”Det är inte lätt att veta vad som är vad när man är i tonåren. Det var det heller inte för mig eller min omgivning. Alla skolungdomar verkade ju vara trötta och lättirriterade på sina föräldrar….
Hade jag ingen energi för att jag gjorde för mycket eller ville jag flytta hemifrån för att frigöra mig och bli vuxen? Var jag mindre begåvad för att jag hade svårt att koncentrera mig och minnas det jag läst? Började jag gråta helt utan anledning på grund av tonårshormoner i kroppen? Nej. Det var en depression.
Batteriet var slut och det kändes som att jag befann mig under vatten. Att ständigt gå runt med lock för öronen där rösterna lät konstiga och långt borta. Jag hade svårt att höra och ta in vad folk sa. Ungefär som när man är trött och slötittar på tv:n. Man har inte förmågan att vara närvarande.
Ju sämre jag mådde och ju mer det inre kaoset växte blev det extra viktigt att vårda fasaden och visa ett glatt och välskött yttre. För inombords var det bara en enorm tomhet. Jag gick runt som ett skal och fortsatte göra vad som förväntades av mig”Zandra Edwardsson
Zandra Edwardsson är idag 36 år, bor i Örebro och engagerar sig i föreningen Balans Örebro län. Som tonåring fick hon sin första depression och hon minns hur det var att må dåligt utan att veta vad som var ”fel”.
-Att behöva använda sig av startkablar varje morgon för att lyckas komma igång håller inte i längden, är batteriet slut så är det. Min startkabel var sänglampan. Jag tryckte bokstavligt talat ner den rakt i ögonen för att lyckas ta mig upp ur sängen, säger hon.
Det var under gymnasiet som Zandras hälsa blev sämre. Hon kände sig ständigt trött och hade väldigt svårt att komma upp på morgonen. I skolan kunde hon plötsligt börja gråta utan anledning och under den här perioden utvecklade hon också en ätstörning.
-Min mamma tog mig till kuratorn några gånger, men jag minns inte att det var något som hjälpte. I slutet av tonåren fick jag prova antidepressiva men de hjälpte inte heller och det var först 2012 räddningen kom då jag fick min diagnos, bipolär typ 2. Den ingav hopp och jag upplevde att jag blev tagen på allvar. Det kändes viktigt.
Mariah Levicsek,
Riksförbundet Balans