Det är mörkt och du är helt ensam. Hur du än vänder och vrider på dig så finner du inget ljus som kan guida dig åt rätt håll. Du försöker sluta ögonen och hitta vägen inom dig i stället, men möts av samma kolsvarta ovisshet där. När du försöker öppna munnen och skrika efter hjälp får du inte fram ett ljud. Efter en kort stund har du samlat styrka och skriker för allt vad dina lungor är värda men trots att ditt rop på hjälp ekar åt alla håll så finns det ingen där. Bara tomhet och du, ensam där i mörkret.

Det kanske låter som att det första stycket var början på en skräckroman – men det är faktiskt en realistisk beskrivning av hur det kan kännas att drabbas av psykisk ohälsa. Hela världen förminskas ner till ett mörkt rum där man är lämnad ensam att fäktas med sina demoner. Desperata människor gör desperata saker, brukar det heta och det är inte konstigt att människor som känner att det inte finns ett ljus i tunneln sakta ger upp hoppet om att det någonsin ska kännas bra igen.

Många har frågat mig vad som är värst med att lida av depression – och svaret blir ofta att det är ensamheten och hopplösheten. Ända sedan jag drabbades av min första depression har jag varit fast besluten att kämpa för att andra som mår dåligt inte ska känna sig ensamma. För sanningen är ju att var femte person i Sverige någon gång i sitt liv tvingas brottas med en depression – så ensamma är vi inte.

Så vad kan vi egentligen göra för att fler personer ska hitta varandra när det är som mörkast? Jag är övertygad om att det hjälper att prata öppet om hur man mår, både innan, under och efter att depressionen har släppt sitt grepp om oss. För att visa att ingen är ensam och att det alltid finns hjälp att få är det superviktigt att kunskap och medvetenhet kring psykisk ohälsa fortsätter att lyftas och spridas. För sanningen är ju att det finns många andra där i mörkret med oss – även om vi inte kan se dem. Så låt oss tända en lampa av gemenskap i allt detta, för att speciellt när allting känns mörkt så är vi alltid starkare tillsammans!