Klockan är 11.08 Telefonen ringer. Jag rusar ner för trappen i hopp om att hinna. Andfådd plockar jag upp telefonen och ringer direkt tillbaka till det missade numret 010….

Min fasta vårdkontakt från psykiatrin skulle ringt mig klockan 11.00. Det var sportlov, barnen var hemma och jag sprang upp på övervåningen för att min son behövde min hjälp. Telefon låg kvar på nedervåningen. Det var på sekunden att jag inte hann svara. 

Numret jag ringer tillbaka till går till en automatiskt telefonsvarare på Region Dalarna. En del av er som läser detta känner säkert igen meddelandet. En kvinnlig röst talar om för mig att de inte kan tala om vilken vårdgivare som ringt mig, men att man kommer höra av sig igen om man anser att det behövs.

Det har gått 3 arbetsdagar sedan mitt missade telefonsamtal. 

Jag känner nu en bekant känsla som är ständigt återkommande när jag har kontakt med psykiatrin; Besvikelse.  Tanken dyker upp att vården är på deras villkor och inte på patientens. Att kraven på mig som patient, som att tex ”vakta telefon” är högre än vad jag kan uppfylla. 

 

Jag hade velat fråga min fasta vårdkontakt om de fått in mitt brev( klagomål) från patientnämnden? Och om mitt senaste missade samtal från Region Dalarna för några veckor sedan, Då det bara gick fram två signaler på telefon. Om det var min läkare som ringt? Han hade lovat följa upp några ärenden åt mig och återkoppla till mig. 

Självklart ser jag möjligheter och tar saken i egna händer. Jag ringer öppenvårdspsykiatrin. Jag knappar in alla val och en telefonsvarare går igång, 

-Det är många som ringer till oss…återkom nästkommande vardag. 

Jag har fått rådet ibland att ”sätta ner foten” eller ”armbåga mig fram” för att få den vård jag tycker jag har rätt till, det kan röra sig om tex, tillgång till samtalsterapi timmar . Det har fungerat ibland om jag skriker tillräckligt högt. Men jag tänker på den som inte orkar skrika eller föra sin talan. Där var jag själv för inte så länge sedan. Jag vill inte ha vård på bekostnad av någon annan. Jag vill ha ett samhälle där vi hjälper och stöttar varandra som medmänniskor. Inte bara ett samhälle där alla har ”rätt till lika vård” utan också där alla ”får lika vård”. 

Orkar inte vara telefonvakt längre. Lämnar telefon och går ut och njuter av all ny fluffig snö vi har fått. 

….fortsättning följer när jag fått återkoppling från psykiatrin. 

/Cecilia