Våga prata, våga lyssna och våga stanna kvar.
Dagligen träffar poliser personer som mår psykisk dåligt. Men i en skarp situation, hur får man en person att välja livet framför döden?
Lars Ljung arbetar som polisassistent och utbildare i AOSP, Akut omhändertagande av självmordsnära person.
– I grunden handlar det om att lyssna och se personen, våga ställa de där obekväma frågorna och förstå att tiden är vår vän, säger han.
AOSP, Akut omhändertagande av självmordsnära person, är en samverkan mellan blåljusorganisationerna, polis, räddningstjänst, ambulans, SOS och handlar om att öka kunskapen om hur man ska agera i en situation där en person tänker ta sitt liv.
Lars Ljung har arbetat som polis i snart sju år och utbildar andra poliser i hela Sverige i AOSP.
– Själva utbildningen är som en samtalsträning men att vi coachar med nycklar, förklarar och bryter ner det psykologiska i en situation. Oavsett blåljusbransch så finns den här kunskapen redan där. Men det finns viss kunskap som man kan belysa och medvetengöra ännu mer och få en bredare förståelse för den situationen som personen är i.
Han tar exemplet med en person som står på ett tak och tänker hoppa.
– Vi säger att jag springer upp på taket, tar ner personen med fysiskt våld och vi lämnar över personen till psykiatrin. Vad kommer hända med den personen när den släpps ut igen? Det är bättre i ett sådant läge att ha ett samtal, vara lugn i sig själv och lugn i situationen, prata och motivera. Att få personen att själv ta beslutet, inte i dag. Om jag står fem minuter eller en timme på det där taket, vad är viktigast just nu? Jo att se och prata med personen. Det handlar om att vi ska hjälpa personen att börja tänka rationellt, att det inre kaoset ska hinna lägga sig. Anledningen till att vi inte ska med fysiskt våld ta beslutet ifrån dem för då har vi inte åstadkommit något förutom att beslutet kommer tas igen. I grunden så handlar det om att personen ska börja tänka rationellt och börja ta kontroll över sin situation. säger Lars.
Utbildningen är grundad i empiriska studier, forskning och exempel på verkliga händelser. Deltagarna, poliserna själva, brukar dela med sig av sina egna upplevelser och i utbildningsmaterialet visas verkliga livsöden och berättelser från närstående. Just för att skapa en förståelse.
– Vi bryr oss, vi vill göra en skillnad. Men det som kan vara i sådana här situationer är att man känner en inre stress som polis, det här måste gå fort, tar personen ett steg till… I stället ska man ta det lugnt, gå in i situationen med ett lugn. Vi behöver inte ha en quick fix.
Som yrkesgrupp utsätts polisen nästan dagligen av händelser och möten med andra människor som kan ha en negativ påverkan på det psykiska måendet. Lars Ljung använder ordet känslosmittad och menar att det är oerhört viktigt att man som polis har en ventil för att kunna bearbeta det man är med om.
“Det bygger på att ordna kaoset, få dem att lyfta blicken.
Vi ska våga ställa de svåra frågorna och våga lyssna på de tunga svaren”.
– Det gör vi ju ofta med kollegor, man sitter och pratar i bilen till exempel. Men är det tillräckligt? För tyvärr, det är nog många kollegor som inte mår så bra själva. Som lagt locket på och lagt lite för mycket i sin ryggsäck. För det ställs ganska höga krav på polisen just med tanke på komplexiteten i jobb och de miljöer vi är i. Då hjälps man åt och man stöttar. En generellt jobbig situation är när vi ska lämna dödsbud till någon. Att åka hem till någon och berätta att din son eller din dotter kommer aldrig mer komma hem. Det är jobbigt, säger han. Där är det viktigt att vi har ett klimat i vårat arbete som gör att vi kan prata med varandra också.
Ni möter människor dagligen som på ett eller annat sätt mår dåligt. Men hur mår polisen själva i allt det här?
– I de perfekta av världar hade ju jag önskat, min åsikt, i friskvårdens tecken att varje arbetslag eller varje polisanställd har möjlighet till samtalsträning. Jag personligen tror ju ändå på det, jag är mottaglig för det. Så i min värld hade ju det varit optimalt att ha en oberoende part som man kan tömma ryggsäcken med. Att en gång i kvartalet ha ett professionellt samtal, säger han.
Lars arbetar i dag inom polisen i Östersund, Jämtlands län, men har en bakgrund inom polisen i Stockholm.
På vissa arbetsplatser inom vissa yrkesgrupper startas det upp nätverk och grupper för att man som anställd ska kunna få ventilera sina känslor som har med arbetet eller privatlivet att göra. Skulle det behövas sådana forum även inom polisen?
– För mig i min organisation är det inte ett problem att gå till chefen och säga att jag inte mår bra, jag behöver hjälp. Men att ta det steget…Jag tror att man kan fånga upp fler om det på något sätt blir obligatoriska samtal eller samtalsträning. Förutsatt att den som ska delta är mottaglig, säger han.
Lars har arbetat som polis i snart sju år och har varit instruktör i AOSP vid 12 utbildningstillfällen. Ett jobb som han själv tycker har lett till en ökad medvetenhet kring psykisk hälsa och ohälsa.
Kommer polisväsendet fortsätta utbilda poliser i AOSP eller är det här en satsning som kommer försvinna inom några år?
– Jag förutsätter att det här kommer att fortsätta det här är ju som ett levande dokument. Det är klart att saker kommer att förändras, det kommer nya metoder och nya råd och rön och då måste man ju ta till sig det. Min tanke är att det här bara är i uppstart.
Johanna Höst
Riksförbundet Balans