När jag våren 2005 fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 3 så kände jag att det där var fel det stämde inte, men eftersom jag bara efter ett par dagar hade piggnat till lite väl fort efter en antidepressiv medicin så sa man från psykiatrins sida att det inte längre rörde sig om en ”vanlig” depression utan att det handlade om en bipolär diagnos.
Det var då jag fick diagnosen Bipolär sjukdom typ 3 och med den började resan som välkänd svårt sjuk patient inom psykiatrins värld på riktigt för mig. Det var läkemedel i en mängd olika kombinationer och konstellationer jag blev tillslut ett vandrande apotek och kände mig som en försökskanin då läkemedel sattes in för att lika fort bytas ut igen, jag tror att jag prövade över sjuttio olika läkemedel men inget fungerade utan gav mig den ena konstiga biverkningen efter den andra b.la fick jag problem med min sköldkörtel som gjorde att jag fick medicinera för den jag gick upp massa kilon i vikt. Oftast löste man biverkningsproblemen med just läkemedel mot biverkningar ja ni hör ju.
I takt med att mediciner sattes in och sattes ut så mådde jag sämre och sämre vilket ledde till att det blev många och långa inläggningsperioder inom den psykiatriska slutenvården både frivilligt men också under tvångsvård. Jag vet att jag vid något tillfälle på ett möte sa att detta kan inte stämma jag vill inte ha dessa mediciner men där lyssnade man inte på mig jag har senare kunnat läsa i min journal att det står att patienten vill inte ha mediciner men vi anser att hon behöver det.
Tillslut kände jag att de hör vad jag säger men jag har fel då gav jag upp rättade in mig i ledet och gjorde som de sa för jag hade ju ändå fel trots att de hörde vad jag sa. Men felet de gjorde var att de såg aldrig personen bakom skalet de satte sig aldrig ner och på riktigt lyssnade på mig utan istället såg de mig som en diagnos som skulle medicineras och behandlas till vilket pris som helst. Så hade jag det fram tills 2014 när jag började få nog av att ses som en välkänd patient inom vuxen psykiatrin i Borås som kanske aldrig skulle bli frisk.
Vid den tiden bodde jag sedan två år tillbaka på gruppboende jag trodde nog då att livet var kört var det så jag skulle sluta mitt liv som sjukpensionär på ett gruppboende för svårt psykiskt sjuka människor. Jag fick som sagt nog, jag var rejält trött på den fasta vårdkontakt jag hade då, på den öppenvårdsmottagning jag tillhörde jag fick aldrig något riktigt bra förtroende för den kontakten trots att jag hade gått där många år däremot så hade jag en läkare under många år som var fantastisk på många sätt, men kanske var det för att man såg mig just som en diagnos sa att jag faktiskt måste förstå att jag är sjuk som jag aldrig klickade med just den vårdkontakten.
Jag stod i alla fall på mig och fick efter lite tjat byta till en ny sköterska och vårdkontakt och helt plötsligt såg någon mig istället för diagnosen där började en del av den resan som gör att jag är där jag är i dag. I två år fick jag ha den här sköterskan innan hon slutade för nytt arbete. Men under dessa två år så kunde vi tillsammans bygga upp lite av min tro på mig själv vi började sakta trappa ut alla de olika stämningsstabiliserande läkemedel del jag stod på och jag började komma igång med promenader hittade tillbaka till Friskis och Svettis igen efter all år jag varit ifrån det. Men framförallt så gav hon mig en framtidstro igen, fick mig att se en framtid med egen lägenhet och arbete igen så småningom.
Så när hon slutade så var jag medicinfri från allt, utom mina sömntabletter och ångest medicin som jag hade kvar ett tag till men alla andra var borta, men framförallt så hade jag fått tron på livet och en framtid tillbaka igen, detta var vid årsskiftet 2015/2016 efter det påbörjade jag nästa resa själv.