Innan utmattningen förstod jag inte mitt eget värde. Det var som att jag bara såg alla andras behov, och glömde mina egna.
Innan utmattningen hade jag ingen tro på att jag klarade saker, för alla andra var ju så mycket bättre.
Jag var snabb att stiga åt sidan för att släppa fram andra som klev förbi, för varför skulle väl jag stå först i ledet?
Innan utmattningen var jag dålig på att sätta gränser för vad som var ok i olika situationer.
Att säga ”nej, jag orkar inte ta på mig det här” var svårt att uttala.
Idag är jag en annan människa, med en helt ny medvetenhet om var mina gränser går, och utan någon som helst rädsla att säga nej till saker jag inte orkar eller vill.
Det går utmärkt att säga ”nej” och ändå vara trevlig. Att vänligt men bestämt berätta att jag inte orkar går utmärkt. Jag trivs mycket bättre med den personen jag är idag, jag vet vem jag är och vad jag vill.
Jag tycker fortfarande det är kul att hjälpa människor och att göra gott. Men jag är noga med mig själv, har lärt mig vad jag behöver för att må bra och planerar min tid efter vad jag vill.
Jag tar vara på min längtan. Den visar mig vägen till ett liv på mina villkor. Om jag inte fyller på min egen energibudget har jag inget att ge till andra.
Min tid är dyrbar. Jag slösar inte bort den på böcker som inte är intressanta eller på att gnälla på saker. Livet är för kort för att låta småsaker fylla vare sig sekunder, minuter eller timmar. Jag vill att min tillvaro ska fyllas av mening.