugn har sänkts över min person. Håller med dem. Har inte blivit Jesus över natten, men det här med acceptans sjunker in mer och mer. En väldigt bidragande faktor är att jag började skriva här. Också att jag är ärlig med mina känslor inför andra.
Det kommer inget gott av att trycka ner eller skämmas för sina känslor. Tvärtom så är det då dansen sätter igång igen.
Det är som att trion av vänner dansar till tonerna av gamla minnen, personer vi har en gnisslig relation med, ilska som kommer med livet och allt annat som det egentligen innebär att vara människa. Det instrument som trion tycker bäst om verkar vara förnekelse. Jag är glad över att jag sakta men säkert tagit bort sträng efter sträng och en vacker dag vill jag stå framför en öppen spis och bränna upp den sista kaffeveden som finns kvar.
Hört och läst så mycket att jag inte riktigt litar på min kreativitet. Under stunder då min hjärna har alldeles för mycket fritid dyker några ord eller meningar upp. Ofta är det bara rapparkalja, men ibland känner jag att en enkel mening kan sammanfatta mina känslor.
Har en rädsla för att berätta om tankarna för världen ifall jag nu skulle ha stulit dem. Har tagit steget att börja skriva här, så nu tar jag nästa. Detta är vad som dök upp i mitt inre runt lunch: Bli vän med ditt forna jag, så att du kan älska dig själv som du är idag.