Jag måste säga att det känns väldigt konstigt att vara hemma igen. Det är alltid jobbigt för mig att komma hem efter en resa och försöka hitta tillbaka till vardagen och de rutiner jag lämnat bakom mig, men just denna gång känns extra jobbigt. Det här äventyret var ju liksom inte färdigt ännu. Jag hade inte fått gå till Kanada. Vem vet om jag ens hade klarat det, men jag ville i varje fall få ge det mitt bästa. Nu togs valet ifrån mig och jag skickades hem med ett brustet hjärta.

Här på hemmaplan försöker jag och min sambo att leva så normalt som vi bara kan. Jag satt i karantän hemma i två veckor men mådde bra hela tiden och blev aldrig sjuk. Efter det gick jag tillbaka till mitt extrajobb på ett lager där vi packar matkassar åt alla som beställer hem sina matvaror – en bransch som verkligen blomstrar just nu. Vi beställer själva hem vår mat också, men i de fall där väntetiden är lång så beställer vi så att det packas åt oss men vi hämtar upp kassarna på plats. Resten av tiden lägger jag åt att söka mer jobb inför sommar och höst och bara försöka att inte tänka på hur jobbigt allt känns med min vandring. Jag vet att det inte är hälsosamt men just nu måste jag bara stoppa mig själv från att tänka för mycket på det – då jag bara bryter ihop totalt varje gång. Alla verktyg jag har lärt mig att använda i tidigare terapi och samtalsbehandlingar känns som bortblåsta och jag står tillbaka på ruta ett kring hur jag ska hantera denna sorg och brist på kontroll.

Jag försöker lägga fokus på de positiva sakerna. Att jag är frisk. Att de människor jag älskar också är friska och att jag har tur som faktiskt trivs (i vanliga fall) med att bara drälla på hemmaplan. Jag hoppas ni som läser också mår bra och att allt vänder snart så vi kan gå tillbaka, eller kanske framåt till ett “nytt” normalt i våra liv.

 

Kram,

Alexandra