I år blir det en annorlunda jul för många men för andra människor blir det som tidigare år i ensamhet.
En del väljer ensamheten men långt ifrån alla tänker jag. Jag vill dela med mig av två annorlunda jular tidigare som satte starkt avtryck som vi är tacksamma att ha bakom oss.
Livet blir sällan som man trott det skulle bli.

För knappt 28 år sedan stod jag med båda mina händer inne i kuvösen på Östras intensivvårdsavdelning för små, små barn. Jag höll om vårt lilla barn detta var på självaste julafton. Jag kommer ihåg att jag kände vad är det för mening och rättvisa i världen. 1,5 kg litet barn vars lilla kropp täcktes av slangar och elektroder och ett nyopererat ❤️hjärta. Måtte du överleva vet jag att jag tänkte och tårarna rann ner för mina kinder. Då lade någon en hand på min axel, sköterskan sa du behöver inte vara ledsen. Här ligger bara friska barn de riktigt sjuka de har redan fallit ifrån. Jag svalde och tänkte på vad kvinnan sagt. Jag fick en styrka och tittade in i min lilla prinsessas rådjursögon. Vi fixar det här❤️

Med den här lilla berättelsen vill jag bara säga att i min natur har jag oftast varit glad och även om vi som så många andra har haft tuffa perioder har jag alltid haft ganska nära till glädje. Samt den tacksamhet och ödmjukhet inför livet vi kände och känner är oerhört stark. Jag har aldrig känt eller tyckt synd om mig själv för jag tycker att vi trots allt har det så bra. Och vi har lärt oss så mycket av livet och tar tillvara på dagarna krävts många års träning.

Men visst var det katastrof tankar och allt var i ett enda kaos runt katastrofsnittet när Jens höll på att förlora oss båda. Och den julen glömmer vi aldrig så annorlunda den julen blev.

För fem år sedan var det dessvärre dags igen, vi hade precis fått beskedet att vår äldsta dotter fått en cancerdiagnos och behövde omgående opereras. Vi var i chock och allt var kaos i tankarna. Jag minns att det var en kvinna som berättade för mig att man får inte mer tyngder på sina axlar än man kan bära. (Jag minns också att jag tänkte ”skitsnack” då hade jag väl inte tidigare hamnat på psyk. Som jag då såg som det värsta det mest förnedrande stället man kunde hamna på. Idag år jag tacksam att det finns och jag har accepterat att det var nödvändigt för mig då.

Hur klarat man allt detta?

Detta har varit så viktigt för mig, jag har skrivit om det tidigare i inlägg här i podden men det är så viktigt att dela med dig igen. Se nedan:

Dottern som insjuknade lärde oss:

-Om ni behöver tänka det värsta så tänk djupt på det i en liten kort stund men kom snabbt tillbaka.

Jag hade ett behov av att tänka djupt ganska länge vilket jag inte mådde bra av. Men detta var helt enkelt så himla bra för mig att begränsa mig. Tillåtet och tänka djupt en kort stund sedan åter till nuet!

Att känna: Tacksamhet, ödmjukhet inför oss själva är viktigt för mig utan att känna det egoistiskt, först efter det kan man ge mycket till andra. Att känna glädje är inte enkelt för alla och det krävs oftast träning. Det handlar inte om hur mycket eller hur lite vi är med om det handlar om vad vi gör med våra känslor och det som drabbar oss känslor som oro, rädsla och ångest. Jag har rädslor det har vi alla en del har mer andra har mindre. Mina rädslor hanterar jag lättare numera de finns men jag gör saker ändå. Jag låter inte mina rädslor och negativa tankar styra mig längre.

Jag vill önska alla en god jul och tänk på att vara snälla mot er själva. Det är många som håller av er och ni betyder mycket för andra även om ni inte alltid känner det och vet om det. Tag hand om er och skäm bort er med goda och generösa tankar. Börja med er själva. Det krävs mer träning för vissa mindre träning för andra men det är ta mej sjutton allas vårt eget ansvar det är ditt liv.

 

GOD JUL 🤶🧑🏼‍🎄🎅🤶