Jag är en snäll människa. Jag vill mina medmänniskors väl, och gör allt för mina närmaste.
Min mamma och pappa uppfostrade mig till att bry mig om. Att se och känna in andras behov var så lätt för mig. Som storasyster hade jag fått möjlighet att träna på detta. Att ta ansvar för andra, precis som jag tagit ansvar för mina småsyskon. Det är en god egenskap, som genererar mycket gott.
Men någonstans längs vägen glömde jag bort något väsentligt. Konsten att bry sig om sig själv.
Precis som flygvärdinnan instruerar resenärerna på planet under säkerhetsgenomgången, att trä på syrgasmasken på sig själv först innan man hjälper andra. Så fungerar det också med oss människor och den energi vi har till förfogande var och en. Om du vill ge till andra behöver du fylla på dig själv först, annars finns inget att ösa ur.
Den ansvarstagande flickan som var jag blev vuxen, mötte kärleken och bildade familj.
Först kom sonen, och några år senare föddes dottern. Hon visade sig vara av en annorlunda sort, åt inte som sin bror, ville inte krypa, var sen med att gå och sa inte många ord. När hon var hos dagmamman satt hon i sin egen bubbla och kom inte med i de andra barnens lek.
När dagmamman signalerade att hon ville att vår dotter skulle utredas förstod vi till sist att det var något som inte stämde. Efter två utredningar fick dottern sin autismdiagnos och vårt liv hade tagit en oväntad vändning. Att vara förälder till ett barn med särskilda behov tar mycket kraft och tid, särskilt därför att vårt samhälle inte är byggt för den som på ett eller annat sätt sticker ut eller ”inte är som andra”.
Ovissheten och oron för vår dotter som vi levt med under några år, hade tärt på mig. Det var inte heller enkelt att förena ett yrkesliv med den särskilda mammaroll jag fått. Som kommunikatör och journalist gick jag in och ut i osäkra anställningar under flera år. Den sammanlagda belastningen blev för tung. Signalerna om en stressad kropp och en trött själ hade kommit och gått under ett antal år.
Hjärtklappningen, panikångesten, gråtattackerna.
Helvetesåret när alla mina närmaste blev sjuka runtomkring och min pappa dog blev droppen.
Vart jag en såg fanns det någon som behövde mig. Sjukdom och sorg blev min vardagsmat.
Jag hade inte en chans att räcka till, jag lade bara i en extra växel och tog alla mina reservkrafter för att hjälpa dem jag älskade. Jag, den friska och starka.
Men plötsligt låg jag där på soffan och kunde inte göra mer för någon. Jag var slut, tömd, urlakad och översorgsen. Insikten om vad jag hade glömt kom där någon vecka in på sjukskrivningen, när jag börjat reflektera över vad som hänt. För första gången på många år fanns tiden att tänka många tankar kring mig själv, nu var tiden inne för att våga tänka tanken: Finns det möjlighet till ett annat liv där jag också får ta plats?