”Vi fortsätter ställa frågan, vem tar hand om doktorn?”

Det som startade som en träningsresa har i dag växt sig till ett fristående nätverk under Sveriges Läkarförbund. Med 15 procent av Sveriges läkarkår som medlemmar i den slutna Facebookgruppen.

Idén till ”Vem tar hand om doktorn” startades under en träningsresa som Maria Zetterlund, specialist inom allmänmedicin och skolläkare, anordnade. Med på resan var Jill Taube, specialist inom vuxenpsykiatrin.

De båda hade börjat lägga märke till att en del av kollegorna inte verkade ha tid att ta hand om sig. De stressade för mycket, rörde sig för lite och slängde i sig en smörgås vid jobbdatorn i stället för att gå i väg och ta en ordentlig lunch.

– Vi var oroliga för vad vi såg. Vi hade haft patienter som var kollegor och vi hade kollegor på arbetsplatsen och gamla kurskamrater som verkade så stressade. Så vi sa, tänk om vi kunde få göra en sådan här träningsresa för bara kollegor. Och så blev det, säger Maria Zetterlund.

De började med att starta en grupp på Facebook som snabbt växte. Från 50 till 500 medlemmar på fyra veckor och ganska omgående blev gruppen också navet i nätverket. I gruppen finns läkare från hela Sverige, från studenter till seniorer, och inom alla sorters verksamheter. Innehållet i gruppen bestäms av medlemmarna men det är arbetsmiljön och den egna hälsan som är i fokus.

– Stressymptom och utmattningssyndrom, att kollegor blev sjukskrivna och var borta från jobbet var ju det primära, det var ju så allt började. Men man behöver inte ha ett tillstånd eller diagnos för att få komma med i gruppen, det är ett kollegialt nätverk vars innehåll bestäms av medlemmarna, säger Jill.

Framför allt försöker man fokusera på friskfaktorer, vad man kan göra själv i en stressig situation, och vikten av att sätta egna gränser berättar Maria.

– Det är ju lätt att hamna i hur dåligt vi mår och hur jobbigt vi har det. Men vi försöker hela tiden tänka att okej det är utmanande men vad kan man göra själv? Det vi vill försöka förmedla är också att det är den enskilda individens ansvar. När ingen annan sätter gränser åt oss så måste vi på något sätt vara lite tuffare själva, säger Maria.

Jill Taube och Maria Zetterlund

Att läkare säger upp sig på grund av arbetsmiljön, blir sjukskrivna på grund av stress eller kämpar med att ta hand om sig själva är ingen hemlighet. Men när läkarna själva blir sjuka blir också vården av patienterna sämre. Trötthet och känslomässig avskärmning hör till sjukdomsbilden när man drabbas av utmattning och därmed blir man också en sämre doktor menar Jill.

– Man fjärmar sig från patienter och man orkar inte riktigt ta in allting. Med en hög arbetsbelastning blir man också mindre effektiv. Så när man drabbas och reagerar fullt normalt, att ta hand om sig själv och skydda sig, så blir man en ganska mycket sämre doktor också. Man förlorar en del av sin kompetens och sin känsla i patientmötet. Det här är ju ett tillstånd som förstås drabbar den individ som blir trött och slut men det påverkar ju i allra högsta grad hela hälso- och sjukvården, säger hon.

Det blir allt vanligare att man i samhället i stort öppnar upp och vågar prata om psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser. Men det är sällan man får veta hur vårdpersonal egentligen mår. Har ni märkt, sedan ni startade upp nätverket, om läkare börjat prata mer om hur de mår psykiskt?

– I och med att det är en sådan stor grupp med många kollegor så är det många som har vågat börja skriva och berätta, man har också möjligheten att publicera inlägg anonymt. Det senaste som hände var en kollega som via facket efterlyste någon som kunde tänka sig att ställa upp på en intervju anonymt. Då var det en kvinna som gick med på att intervjuas och framträda. Hon sa då att hon vågade berätta om missförhållandena hon upplevde och hon vågade stå på sig till den grad att hon sa upp sig från en klinik. Gruppen hade varit ett stöd i den processen genom att hon förstod att hon inte var ensam om sin känsla och att många kände som hon, säger Maria.

I dag har ”Vem tar hand om doktorn” funnits i fem år och nätverket utvecklas hela tiden. Flera stödgrupper, inom nätverket har bildats, som Läkare med neuropsykiatriska diagnoser och Unga läkare med små barn

Maria och Jill är överens om att nätverket bidragit till att läkare mer öppet vågar berätta om hur de mår psykiskt. Men mer behöver göras för att minska stigmat kring psykisk ohälsa och psykiatriska diagnoser.

– Man behöver visa upp att sjukvårdspersonal tillhör normalpopulationen, missbruk, droger, diagnoser, allt. Men också att man vågar prata om hur man mår, om man har egen sjukdom, ärftlighet, hur har man det på jobbet. Att man vågar prata om de här sakerna och normalisera dem. Men också att man vågar lyfta det här på utbildningarna, vårdutbildningarna också, säger Jill.

Skulle ni säga att ”Vem tar hand om doktorn” behövs?

– Vi förstod ju från början att vi ställer en fråga som det inte finns något svar på. Men vi fortsätter att ställa den frågan på olika sätt. Så vi behövs verkligen, säger Jill.

Johanna Höst
Riksförbundet Balans