Jag drar igen locket på datorn med en smäll. Ilskan inom mig är ohejdbar. Jag reser mig från stolen och kastar ut datorn genom fönstret med full kraft. Glassplittret dånar i öronen när datorn träffar fönstret, och landar i det gröna vår gräset på utsidan av huset.
Jag går ut. Stannar framför datorn och tittar ner på den. Där ligger den med spräckt skärm. Delar och kretskort i en utspridd hög redo för tippen. Den var ny, 10.000 kostade den.
Här brukar min upprepade dagdröm upphöra och förnuftet sätter in. Men Ilskan och frustrationen är då ingen dagdröm. Den får min man en bit av istället när han kliver in genom dörren.
Få saker kan få mig så otroligt mycket ur spel när tekniken inte fungerar som den ska. Jag tror jag är långtifrån ensam.
Sedan jag fick utmattningssyndrom upplever jag intryck från appar, popupfönster, stark ljusstyrka, ljud mm väldigt stressande. Det blir lätt rörigt. Min hjärna klarar inte av att filtrera alla intryck från skärmarna. Jag blir trött, arg och tappar lätt helt vad det var jag skulle göra på datorn eller mobilen från början.
Så jag har börjat städa regelbundet.
Bakgrundsbilden är en enfärgad tråkig standardbild och inget foto.
Bara de viktigaste apparna syns på första skärmen på mobilen, och de jag använder mer sällan flyttas bort eller raderas.
Appar och text är större än standard.
Jag drar ner ljusstyrkan en aning och har satt skärmarna på ”nightshift”. Från klockan 19.00 lyser skärmarna i ett gult ljus istället för blått. Det blåa ljuset drar ner kroppens melatonin produktion och gör det svårare att somna.
Alla aviseringar och notiser stänger jag av. Jag behåller den lilla röda ikonen som markerar när det kommer nya meddelanden på messenger och sms, men stänger även av den emellanåt.
Jag höjer volymen på inkommande samtal och väljer en ringsignal som är ”mjuk” och inte skär i öronen.
När det är klart känner jag ro och frid igen när det gäller mina tekniska apparater,och Kan lägga energi på det som är viktigt i livet.
Titt som tätt, när jag startar datorn eller mobilen är det första jag ser en närbild på ett stort mjukisdjur eller ”ve och fasa”en förstoring på mig själv! Det är ett jättecharmigt tilltag från mina barn. Men bilden åker tyvärr bort lika fort som den kom, trots lite sårande blickar. Men istället får de en gladare roligare mamma.
Varma hälsningar Cecilia