Nu är den planerade bloggperioden slut här för mig. Det har varit trevligt, lärorikt och terapeutiskt att skriva inlägg som Balansbloggare. Jag hoppas någon har kunnat snappa upp något som kanske varit till stöd eller fått känna igen sig i något. Att se eller höra någon annan sätta ord på hur man mår eller något man känner kan kännas skönt bekräftande och ge en känsla av att man inte är helt ensam att känna så.
När jag gick på gruppterapi förut så blev det en sådan skön sammanhållning som jag faktiskt kan sakna än idag. Vi var liksom ett litet gäng väldigt olika själar men kände ett band mellan oss som gjorde de behandlingspassen till veckans lugna och trygga oas.
När den här pandemin tillåter att man kan börja ses flera stycken utan risk att smittas kommer jag börja gå på mitt lokala Balanscafe’-träffar. Jag hann tyvärr inte komma igång med det för innan pandemin mådde jag för dåligt för sådant men snart så. Hoppas jag.
Tills dess får man hålla ställningarna och göra det bästa av situationen. Bloggandet har triggat igång mitt skrivande ordentligt så sysselsättningen känns i alla fall tryggad på den biten. Vi kanske ses på Balanscafeet eller kanske här igen? 🙂 Jag hoppas det. Var rädda om er där ute, alla psykisk ohälsokrigare där ute och krigaranhöriga. Våra rustningar och sköldar må vara buckliga och kantstötta men vi håller ihop. ❤