Jag tror att du och jag föddes av en anledning. Att vi är här med en uppgift, att vi har fått särskilda gåvor att bidra med här i världen.
I min familj kallar vi det att vara funktionsunik. Det lilla funktionsunika barnet föds med en otrolig förmåga, en sprakande kreativitet som inte känner några gränser. Att vara barn är väl att nyfiket ta sig fram i tillvaron med en obändig lust att utforska sig själv i relation till den stora, vida världen.
Jag kan! Jag vill! Jag ska!
Med åren mattas både lusten och självförtroendet av hos många av oss. Vi blir vuxna och tror oss inte om saker, vi vågar inte därför att vi aldrig har provat. Vi får en massa måsten och borden i vårt språk och glömmer bort att ett levande liv bygger på att det finns plats för lust och äventyr också.
Tänk om vi resonerade mer som Pippi Långstrump som sa ”det här har jag aldrig gjort, så det är jag nog bra på!” Och tänk om vi betraktade oss själva med samma ömma blick som vi ser på våra barn, då skulle vi inte vara så rädda för att misslyckas.
För att må bra ända in i själen är jag övertygad om att vi behöver ta tillvara på våra talanger och gör något med dem. Jag är säker på att livsgnistan falnar om vi inte lyssnar till vår inre röst om vad som ger oss energi och glädje här i livet. Och tvärtom – om vi utplånar oss själva och slår dövörat till själens röst, kommer vi att vissna inifrån.
När jag låg där på soffan, trött, tom och ledsen den där hösten, började jag lyssna inåt. Rösten därinne var glasklar och uppmanade mig att ta tillbaka mina passioner. Skapa plats åt sången, musiken och skrivandet, det som gav mig inre näring. Bara tanken på att få stå på en scen och få bli ett med tonerna igen gjorde att tyngden i mitt hjärta lättade och i takt med att jag spånade fram hur jag ville att mitt nya liv skulle se ut kände jag hur kraften började porla på nytt som vattnet i en vårbäck.