När man försöker återhämta sig från utmattning så ska man räkna med bakslag – dagar och stunder då det känns som att alla framsteg man gjort försvinner. Det är ju inte sant, men det kan verkligen kännas så och det kan vara svårt att hantera. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så började jag min återhämtningsresa med att försöka prestera mig igenom den – vara “duktig” på att göra framsteg. Sanningen är att när man gör så så lurar man sig själv. När man fortsätter prestera i allt man gör så fortsätter man att mata stressmonstret. Jag satte upp mål för mig själv – mål att uppnå för att må bättre. Men det fungerade inte som jag hade tänkt, för varje gång jag hamnade i bakslag och upptäckte hur långt det var kvar till målen jag satt så kändes det som ett fruktansvärt nederlag. Det tog lång tid, men tillslut landade jag i att jag inte kan sätta upp mål på det sättet. Jag kan inte fokusera på att uppnå någonting. Det enda jag skulle fokusera på var att varje dag ta hand om mig själv på ett sätt som gör att jag känner mig hel igenom hela dagen – det kunde innebära att jag ibland behövde släppa taget om allt som jag tänkt göra, för just den dagen kanske det jag behövde var något helt annat. Mitt fokus behövde vara att varje dag ta hand om mig själv på ett sätt som gör att jag mår så bra som möjligt.
Sedan jag kom till den insikten så har jag blivit bättre på det. Jag har inte hört min egen inre kritiker som klankat ned på mig för att jag t.ex. inte orkat gå ut med soporna. Jag lärde mig att ge mig själv beröm när jag prioriterade vad jag verkligen behöver för att må så bra som möjligt – just nu, just idag.
Men nu, senaste veckorna har jag hamnat i bakslag efter bakslag. Jag försöker gå upp i tid på arbetsträningen och mig kropp och min hjärna är rent utsagt förbannade på mig. Kroppen gör så ont att jag vissa dagar knappt kan röra på mig, hjärnan känns ibland som en hopsmält geléklump som inte vill fungera, andra gånger är den så uppe i varv att det kokar över och brister. Det bästa sättet jag kan förklara hur det känns när det blivit för mycket, när jag hamnar i bakslag, är att det är som att jag blir riktigt full, kroppen följer inte min vilja, jag tappar kraft och balansen kommer bakfyllan – huvudvärken, illamåendet, smärta i varje liten del av kroppen. Och så överkänsligheten – känslan att hela världen håller på att rasa ihop över mig. Maktlöshet. Förra veckan hade jag några sådana dagar när det räckte med att någon frågade “hur är det med dig?” för att jag skulle bryta ihop och falla i tårar. Gång på gång frågar jag mig själv – till vilken grad ska jag bruka våld på mig själv? Vad är rimligt?
Det har blivit otroligt tydligt för mig senaste veckorna att ju sämre jag mår desto sämre blir jag på att göra saker för min egen skull. När jag som mest behöver ta hand om mig själv – då är det som allra svårast.
För exakt en vecka sedan satt jag i ett samtal och storgrät p.g.a. att jag var så trött. Jag sa precis detta, att det är svårare för mig att prioritera mig när jag blir så slut. Jag sa att “ikväll SKA jag vara med på yogan” (onlineyoga med en av mina favoritlärare), vad hände? Jag var inloggad i klassen, men med kameran avstängd. Yogaklassen fortgick på min skärm, men jag klarade inte av att förflytta mig från soffan till yogamattan. Det jag mest behövde var så nära men ändå så oändligt svårtillgängligt. Ikväll ska jag göra ett nytt försök – ikväll kanske jag i alla fall lyckas rulla ut mattan.